Natur

Högakull naturreservat

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Högakull naturreservat.

Högakull naturreservat, en natur- och kulturkrönika i 34 bilder från sjön Rymmens sydvästra strand nordost om samhället Horda, i Värnamo kommun.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd några dagar efter midsommar, året 2019 efter VTB.

Välkommen till Högakull, säger den vackra och informativa skylten i anslutning till parkeringen.

Högakull domineras av ängsmarker och är rikt på örtväxter och fågelarter. Området är avsatt som naturreservat 1969 och omfattar 4,5hektar för att bevara de vackra lövängarna.

Naturreservatet ingår även i nätverket Natura2000 som omfattar de allra mest värdefulla naturområdena i Europeiska unionen.

Högakull är ett uråldrigt landskap som vittnar om gamla tiders lantbruk då ängen var åkerns moder.

Fodret lantbrukarna fick från ängen var livsviktigt för att djuren skulle överleva vintern. Ju mer ängsfoder djuren fick, desto mer gödsel producerades som spreds på åkrarna.

Slåttern av ängarna är en förutsättning för att många växtarter ska kunna finnas kvar.

Slåtterängen har slagits och betats under mycket lång tid, troligen ända sedan järnåldern och träd och buskar såsom ek, ask, hassel, hagtorn och nypon växer mellan de öppna solbelysta ytorna i det omväxlande landskapet.

Variationen bidrar till den stora artrikedomen och en naturminnesmärkt lind är det äldsta trädet.

I den välskötta ängen finns många växter som är beroende av slåtter och bete, exempelvis stor blåklocka, svinrot, nattviol, slåttergubbe och darrgräs.

Många fågelarter trivs också i området, exempelvis lövsångare, ”Phylloscopus trochilus”, och svartvit flugsnappare, ”Ficedula hypoleuca”.

Reservatet sköts av de boende på gården och även ytor utanför reservatsgränsen slås med lie och marken i reservatet brukas fortfarande som förr i tiden, även om redskapen blivit modernare.

På våren utförs fagning då gamla löv och kvistar samlas ihop och bränns och ängen slås sedan någon gång efter midsommar.

Vid slåttern hamlas, beskärs, även buskar och träd enligt gammal tradition och förr användes grenar och löv som vinterfoder men nu för tiden hamlar man träd mest i kulturvårdssyfte, och hamlade träd kan även snabbare bli värdefulla för den biologiska mångfalden.

Bilden visar den vita varianten av arten stor blåklocka, ”Campanula persicifolia”, som hos plantskolorna kallas för ”Alba”.

Stor blåklocka, ”Campanula persicifolia”, blommade rikligt vid Högakull denna sommar.

Den förste odlaren tros ha kommit till hit redan på 1500-talet då kungen av Sverige bland annat hette Gustav Vasa och Danmark styrde över Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän.

Berggrunden i området utgörs av metabasit som ger en näringsrik jordmån och slåtterängen har slagits under mycket lång tid, troligen ända sedan järnåldern.

I den välskötta lövängen, som i huvudsak är av torrängstyp, finns rikligt med hävdgynnade växter som stor blåklocka, svinrot, ängsskallra, slåttergubbe, sommarfibbla och darrgräs och i de friskare delarna av området märks spår av åkerbruk.

I kryptogamfloran finns representanter som grynig filtlav, korallav, fällmossa och guldlocksmossa, vilket indikerar kontinuitet av grova lövträd.

För något mer än tjugo år sedan återupptogs hamlingen i ängen efter en längre tids avbrott och numera hamlas 10-15 yngre träd, främst ask, men även enstaka lind, björk och alm.

Buskarna domineras av hagtorn och hassel, men även arter såsom en, brakved och olvon växer här.

Det finns enstaka träd av främmande trädslag inplanterat i ängen såsom lärk, ädelgran, vitgran och amerikansk rödek.

På två av öarna utanför reservatet, Kalvön och Långön, hittar man grå häger och i sjön Rymmen finns bland annat kanadagås och fiskmås.

Skötseln av en löväng som denna vid Högakull kräver arbetsinsatser under flera av årets årstider och ett tag efter slåttern får kor och hästar beta av den nya biomassa som växt upp.

Bilden visar uppslag av ek, som även kallas skogsek, vanlig ek, sommarek eller stjälkek, och som trivs inom området.

Jag har aldrig under mina många år i den svenska naturen sett så mycket slåttergubbar som här i naturreservatet Högakull.

Slåttergubbarna blommar i 1000-tals, i princip över hela ängen, ända ner emot sjön Rymmen.

Slåttergubbe ingår i släktet ”Arnica” som är fleråriga örter med jordstam, stjälk upprätt, blad helbräddade, de flesta i rosett vid basen, stjälkblad få och motsatta.

Blomkorgar är ensamma eller få tillsammans, holkfjäll örtartade, liklånga och i två rader, korgbotten kupig, hårig, men utan fjäll mellan blommorna, blommor gula, strålblommor tunglika och honliga, diskblommor rörlika och tvåkönade, frukt hårig, ribbad, pensel enradig och hårlik.

”Arnikor” är ett av få svenska släkten av korgblommiga växter ”Asteraceae” som har motsatta blad.

Släktet Arnica har omkring 30 arter men i Sverige förekommer endast två inhemska arter, fjällarnika och bilden slåttergubbe, samt en nordamerikansk art som kommit in med gräsfrö och naturaliserats i vägkanter och som saknar svenskt namn men på engelska heter American chamisso arnica, ”Arnica chamissonis ssp. foliosa”.

Slåttergubbe, ”Arnica montana”, är en flerårig ört med kraftig jordstam, stjälken är upprätt, körtelhårig och kan bli en halv meter hög.

Bladen är strävhåriga och äggformade med helbräddad kant, de flesta sitter samlade i en basal rosett.

Stjälkbladen är få och oftast motsatta och arten blommar i juni-juli, blomkorgarna är stora, mer än fem centimeter breda, med holkfjäll i två rader.

Den översta blomkorgen hos slåttergubben omges vanligen av två mindre, sidoställda, korgar som utgår från vecket av stjälkbladen.

Förr sade man att ”när slåttergubben är ute med sina drängar, då är tid att slå sina ängar” och innebörden i detta är att när toppblomman hade slagit ut och sidoblommorna, drängarna, börjat visa sig då var det dags.

Både strålblommor och diskblommor har en orangegul färg som avviker från den hos de flesta andra svenska arter i familjen och frukterna är korthåriga, ribbade och har en enradig, smutsigt vit hårpensel.

Slåttergubbe är lätt att känna igen på sina motsatta blad och orangegula blommor ty den andra svenska arten i släktet, fjällarnika, ”Arnica angustifolia”, är lik slåttergubbe men är smalbladig och saknar körtelhår samt förekommer endast i högfjällsområden i Lappland.

Slåttergubbe är ganska vanlig i sydvästra Sverige där den växer på kalkfattig mark, i hävdade naturbetesmarker och slåtterängar, ljunghedar, skogsbryn och vägkanter.

Arten hade tidigare en mycket vidare utbredning i Syd- och Mellansverige, men har gått tillbaka kraftigt och försvunnit från många av sina tidigare växtplatser.

Slåttergubbe har använts som läkeväxt och Carl Fredrik Hoffberg skriver år 1792 att,

”Örten är kraftig, gör kräkning, drifwer urin, swett och rening hos fruent. Nyare Läkare berömma den uti Lamheter, Borttagenhet och mot swarta Starren, wid rötfeber, frossa m.m.”.

Carl von Linné uppger i Flora Lapponica år 1737 att han sett småländska bönder insamla och röka slåttergubbe vid brist på tobak.

Slåttergubbens latinska artnamn ”montana” kommer av latinets ”mons” för ”berg” och betyder Den som växer i bergstrakter”.

Det svenska namnet slåttergubbe skall dock inte förväxlas med arterna slåtterfibbla eller slåtterblomma och namnet hästfibbla anges av Carl von Linné som det småländska namnet på arten.

