Nyheter

Ulf Kristersson talade i Almedalen

Nyheter Ulf Kristersson var första ut att tala i Almedalen i Visby.

Ulf Kristersson. Foto: Region Gotland/Tove Turesson

Rivstart för Sverige
Ulf Kristerssons tal i Almedalen

Ikväll vill jag tala om tre stora framtidsfrågor. Lite tunga för en sommarkväll som den här – men frågor som oroar och engagerar mig, och som valet måste handla om.

• Om demokratin och hur vi skyddar den från dem som hotar och hatar.
• Om barn och ungdomar i Sverige, och hur fler får lika möjligheter, trots att alla har olika förutsättningar.
• Om den organiserade brottsligheten, och hur vi återupprättar rättsstaten och respekten för lagen.
Och så några ord om det politiska ledarskapet. Om regeringsfrågan och hur vi
nu borde ta oss samman och komma vidare.

***

Man brukar ju säga att demokratin måste vinnas för varje generation. Det gäller även Sverige 2018.
Själva valet i september kan utsättas för olaglig påverkan från ryska botar och förfalskade nyheter. Som sedan sprids av helsvenska internettroll som låtsas vara upphetsade. Det som hände i USA, i Frankrike, i Tyskland – och i Brexitomröstningen – kan hända även här. Ta det på allvar. Jag gör det.

Men hoten kommer också inifrån.
Svenska muslimer möter hat som riktas mot moskéer och mot islam. Förföljda kristna vittnar om fortsatta trakasserier här i Sverige.
Svenska judar i Malmö får sin synagoga bombhotad och många judar vågar inte gå på stan i sin kippa.
I veckan dömdes tre unga män som kastade minst sex brandbomber mot judiska församlingens lokal i Göteborg. Där fyrtio ungdomar hade fest, och kunde ha bränts till döds. Bara för att de är judar.

Ulf Kristersson. Foto: Region Gotland/Tove Turesson

I praktiken pratar vi om fyra olika grupper:

Om nynazister och vänsterextremister, om islamistiska fundamentalister, och om ungdomar som är uppvuxna med hat mot judar och staten Israel. En del av dem – som gärningsmännen i Göteborg – har tagit med sig antisemitismen hit.
Men den fanns redan här: Nazister stör politiska möten runt om i landet. De stod och skrek när jag sommartalade i Strängnäs för några veckor sedan. Det kan jag leva med. Men det var hotfullt och obehagligt för dem som tog sig dit.
Samma nazister störde Annie Lööfs boksignering i Falun. Just Annie har fått utstå mer än många. Det är djupt kränkande och jag blir upprörd å hennes vägnar.

Nazisterna spelar på rädsla. Och rädsla är djupt mänskligt. Den som hotar med våld vet om det. Rädda människor tystnar. Avstår. Viker undan. Och när de viker undan träder andra fram.

I en artikel i Aftonbladet intervjuades ledare för de politiska ungdomsförbunden. Rätt omskakande läsning.

Vår egen Benjamin i MUF säger: ”Jag får hot varannan vecka åtminstone”. ”De fysiska hoten kommer från vänster. De digitala från höger.” Philip Botström i SSU berättar: ”Jag har larm hemma. Hoten drabbar ju inte bara mig, jag har en omgivning som ska känna sig trygg också.”

Aida Badeli i Grön Ungdom konstaterar: ”Det var obehagligt när några vänner och jag skrev en debattartikel” och sen beskriver hon de rasistiska och sexistiska attacker som de utsattes för. En kloak av hat.

Henrik Malmrot i Ung vänster säger: ”Sedan länge undviker vi att ha lokaler på markplanet.” ”Vi har just beslutat att vi inte offentligt ska tala om var vi har kurser, den exakta platsen får bara deltagarna veta”.

Publik, Ulf Kristersson (M). Foto: Region Gotland/Tove Turesson

Och när Aftonbladet träffar Tobias Andersson, ordföranden för SD:s ungdomsförbund – så har partilokalen hemlig adress.

Först blir man ju omskakad. Och sedan blir man ursinnig. Hur kunde det få bli så här?

Min gode vän Henrik och jag startade Moderat Skolungdom på S:t Eskils skola i Eskilstuna. Inte bokstavligt talat för tusen år sedan – men bra nära. Vi var för betyg och valfrihet. Sossarna och vänstern var emot betyg och valfrihet. Ungefär som idag. Och vi hade rätt redan på den tiden.
Men det fanns något mer.

Vi var tämligen gymnasiala. Lät inte riktigt som Carl Bildt i den berömda TV-intervjun
ni vet. Men inte så långt därifrån. Vi var unga män och kvinnor i 17-årsåldern som tog oss själva på ett visst allvar.
Vi grälade, diskuterade och läste för tjocka böcker. Men vi umgicks också med dem som tyckte tvärtom. Utan en intellektuellt hederlig vänster hade jag aldrig blivit aktiv moderat. Jag gillade dem – de hade bara fel. En helt annan värld än den som Benjamin och hans unga kollegor beskriver.
Så här kan vi inte ha det. I så fall kommer kloka ungdomar sluta engagera sig politiskt.

Så till alla dem som hatar och hotar, har jag ett budskap:
Vi kommer jaga er med den fulla kraften i vår demokrati. Vi svarar – precis som de sa i Norge efter Utöya 2011 – med ännu mera öppenhet. Men inte bara med öppenhet. Utan också med rättsstatens samlade medel. Sveriges demokratiska kraft är mycket starkare än ert hat.

***

Personer och organisationer som vill påverka samhället med våld kan inte mötas bara med åsikter och motargument. De måste också mötas med demokratins rätt till självförsvar.

Det finns nu ett förslag i regeringskansliet på terroristlagstiftning som gör det straffbart att engagera sig i organisationer som ägnar sig åt allvarlig brottslighet. Det är bra, för det behövs.

Men det kommer inte räcka. Jag vill gå ett steg längre så att den nya lagen också når de inhemska organisationer som använder våld som politisk metod. Att vara engagerad i en våldsbejakande organisation borde inte vara tillåtet.

Åsikterna kan och ska inte förbjudas. Det måste däremot våldet.

Man har rätt att ha vilka åsikter som helst i Sverige – det är själva grunden för vår demokrati. Man kan vara rasist i Sverige. Det är fullt lagligt. Man har rätt att vara nazist. Och stalinist, och fundamentalistisk islamist. Det är en grundläggande rättighet att inte lära sig någonting alls av historiens alla brutala övergrepp. Så måste det också vara.

Men när orden tar slut, får inte nävarna ta vid. Därför måste vi dra en gräns vid det politiska våldet.
Precis det föreslår vi. För historien lär oss vad som står på spel. Det måste bli brottsligt att engagera sig i organisationer som använder hot och våld för att störa eller störta vår demokrati.

***
Att skydda våra gränser och värna demokratin är en av statens mest grundläggande uppgifter. Det finns en till.

Nästan alla barn föds rätt lika. Men ändå med så väldigt olika förutsättningar. En del barn börjar i uppförsbacke – med föräldrar som vill väl men inte klarar uppgiften. Det kan vara missbruk eller psykisk sjukdom. Eller våld. Ofta en kombination.

Jag har själv genom åren jobbat mycket med de här frågorna. I olika roller: I början på 2000-talet, som styrelseordförande i Adoptionscentrum, för att övergivna barn i andra länder skulle få en ny familj – i Sverige eller i hemlandet. Har man besökt stora barnhem i Kina, Indien och Albanien så vet man att barnhem – det är inga hem för barn.

Sedan var jag socialborgarråd i Stockholm. Och då arbetade vi med hemlösa vuxna, och de barn som for illa på grund av vuxna. Allt från brutalaste barnmisshandel, till föräldrar som behöver stöd men inte vill ha det. Och som minister på Socialdepartementet såg jag hur sjukförsäkringen påverkar barn: Föräldrar som är långtidssjukskrivna med psykiska problem. Men också ungdomar med diagnoser som ADHD och Aspergers. Och som förtidspensioneras vid 18–19 års ålder, och fortsätter in i livslångt utanförskap. Det som oroar mig allra mest, är att de barn som har fått en tuffare start, också ärver sina föräldrars problem. Det är hotet om ”social ärftlighet” istället för löftet om ”social rörlighet”.

När arbetslöshet och bidragsberoende, missbruk och skolmisslyckanden går i arv från en generation till nästa. Det måste vi bryta! Det är orättvist. Och det är orättfärdigt.

Vi har konkreta förslag:
Det måste börja i förskolan: Inför språkförskola för alla nyanlända barn, så att de verkligen får en chans att lära sig bra svenska.
Och mer förskola till de barn vars föräldrar har sociala problem. Förskolan är ju viktig för alla barn. Men helt avgörande för barn vars föräldrar inte kan svenska eller har stora bekymmer. Barn ska inte ärva sina föräldrars isolering.

Det fortsätter i skolan: De barn som går ut nian med hyggliga betyg klarar sig ofta bra, trots en tuff start. De som däremot lämnar nian utan betyg, går det ofta riktigt illa för.

Vi borde därför ha högre förväntningar på de barn som har föräldrar som inte själva kan hjälpa till – inte lägre. För dem är ju skolan den allra viktigaste språngbrädan ut i livet. Kanske den enda.

Så mer matte och mer svenska. Och mer ordning och reda i klassrummen. Riktiga kunskaper som mäts och följs upp innan det är för sent. Allt det som bryter det sociala arv som annars blir en kvarnsten.
Det handlar också om psykisk ohälsa: Att må dåligt någon gång i livet är ingen sjukdom. Men att så många får köa så länge till BUP skapar oro och lidande. På längre sikt är det väldigt dålig välfärdspolitik.

Och till sist de fosterplacerade barnen, eller familjehemsplacerade som det numera heter: Kanske det allra svåraste och de allra ömtåligaste. Vi behöver en helt ny strategi för hela kedjan av samhällets insatser: Från hanterbara sociala problem som drabbar barn, men som tidigt går att lösa tillsammans med föräldrarna.

Via de kortvariga fosterplaceringar som gör att föräldrar får tid att komma på rätt köl igen. Hela vägen till grava sociala problem där nya stabila och permanenta hem – eller nationella adoptioner – är enda vägen till barnens långsiktiga trygghet.

Allt detta har Sverige försummat i decennier. För att det är genuint svårt. För att barnens rättigheter ibland krockar med föräldrarnas vilja. För att vi har vetat för lite, forskat för lite. Och hoppats och gissat alldeles för mycket.

Jag vill ha ett samhälle där alla av egen kraft – men ofta med andras hjälp – från nästan ingenting kan ta sig nästan hur långt som helst. Där det är egen ansträngning som avgör hur det går. Inte klass, inte kön, inte klan. Där är vi inte idag, men dit ska vi. Där rättigheter, skyldigheter och möjligheter faktiskt är lika för alla barn.

***

Igår skadades fyra personer i en skottlossning på Söder i Helsingborg. Tre allvarligt. Och akutmottagningen på Helsingborgs lasarett fick spärras av.
Förra måndagen mördades tre personer på öppen gata i centrala Malmö.
Två var bröder. Ytterligare tre skadades. Någon sköt rakt in i ett Internetcafé.
Föräldrar förlorade sina söner. Syskon förlorade sina bröder.
Tre dagar senare sköts ytterligare en person till döds på Lindängen i Malmö.
Och på midsommardagen sköts en nittonåring i ryggen. Alltihop sannolikt inom
samma gängkonflikt.

Nittonåringen överlevde faktiskt – eftersom han bar skottsäker väst. Skottsäker väst! Svenska nittonåringar i juni borde bära studentkavaj. Inte skottsäker väst.
En pappa på Lindängen berättar att han sa till sin femåring att det var någon som sköt raketer. Han ljög – för att skydda sitt barn mot det som sker där de bor.
Äldre barn fattar förstås ändå. De läser på nätet. De pratar med sina kompisar.
Och några kommer lockas av spänningen och bilarna, pengarna och livsstilen.

Och när de skadade kommer till våra sjukhus fortsätter det på akutmottagningarna. Sjukvårdspersonal hotas. De som ska rädda andras liv, får frukta för sina egna.

För några veckor sedan var jag själv i Fittja utanför Stockholm. Jag mötte poliser och träffade butiksägare som hade förfärliga berättelser. Om kriminalitet mot kiosker och restauranger. Stölder som sker helt öppet. Affärer som blir knarklager. Man ringer inte polisen och berättar vad man vet, om man inte vill ha en stulen bil inkörd i skyltfönstret.
70 procent av de som lever i våra utsatta områden uppger att kriminella personer påverkar deras vardag. 70 procent!

Den här gängkriminaliteten måste helt enkelt knäckas. Och då räcker det inte längre att säga att ”detta är helt oacceptabelt.” För det tycker nästan alla redan. Om ingenting händer, så blir ju faktiskt det oacceptabla helt acceptabelt. Nu krävs det reformer.

Den som skjuter på öppen gata ska låsas in länge. Den som lockar ungdomar in i kriminella gäng ska låsas in väldigt länge. Inte främst för sin egen skull, utan för ungdomarnas skull.

Och därför föreslår vi: Dubbla straff för den som begår brott inom kriminella gäng. Och vi vill dessutom se särskilda vistelseförbud för dömda gängkriminella. Man ska inte ha rätt att komma tillbaka till sina gamla kvarter, sitt gamla kriminella gäng eller synas bland sina gamla brottsoffer. Just den rätten tar det ytterligare laglydig tid att förtjäna.

Sverige behöver fler poliser. Och här har vi en lång väg att gå: Polistätheten är nu den lägsta på tio år. Platser står tomma på polishögskolorna, även i höst. Det är för få kvalificerade sökande.

Polisyrket måste därför bli mer attraktivt. Fler måste vilja bli poliser och fler vilja stanna kvar i yrket. Fler poliser som har slutat måste också vilja komma tillbaka. Bättre betalda poliser. Bättre utrustade poliser. Och poliser som får själva polisutbildningen betald. Just det har vi också föreslagit. Men det handlar ytterst om respekt för polisyrket. Att samhället aldrig accepterar hot, kränkningar och våld mot de kvinnor och män som i uniform försvarar vår demokrati. Att vi står upp för dem.

Svenska poliser skyddar oss just nu – här i Visby. Och när vi går ut på stan, efter mitt tal. De poliserna – och alla deras kollegor – förtjänar vår respekt, och vår tacksamhet.

Så hade ni bara tänkt applådera en enda gång under den här kvällen, så gör det nu – för våra poliser. Och så behöver Sveriges unga ett trovärdigt löfte om en framtid som är bättre än livet som kriminell. Jag vet att förbyggande arbete är bättre, än att reparera skador efteråt. Det fattar egentligen alla. Men inget vore mer förebyggande än att krossa de kriminella gängen. Finns inte gängen som lockar 12- och 13-åringar, så blir barnen inte heller gängens imponerade hantlangare. Ibland är prevention rätt handgriplig.

Den som är med i ett kriminellt gäng, eller begår grova brott, har alltid ett personligt ansvar. I Sverige ska alla få en chans, men alla har också ansvar för vad man gör av den chansen. Man är inte bara ett offer. Man är en person som fattar egna beslut.

Gängens attraktivitet handlar också om vad som är alternativet:
Alla barn måste få uppleva, att det är bättre att bygga framtiden på att lära sig räkna och kunna bra engelska, än att langa knark och springa från polisen. Den resan är lång, och därför kan den inte vänta. Samhällskontraktet måste nå fram även till de barn som lever i riskzonen.

***
Efter valet kommer Sverige få en ny regering. Om inte Stefan Löfven avgår frivilligt, kommer Alliansen rösta bort honom. Inte en till mandatperiod som den här!
Min syn på regeringsfrågan är enkel: Vi moderater kommer aldrig medverka till att Socialdemokraterna fortsätter styra Sverige efter valet. Och jag själv kommer göra allt jag kan för att våra idéer ska få maximalt genomslag. In i kaklet, brukar jag säga.

