Patriks krönika: Snickerboa

Att ha en egen plats där man känner sig trygg, lugn och hemma i sig själv är ovärderligt. I en vardag som ofta går i högt tempo behöver vi alla någonstans att stanna upp, andas och hämta ny energi. Det kan vara en plats i naturen, vid vattnet, i skogen eller kanske ett rum eller ett hörn hemma där man trivs extra bra. En plats där du kan sätta dig i stillhet, läsa några sidor, lyssna på musik eller bara vara – utan krav och utan stress. Där, i det enkla och tysta, får både kropp och sinne möjlighet att vila och återhämta sig

Bakom garaget där jag växte upp låg ett litet förråd. Det var egentligen inget märkvärdigt – några slitna väggar, ett fönster som knappt gick att öppna och ett tak som knäppte när solen värmde upp det. Men för mig var det något helt annat. Det var min egen värld.

Jag kallade den för Snickerboa.

Där inne hade jag gjort om allt till en serietidningsaffär. På väggarna satt plancher av Stålmannen, Fantomen och Spindelmannen. Superhjältarna vakade över rummet som om de skyddade både mig och mina skatter.

Längs väggarna stod bord fyllda med serietidningar, noggrant sorterade i högar. Äventyr för sig, humor för sig, nya nummer längst fram. Jag hade till och med en gammal disk med lådor och hyllor som jag fått av mormor. Bakom den stod en stor, lite ranglig gungstol.

Den var min favoritplats.

Det skönaste jag visste var att sitta där och läsa. Snickerboa var alltid sval, även under de varmaste sommardagarna. Utanför surrade bina i vinbärsbuskarna. Ibland fladdrade en nässelfjäril in genom dörren och irrade runt en stund innan den hittade ut igen.

Förrådet låg så nära huset att ljuden därifrån nådde mig. Om köksfönstret stod öppet kunde jag höra mamma och pappa småprata. Deras röster var dämpade och trygga, som ett bakgrundsljud som talade om att allt var som det skulle.

Och från köket hördes ofta musiken från Svensktoppen.

Varje vecka gjorde jag en lista över de bästa serietidningarna. Jag skrev noggrant, rangordnade och funderade länge innan jag bestämde mig. Listan satte jag upp på dörren, precis som i en riktig affär. Kanske skulle någon komma förbi och vilja veta vilka som var bäst.

Men oftast var det bara jag där.

Timmarna gick utan att jag märkte det. Jag satt i gungstolen, bläddrade sida efter sida och försvann in i andra världar. I Snickerboa fanns inga krav, inga tider att passa, inget som störde. Bara berättelserna, sommarens ljud och känslan av att ha en egen plats.

Det var harmoni.

Och ibland, när vinden låg rätt och musiken från köket blandades med surrandet utanför och prasslet från tidningssidorna, kändes det som om hela världen var precis lagom stor – och att den rymdes där, i ett litet förråd bakom garaget.