Nyheter

Niklas krönika: Bollar, bollar, bollar…

Nyheter ”Det är ju märkligt att man aldrig får nog av bollar. Sedan jag var liten har jag älskat att slå och sparka på bollar av olika modeller”. Läs Niklas Lindkvists krönika här… 

Niklas skriver en krönika

Det har varit allt ifrån fotbollar, tennisbollar, innebandybollar, padelbollar, pingisbollar och jag har även varit på ishockeypuckar. Det är ju förvisso ingen boll men man får väl ändå räkna det till någon form av bollsport. Det är lika roligt varje gång man drar på sig sina shorts, tröja och skor eller den utrustning som krävs för att utöva just sporten man är på väg att göra. Det är sällan jag har blivit helt överkörd i någon av ovanstående, visst, det har hänt att man sprungit på någon som är helt överjäklig. 

Jag minns när vi mötte Hv71 förr i tiden och vi var i 10-12 års åldern. Där fanns en kille som gjorde mos av hela vårt lag. Vi är och var jämnåriga och det är naturligtvis ishockeyspelaren Johan Davidsson jag pratar om. Det var hemska tider det där. Vi spelade ibland mot dom på utomhusrinken Vapenvallen i Jönköping och det kunde vara kallt så att snoret frös nedanför näsan bakom gallret på våra hjälmar. Vilka tider och vilka minnen från barndomen. Min pappa och ett par gubbar till var lagledare och följde alltid med på alla matcher. Det var tjo och tjim i bussen på väg upp till Vapenvallen men hemresan var alltid desto dystrare. Det är knappt att jag vågar berätta om resultaten. 

Men okej. Var Johan Davidsson med, som han nästan alltid var, så slutade det med typ 32-1, 14-0, 23-2, ja ni förstår. Vi blev fullständigt pulveriserade och det var inte ovanligt att Davidsson gjorde 80 procent av Hv71:s mål.  

När det kommer till tennis, pingis, innebandy och padel har jag inte upplevt samma förnedring förutom vid något tillfälle. Med förnedring menar jag när du har den där känslan att det spelar ingen roll hur du än gör så är det stört omöjligt att vinna. Ofta kan man ju hitta vissa knep för att komma åt en motståndare och dennes taktik.  

Men, nu har det hänt. Jag knäcktes fullständigt häromveckan. Hur jag än gjorde så gick det inte. Man känner det. Man bryts ner av motståndet och motståndaren flinar så där lite vackert mot dig. Jag vet precis hur det känns att vara på den sidan när man vet att man är både ett och två och tre nummer för stor för den andre. Man dikterar, man gör vad man vill med bollen och man behöver inte heller springa så mycket.  

Jag är 48 år och hade till för tre veckor sedan aldrig slagit en boll i sporten squash. Det hela började med att den gamle Värnamokrögaren Jörgen Kärrman undrade om vi inte kunde lira just squash mot varandra. Vi har tidigare kört en del tennis. Jag tvekade men sa tillslut ja. Det var faktiskt riktigt roligt att slå på en liten varm gummiboll. Vi spelade ett par set och jag försökte att lära mig reglerna och lite tips och trix. Pulsen gick upp och jag blev betydligt tröttare än när jag har spelat tennis eller padel. Efter en stund hoppade färghandlare Renè L`Allemand in i buren och hjälpte till att slå på den stackars gummibollen. Det var skoj och Renès skratt livade upp det ordentligt. På banan bredvid spelade Värnamos squashnestor Johan Söderberg, hans sparringpartner i squash Per Andersson och drickabilschauffören Fredrik Hultman. När vi tog vattenpaus försökte jag att slänga ett öga in i deras bur. De hade bra snärt i handlederna och bollen flög med hög fart mellan väggarna och jag såg direkt att dom höll en helt annan klass.  