Mitt mål är att bilda en ny regering tillsammans med Alliansen. Och jag inser att det sannolikt kommer att bli en minoritetsregering.
En sådan regering måste vara pragmatisk och ytterst förstå att det är riksdagen som bestämmer, inte regeringen. Jag tror att det kräver en vuxen attityd till politik, att man respekterar sina motståndare, och att man kan det politiska hantverket.
Men även pragmatismen har gränser. Man måste stå upp för sina egna värderingar.

Så jag har några tydliga villkor för att kunna – och vilja – bilda nästa svenska regering:

• Jag kommer bara bilda och leda en regering som driver en ansvarsfull
ekonomisk politik. Efter högkonjunktur kommer lågkonjunktur. Det måste alltid löna sig bättre att jobba än att leva på bidrag. Huvudkontor och internationella flygförbindelser ska flytta hit – inte härifrån. Och svenska företagare måste uppskattas mer än de beskattas.

• Jag kommer bara bilda och leda en regering som driver en ansvarsfull utrikes- och säkerhetspolitik. Försvaret måste stärkas. Sverige ska helhjärtat delta i Nato-samarbetet. Och Sverige ska vara en stark och stabil röst inom den Europeiska Unionen.

• Och jag kommer för det tredje bara att bilda och leda en regering som driver en ansvarsfull migrationspolitik. EU kan göra mer, men det är vi själva som måste skapa en hållbar svensk politik. Sverige behöver dessutom nu fokusera på den väldiga uppgiften att integrera dem som redan har kommit hit.

Därför behövs en långsiktig och blocköverskridande överenskommelse om en stram och civiliserad migrationspolitik. Det vet alla egentligen. Jag vill det. Nu är frågan om Stefan Löfven kan det.
Men Moderaterna har fler värderingsgränser. Vi kommer inte regeringsförhandla eller regera med Sverigedemokraterna.

Jag förstår varför Sverigedemokraterna har vuxit: Under lång tid fanns det bara ett parti som pratade om den fråga som engagerade mest. Men om Sverigedemokraterna under lång tid ställt frågorna så är det lika uppenbart att de inte har svaren.

• Sverigedemokraterna vill bryta mot de internationella konventioner som Sverige har förbundit sig till. Allt för att stänga gränsen. Det har inte ett litet och handelsberoende land råd att göra. När världen och Europa behöver mer handel och mer samarbete är det dessutom helt fel.

• Låt oss vara ärliga. Vi har många problem som har koppling till invandring.
Men Sverigedemokraterna skyller nästan allt på invandringen. Då underskattar man Sveriges problem. För vi har gott om problem som har funnits länge, och som vi måste lösa oavsett invandring.
På längre sikt möter vi dessutom helt andra utmaningar:
Konkurrensen, globaliseringen, digitaliseringen och klimathoten tar inte paus för att Sverige grälar om migration. En regering måste kunna göra flera saker samtidigt. Det kan inte Sverigedemokraterna.

• Och när de väl formulerar sin politik håller den inte ihop. Som Elisabeth Svantesson sa i riksdagen: SD:s ekonomiska politik är hokus pokus.
Sverigedemokraterna är också ett bidragsparti. Är det någon som vill betala människor för att inte jobba, så är det Jimmie Åkesson.

• Inget parti är felfritt och ibland säger folk dumheter. Men inte i något annat parti säger så många så ofta så horribla saker: På deras senaste partikongress försökte någon förklara skillnaden mellan en muslim och en människa. Inför en till synes helt oberörd kongress-sal.
En partitjänsteman i central ställning skriver groteska saker på nätet. Hyllar moskébränningar, och hetsar mot utlänningar. Och Sverigedemokraternas vice talman ifrågasätter gång på gång om judar och samer verkligen också kan vara svenskar.

• Sverigedemokraterna är emot vårt nuvarande militära Nato-samarbete. De och Vänsterpartiet. Båda är nog lika generade över varandras sällskap. Men jag är inte alls förvånad.
SD hyllar gärna ledare som ifrågasätter den demokratiska grunden för Europa. Och de har en syn på Rysslands utveckling som ligger väldigt långt ifrån vår.

