Nyheter

”Jag känner att jag knappt får luft…”

Nyheter Cherry Nguyen från Skillingaryd är förflyttad från ögonklinik till infektionsklinik där man vårdar covidpatienter och hon varit där sedan slutet av december. Nu presenterar hon ett inslag om arbetet där i text samt har även ett tv-inslag.

Cherry Nguyen

Framför masken syns det inte att jag precis brutit ihop och gråtit som jag inte gjort på länge. Tårarna rinner, några ner i masken andra landar på armarna när jag sitter hukad fram.
Jag har precis gått på mitt andra 12,5-timmarspass. Det är bara att torka bort tårarna och börja jobba. För ingen gör mitt jobb om inte jag gör det.
Jag känner att jag knappt får luft och det enda jag får ur mig är tårar.

Natten som var, var den tuffaste natten hittills.
Inte för att det var 12,5-timmarspass och att rasten ej blev uttagen. Utan döden.

Passet tog hårt på oss alla, det syntes och hördes.
Jag började få panikångest, började svettas, pulsen steg ännu mer och plötsligt började jag bli plockig. Precis så som många utav våra patienter blir. Men jag stod ut, envis som den åsna jag är kunde jag ej ge upp för jag vet att mina kollegor har gått igenom så många dödsfall att de ej kan räkna längre…

Jag känner mig så hjälplös, jag känner mig så otillräcklig. Vi har inte jobbat ihop länge men vi har blivit så sammansvetsade, de vet precis när jag behöver den extra klappen eller kramen för att få lite mer energi.

Livet är så orättvist när man ser hur en del partajar och reser överallt som om viruset inte fanns men de klara sig lindrigt undan medan dem vi vårdar ha gjort allt för att skydda dig.

Det är så orättvist, att se folk som är unga dö, de har så mycket kvar de skulle kunna få se.
Men allt de ser är oss, i full mundering, så opersonligt. Vi står där och drar handen över pannan, fingrarna i håret, håller handen och torkar tårarna.

Vi är mänskliga, det rinner ner någon tår, vi brister ut i gråt. Men vi står bakom ett visir och en mask.
Det är vi som ska vara starka för er, vi ska orka lite till och lite till. Men hur mycket till kommer vi att orka?

Bakom alla masker kan jag inte andas. Så som jag är så står jag här ändå.

Cherry Nguyen, undersköterska, Skillingaryd


Här finns en film där Cherry berättar (länk)

 

Taggar

1 reaktion på ”Jag känner att jag knappt får luft…”

Det går inte att förstå vad ni går igenom. En sådan oerhörd psykisk påverkan. Vilken frustation att se och lösa om dem som inte bryr sig längre. För att i nästa stund svepa någon som dött. Utan anhöriga.

Kommentarsfunktionen är stängd