När vi var klara och stod och drack vatten sa Johan Söderberg något i stil med “Okej grabbar, nästa tisdag 17.15 igen och du är också med Lindkvist”. Jag tog en klunk vatten och nickade och sa något i stil med “Visst, jag hoppas att jag kan”. Krögare Kärrman skrattade högt och sa “Du kan, du ser till att vara här, det är djävligt bra för pulsen”.  

Veckan senare stod jag där igen. Ombytt och klar för en stund rolig squashträning men det blev ingen rolig stund. Det började förvisso bra. Jag, krögare Kärrman och drickabilschaufför Hultman startade på en bana och Johan Söderberg, Per Andersson och Renè L`Allemand på en. Vi slog på den stackars gummikulan en kvart och utan att jag märkte något kom Johan Söderberg in på min bana och allt hände sedan fort. “Nu kör vi” hörde jag honom säga bakom min rygg och sen servade jag igång bollen och den lilla gummiklumpen var i spel. Hur jag än slog bollen mot väggen kom den tillbaka. Jag slet och kämpade medan Johan lugnt och stilla stod stilla och bara styrde spelet. Jag var nere i hörnen och grävde och skrapade även sönder höger knoge mot ena väggen. Blodvite uppstod till och med. Efter att ha spelat 5-6 minuter mot nestor Söderberg slet jag upp glasdörren till banan, nästan ramlade ut från buren, föll på golvet av trötthet, benen skakade och jag blev liggandes på mage en bra stund. Krögare Kärrman skrattade med snuset rinnandes i mungiporna och svetten pärlades både på hans och min nyrakade hjässa. Jag låg där på mage och mådde inte alls bra. “Vad skoj att se Lindkvist på fall” hörde jag krögare Kärrman ropa där jag låg utslagen på golvet. När jag efter en stund tittade upp stapplade färghandlare Renè L`Allemand ut från buren. Han grinade illa och såg riktigt medtagen ut. Johan Söderberg och Per Andersson såg inte särskilt tagna ut. Dom log och någon enstaka svettpärla här och där syntes kanske men trötta var dom inte. Drickabilschaufför Hultman höll ihop det bra och var inte i närheten av den trötthet som jag, krögare Kärrman och färghandlare L`Allemand visade.  

Vilket träningspass. 

Just där och då kände jag att det här var sista gången jag spelade squash. Jag mådde inte bra. Kroppen mådde inte bra. Hjärtat rusade och benen skakade som en gråtande tjuv skakar gallret i sin ensamhet som håller honom inlåst. Usch.  

Jag tog mig ut i bilen, kunde knappt gasa och var vid ett tillfälle tvungen att bromsa kraftigt. Benen och foten bara darrade mot pedalerna. Duschade av den skadade och nerbrutna kroppen och jag tror klockan var 19.45 när jag låg under täcket med huvudet på kudden. Vilken natt. Jag har nog aldrig sovit så skönt. Men när jag vaknade och gick upp på morgonen satte det igång igen. Benen dallrade och rumpan värkte. Men skoj var det trots att jag kände mig helt förnedrad och utspelad av Johan Söderberg och Per Andersson. Färghandlare Renè L`Allemand, den gamle krögaren Jörgen Kärrman och drickabilschaufför Fredrik Hultman ska jag nog kunna hänga med om jag tränar på lite till.  

Jag har även smakat på en förnedring i bordtennis vid ett tillfälle. Det var när Mattias Sundler stod på andra sidan nät med sitt nylimmade proffsracket. Det var stört omöjligt att komma åt och slå på bollen ordentligt. Otäck känsla. 

Jag körde ett pass squash nu i tisdags 17.15 igen mot herrarna nedan men ytterligare en figur dök upp. Och det var ingen mindre än Värnamos största pratkvarn Jari Oksanen. Det är en man som får en rapp auktionsutropare att framstå som tyst och tillbakadragen. 

Tänk att en liten varm gummiboll kan förena och ge sådan glädje trots att man blir förnedrad! 

Niklas Lindkvist

Några som nämns i krönikan. Från vänster: Johan Söderberg, Jörgen Kärrman, Jari Oksanen och Fredrik Hultman

Taggar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *