Natur

Viedalen, Store stenen, Lagastigen och den lokala historien

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg presenterar här Viedalen, Store stenen, Lagastigen och den lokala historien.

Viedalen, Store stenen, Lagastigen och den lokala historien, en natur- och kulturkrönika i 15 bilder från en historisk plats med anor 1000-tals år tillbaka i vår historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, sjutton dagar in i juni månad anno 2019 e. VTB.

Viedalen, Store stenen och Lagastigen, är temat för denna krönika och jag börjar vid gravfältet här i Viedalen några kilometer sydost om Skillingaryd mor Tofteryd.

Gravfältet vid den viktiga y-korsningen Malmstigen-Tofterydsvägen har under åren skadats i samband med att stenar därifrån användes bland annat då man byggde Nybron över Lagan några kilometer längre söderut.

Kapten Bror Kugelberg på gamla I 12 i Skillingaryd gjorde en ritning år 1921 som finns publicerad på den lilla men mycket viktiga informationstavlan som visas på min bild.

Kugelberg ombesörjde dessutom att någon eller några av stenarna ersattes av nya, då märkta.

Så kallade domarringar av denna typ förkom under järnåldern, det vill säga, seklen närmast före och efter vår tideräknings början, VTB.

Det gamla ordet ”Vi” i ”Viedalen” betyder för övrigt ”Helig plats”.

Om den största stenen som står omedelbart på andra sidan vägen, den i folkmun kallade ”Store stenen”, lever ett gammalt talesätt fortfarande kvar som berättar att, ”Store stenen vänder sig var gång den hör kyrkklockorna”.

Det sägs också att man började bygga en kyrka här men att ”trollen” saboterade bygget. Dessa troll kan antas vara grannar som inte ville att deras asatro skulle bytas mot kristendomen.

Malmstigen har en gång i tiden utgjort en del av Lagastigen, det som senare kom att bli Skånska landsvägen.

Den användes redan för 6000 år sedan när sjön Forn-Bolmen krympte och vår trakt började befolkas från söder, det visar bland annat upphittade yxor av flinta.

En ”väg” förr i tiden var inte en bestämd smal remsa utan ett brett område där man gående eller ridande eller körande fick leta framkomlig mark, beroende på årstid och väder.

Leden blev viktig för transport av malm, järn, salpeter och mycket annat, för krigsmarscher, fångtransporter, kurirer, marknadsresor och klostrens ärenden och tidvis har den gått på höjderna väster om Lagan.

Bönderna längs stråket förväntades tillhandahålla färdkost och logi, ofta en tung börda.

Invånarna vid en väg var extra utsatta i krigstider och år 1335 stadgade kung Magnus Erikssons landslag om tavernor för resande längs de stora lederna.

Omskrivna gästgiverier har funnits ett fåtal kilometer härifrån både i Hultsgärde och i Sjöaryd.

När järnvägarna började byggas i slutet av 1800-talet, minskade dock gästgiveriernas betydelse.

Apropå året 1335, Magnus Eriksson gifter sig med Blanka av Namur, drottning Blanka.

Kung Magnus Eriksson rider eriksgata och avskaffar träldomen i Västergötland och Värmland genom Skarastadgan.

I Skänninge stadga anbefalls, som redan nämnts, att tavernor och så kallade ”sömnhärbärgen” skall upprättas längs de svenska vägarna.

Nils Asbjörnsson Sparre erhåller kunglig bekräftelse på det intresseområde i Piteå som han tilldelats av ärkebiskop Olov Björnsson.

Bo Jonsson Grip, svensk väpnare och riksråd, drots under åren 1371–1386 föddes senast vid denna tid år 1335.

Kärret vid Viedalen är en mer eller mindre uttorkad göl med vatten från den intill rinnande Movadsbäcken.

Här häckar tranan, här spelar enkelbeckasinen, här sjunger trädpiplärkan och på hygget några hundra meter bort spelar nattskärran.

I kärret vid Viedalen ska den efterlängtade cykelvägen gå och kvar på den lilla remsan mellan bilväg och cykelväg kommer Store stenen att stå alldeles ensam.

Här tillbringade vi unga fältbiologer mycket tid under det tidiga 1970-talet med att studera fåglar.

Bilden visar den nya cykelvägens sträckning alldeles sydost om Viedalen och Kärret, på den norra sidan av Tofterydsvägen mot Hultsgärde och den hägrande Linnesjön.

Sädesärlan vid Viedalen och Kärret var orolig, den hade troligtvis bo och ungar i närheten, och släppte mig därför inte för ett ögonblick med ögonen.

Lingonen blommar hyfsat i området runt den kommande cykelvägen, bara insekterna räcker till!

En vy mot Viedalen med bron över Movadsbäcken till vänster och var cykelvägen ska dras råder det väl ingen tvekan om.

Här kommer det att finnas ytterligare en bro över Movadsbäcken, jag hoppas att det blir en vacker träbro.

Just nu ser det inte vackert ut men det kommer förhoppningsvis att bli vackrare och estetiskt tilltalande i detta historiska landskap lång, långt innan man cyklade till badet i Linnesjön.

Ältranunkeln blommar rikligt i Movadsbäcken, med vatten från Östersjön eller Hässlehultsgölen och Vasabäcken.

Allt härvid varande vatten härstammar från början från mossmarkerna vid och runt Boglös och Rödemosse, ett antal kilometer längre norrut på Skillingaryds skjutfält.

Ältranunkel, ”Ranunculus flammula”, är vanlig i södra och mellersta Sverige, men förekommer också sällsynt upp till norra Norrland och den växer på fuktig, näringsrik mark, som diken, kärrkanter och stränder.

Arten användes i äldre tid som medicin mot frossa och ”ältan” som var en beteckning för diverse barnsjukdomar.

Ältan, är en vag, äldre och folklig sjukdomsbenämning, vanligtvis på barnsjukdomar, vilken i mälarlandskapen och närmast söder därom främst avsåg rakitis men i andra bygder också kunde syfta på bland annat matleda och frossan, det vill säga, malaria.

Rakitis, tidigare kallad engelska sjukan, är en sjukdom som orsakar en rubbning av benmineraliseringen och orsaken är vanligen brist på vitamin D eller en störning i metabolismen av vitamin D.

Rakitis drabbar barn, men det finns en motsvarighet hos vuxna, vilken benämns osteomalaci.

I folkmun har rakitis kallats riset i norra Sverige, skärvan eller skävern i södra Sverige och ältan i Mälarlandskapen.

Den vanligaste orsaken enligt folklig uppfattning var att modern under havandeskapet brutit mot något tabu, till exempel sett ett lik, därav ”likskärvan” eller att en ”hora” fått se barnet därav namnet ”horskäver”.

Vanligaste terapin var smöjning eller någon magisk ”rissmorning”, av vilka några klassiska versioner även såldes genom postorder.

Benämningen engelska sjukan ”morbus anglicus” kommer av att den först beskrevs år 1650 av den engelska läkaren Francis Glisson som levde under åren 1597–1677).

”Denna är ibland de skarpaste Ranunklar, och så brännande at den innan korrt, om huden, hwarpå den lägges krossad, är något späd, drager blåsa, hwarföre och tiggare i Schweitz bruka at dermed åstadkomma sårnader på sina barn, för at wäcka medlidande til gåfwor…

…At den brukas emot Ältan hos barn är bekant; den krossas då och bindes öfwer handlofwarne, där man låter den ligga, tils den dragit blåsa. Den hjelper icke altid, men förorsakar ej sällan sår, som äro både plågsamme för små barn, och swåre at läka”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Denna historia utspelar sig i Tofteryds socken som är belägen vid Lagans dalgång, med den största utbredningen öster om ån och från ån stiger landskapet mer än 200 meter både på östra och västra sidan.

Terrängen är kuperad och skogrik och de största öppna markerna utgörs av Rödemossen, ljunghedarna på Skillingaryds skjutfält och en nord-sydlig åssträckning med odlingsmarker norr om Tofteryds by och i Lagans dalgång löper lands- och järnvägarna mellan Jönköping och Värnamo.

Gravfältet med Store Stenen ligger vid en vägkorsning på plan moränmark invid en igenväxande sjö i skogsmark, det så kallade kärret.

Det består av en stensättning, fyra domarringar och cirka 25 resta stenar.

Runda övertorvade stensättningar är vår vanligaste gravform under förhistorisk tid och liksom domarringar och resta stenar markerar de i allmänhet brandbegravningar, men till skillnad från dem är de runda övertorvade stensättningarna vanligast under den yngre järnåldern.

I Tofteryds socknen finns några fornlämningar, främst hällkistor, som visar att trakten varit bebodd redan vid stenålderns slut.

Från järnåldern finns en rad lämningar, domarringar och gravrösen, som tyder på ett uppsving i antalet bosättningar.

Bebyggelsens tyngdpunkt tycks ha legat i Lagaåns dalgång mellan Pukarp och Boglös.

När kyrkan i Tofteryd uppfördes, troligtvis på 1200-talet, hade järnåldersboplatserna avfolkats till förmån för det nya sockencentret vid kyrkan.

Förflyttningen kan vara en del av den näringsförändringen från jakt, fiske och boskapsskötsel till fast jordbruk, med större krav på jordarnas beskaffenhet.

Det kuperade och skogrika Tofteryd har aldrig varit någon utpräglad jordbruksbygd och under 1500-talet var de flesta brukningsenheterna ensamgårdar.

Flera av dessa styckades och bildade byar under 1600-talet och befolkningsökningen på 1700-talet och 1800-talet medförde att antalet torp och backstugor steg markant.

Folkmängden steg från omkring 900 personer år 1770 till omkring 1850 hundra år senare och som binäring har skogen utnyttjats.

Under 1600-, 1700- och 1800-talen var kolningen utbredd och kolet användes bland annat för järnframställning på Götaströms bruk under åren 1672 till 1800-talets slut.

En viss virkessågning har också förekommit och hantverk, snickerier och smide, har varit vanligt i socknen.

Vagnstillverkning förekom dessutom under 1800-talet i nästan varje by.

Skillingaryd var ursprungligen en stor bondby som låg i Tofteryds socken och vid byn låg Skillingaryds hed som redan under 1600-talet användes som militär mötesplats.

I byn fanns också gästgiveri och sedan år 1842 har här hållits marknad och sammantaget medförde heden, gästgiveriet och marknaden att en viss permanent bebyggelse uppstod men tätortens tillväxt startade på allvar först efter järnvägens tillkomst i slutet av 1800-talet.

Skillingaryd blev municipalsamhälle år 1920 och egen köping år 1952.

Även i äldsta tid, när varje gård var endast en brukningsdel, var den boplats för flera familjer och det var söner och mågar till ägaren.

Ett typiskt exempel härpå utgör Skillingaryds gård under 1500-talet, vars ägare var Per Gudmundsson, som tycks ha haft tolv barn, tre av sönerna var ryttare och stupade i Nordiska sjuårskriget och åtminstone en del av barnen synes ha bott kvar på gården sedan de gift sig.

Någon karta över gården från denna tid finns inte, men man kan i senare kartbilder spåra den väl ombyggda gården med kraftiga timmerväggar och endast små luckor på ytterväggarna samt en trygg gårdsplan med brunnen i mitten.

Ett vackert exempel härpå ha vi i kartan över Torp, ritad år 1811.

Här ligger mangårdsbyggnaderna kvar som en välordnad fyrkant, men uthusen är redan då skingrade vida omkring och ut till den gemensamma betesmarken leder fägatan.

Den bäst bevarade byn från dessa tider är i våra dagar byn Fryebo norr om Klevshult.

Det laga skiftet sprängde annars sönder dessa gamla byar, och brandstodsbestämmelserna ökade avståndet mellan stugan och ladugården.

Tofteryds fasta fornlämningar inventerades dels år 1935, dels i samband med utarbetandet av den nya ekonomiska kartan år 1954 och dessa undersökningar visar att våra äldsta fasta fornminnen är från yngre bronsåldern och järnåldern.

De utgörs av fyrsidiga eller runda rösen med stenkistor som i Pukarp eller gravfält bestående av resta stenar i form av domarringar eller skeppssättningar som här vid Store Stenen i Viedalen.

Den sistnämnda har, som redan nämnts, under årens lopp varit utsatt för mycken skadegörelse, främst därför att den gamla landsvägen Malmbrovägen och vägen mellan Tofteryd och Skillingaryd korsar varandra just här.

En av socknens vackraste fornlämning är domarringarna vid Hagabron över Movadsbäcken eller Hagabäcken mellan Boglös och Fastorp, se min krönika ”Via Morena och den mystiska stenen” från år 2009.

Lantmätare Jonas Duker har på en karta över Boglös, som han ritade år 1697, antecknat följande om denna stensättning, citat:

”Det berättas efter en gammal sägen att 2: ne Bruufölje hafwa möts och slagit hwarandra en hoop till döds. De flintredskap som hittas här äro av så kallad Limhamnsflinta och omkring 4000 år gamla. Så finns hela serien av tjocknackiga och tunnackiga flintyxor, flintdolkar, flintmejslar, trindyxor, skafthålsyxor, knackstenar och så vidare. Det vackraste exemplaret är en båtyxa, 185 mm lång, funnen på en halv meters djup i Skillingaryd. Ett enda bronsåldersfynd är gjort, nämligen ett bronssvärd hittat i Linnesjön men någon runsten har dock aldrig påträffats inom Tofteryds socken”.

Domarringar är för övrigt liksom resta stenar en gravform huvudsakligen från äldre järnåldern och av sex undersökta domarringar i Jönköpings län har fyra lämnat fynd såsom knivar, keramik, remsölja, spelbrickor och kamfragment, som går att tidfästa till tiden mellan yngre romersk järnålder och folkvandringstid, cirka 200-550 efter VTB.

Jönköpings län är för övrigt känt för sina många domarringar och över 1000 exemplar är kända.

Resta stenar är allmänt förekommande i södra och mellersta Sveriges järnåldersbygder och hos oss i Småland finns resta stenar och domarringar ofta på samma plats.

Än idag tycks asatron och kristendomen konkurrera om Viedalen, i Kärret står Oden och i torrakan sitter hans korpar Hugin och Munin.

Hugin och Munin är Odens två korpar i fornnordisk mytologi.

Fåglarna, vilkas namn betyder ungefär ”Tanken” och ”Minnet”, förstärker Odens drag av visdoms- och kunskapsgud.

Enligt den poetiska Eddan flyger korparna ut över världen för att speja åt Oden men de associerades i sin egenskap av asätare även med slagfälten och därigenom med Oden som döds- och krigsgud.

Kanske håller de koll på att cykelvägen blir som det var tänkt?

Oden heter den högsta guden i fornnordisk religion och han bor i borgen Valhall.

Oden är vis och allvetande och till sin hjälp har han nyss nämnda korpar, Hugin och Munin, som flyger runt i världen och samlar information.

Han rider på Sleipner, som är en häst med åtta ben, och till sällskap har han två vargar, Gere och Freke.

Oden har bara ett öga ty det andra har han offrat för att få dricka vishet ur jätten Mimers brunn.