• Och så vill alltså Sverigedemokraterna att Sverige ska lämna EU.
Hur tänker de då? EU:s inre marknad står för 75 procent av Sveriges handel. Tre fjärdelar! I ett land där mer än hälften av ekonomin går på export. Man måste verkligen inte vara ekonom, men man måste fatta vad det betyder.
Vi behöver ju tvärtom mer samarbete på rätt områden. För klimatet, handeln, antiterrorismen och gränsskyddet. Varje tanke på ”Swexit” efter Brexit är helt enkelt utesluten.
Vill man ha seriös politisk förändring på riktigt, då behöver man alltså fundera noga på var man lägger sin röst i höst.

***
Sverige behöver en ny regering som börjar jobba omedelbart.
Mitt perspektiv är de första hundra dagarna. Sen de första hundra veckorna – två år. Och därefter de första 100 månaderna – två mandatperioder. Gärna längre, men så långt sträcker sig min blygsamma planering.

Redan i höst kan vi börja stärka försvaret så att fler kan öva mer. Då kan vi också börja knäcka gängen och öka tryggheten. Ge polisen rätt till ökad kamerabevakning och göra polisutbildningen betald från och med nästa år. Till hösten kan vi också påbörja arbetet för en fungerande integration. Skärpa kraven på att faktiskt lära sig svenska på SFI. För svenska språket är själva nyckeln till integrationen. Det ska märkas i varje steg – från flyktingförläggningen till medborgarskapet.
Och redan i höst kan vi börja fokusera på kunskap och ordning i den svenska skolan. Återinföra de nationella prov i engelska, svenska och matematik som den här regeringen tog bort. Redan nästa år kan vi öka timmarna i svenska och matte.

Reformer tar tid. Tro mig, jag vet – jag har gjort det förr. Därför måste man börja omedelbart. Och nästa regering kommer inte vila sig i form. Jag tar ingenting för givet. Intecknar inga segrar i förskott, inte heller några förluster. Men vi är beredda för uppgiften.

Vi har ett program för 100 dagar – 100 veckor – och 100 månader. Som gör Sverige tryggare, friare och starkare. Ett land där rättigheter, skyldighet och möjligheter verkligen blir lika för alla.

***

Om 70 dagar är det val.
Och Stefan Löfven och jag må vara oense om rätt mycket. Men en sak är vi nog helt överens om: det är så bra att denna förlorade mandatperiod snart är över!
Nu är det väljarna som bestämmer. Och det kan bli stökigt, låt oss vara uppriktiga om det.

Jag har givit mitt svar på regeringsfrågan. Nu måste Stefan Löfven ge sitt.
För regeringsfrågan är viktig. Men bra och genomförbar politik är ännu viktigare:
Att veta vad man vill med makten. Och hur politiken ska förverkligas tillsammans med andra.
Att Socialdemokraterna vill regera till varje pris, det vet vi. Men vad vill dom? Vart vill dom? Med vilka idéer? Och med vilka vänner vill detta 24 procentsparti förverkliga sin politik? Miljöpartiet? Vänsterpartiet? Sverigedemokraterna?
Ingen vet, för de har inte tid att tänka på det. De är helt upptagna med att prata om Moderaterna.

Svaret är att Socialdemokraternas mål med att regera Sverige är att fortsätta regera Sverige. Men att Stefan Löfven vill vara statsminister är inte ett politiskt program. Det är inte heller svaret på ett enda känt samhällsproblem.
Vi har däremot presenterat vår syn och våra svar.

I grunden är jag hoppfull om Sveriges möjligheter. För vi har löst svåra problem förut, och vi kan göra det igen.
Vi har det i kroppen och i samhällskontraktet: Vi litar i grunden på varandra, och vi kan samarbeta om svåra frågor när det behövs. Men nu krävs det några vuxna i rummet som tar sig an uppgiften, och verkligen försöker.
Och det kräver en ny regering.
Jag vill det. Vi kan det. Sverige behöver det.
Och innan jag säger tack för ikväll: laget framför jaget: På tisdag går vi till kvartsfinal.

Tack!

Taggar