Carl von Linné skriver följande om arten slåttergubbe i sin Flora Lapponica från år 1737,

”I södra Sverige, såsom i Smålands och Skånes ängar, är denna växt allmän, och då densamma af den berömde RUDBECK uppräknas bland lappska växterna, upptager äfven jag här densamma, fastän jag icke anträffat den i Lappland. Den förefinnes ej heller i Sveriges nordligare landskap, och jag tviflar ingalunda, att nämnda högvälborne författare med ofvan anförda namn afsett följande [fjällarnika], enär denna, som är ganska allmän i Lappland, men f. ö. ej anträffad i Sverige, icke finnes omnämnd i hans förteckning på lappska växter”.

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning av T. M. Fries år 1905.

Carl von Linné skriver fortsättningsvis om arten slåttergubbe i sin ”Flora Lapponica” från år 1737,

”I södra Sverige, såsom i Smålands och Skånes ängar, är denna växt allmän, och då densamma af den berömde RUDBECK uppräknas bland lappska växterna, upptager äfven jag här densamma, fastän jag icke anträffat den i Lappland. Den förefinnes ej heller i Sveriges nordligare landskap, och jag tviflar ingalunda, att nämnda högvälborne författare med ofvan anförda namn afsett följande (fjällarnika), enär denna, som är ganska allmän i Lappland, men f.ö. ej anträffad i Sverige, icke finnes omnämnd i hans förteckning på lappska växter”.

Enligt myten var arten slåttergubbe till och med känd av Metusalem som var, i judisk mytologi, som den förmedlas av Gamla Testamentet, en patriark, som sägs ha levat i 969 år och därmed, enligt Bibeln, skulle ha varit världens äldsta människa.

Han var far till Noas far Lemek och enligt Första Mosebok den åttonde stamfadern från Adam till Noa.

Arten slåttergubbe användes allmänt på 1500-talet inom tysk folkmedicin och under en kort period på 1700-talet blev den mycket populär, till stor del beroende på att venetianska läkare höjde den till skyarna.

I början ansågs växten febernedsättande och kallades ”de fattigas kinabark” men efter ett antal svåra förgiftningar kom den i vanrykte.

De växtdelar som oftast används hos slåtterbubben är blomkorgar, isolerade strålblommor, färska och torkade och ibland även roten.

Slåttergubben har använts av människan sedan lång tid tillbaka, bland annat som kärleksmedel, då som abortmedel men den har även använts som ersättning för tobak, kallas då ibland bergstobak.

Man kan också använda den i vattnet för ett skönt fotbad och arten är en bra biväxt, ty bina älskar den, man kan också använda den till kosmetika och likörtillverkning, sägs det.

Slåttergubbens medicinska verkan sägs vara hudretande, genomblödningssökande, även av hjärtats kranskärl och färskt vattenextrakt har kramplösande verkan.

Som läkeväxt började den brukas på 1600-talet och den rekommenderades mot en rad åkommor hos såväl människor som djur, både utvärtes och invärtes.

Framförallt har den i hela Europa varit ett universalmedel mot sår, svullnader och blodutgjutningar orsakade av fall, stötar och slag samt bristningar i senor och muskler, försvagade vener, åderbråck och hemorrojder.

För ett par hundra år sedan brukade man ge ett ölutdrag av slåttergubbe åt patienter som hade förlyft eller slagit sig och krigsåret 1940 hittade man utanför Köln en burk med ögonsalva från romartiden som vid analys visade sig innehålla blommor av slåttergubbe.

Prova dock ej något av ovan nämnda naturmedicin utan att först samråda med en legitimerad läkare!

Högakull är ett vidunderligt vackert landskap och det skulle vara spännande att undersöka området vad det gäller svampar vilket för övrigt blir verklighet i september i år då Södra Vätterbygdens svampklubb håller en exkursion i området med mig som guide.

Stor blåklocka, ”Campanula persicifolia”, är en flerårig ört som kan bli nästan en meter hög.

Stjälken är styvt upprätt, vanligen ogrenad och har smala lansettlika blad med nedvikta, grunt naggade kanter.

Stor blåklocka blommar under högsommaren med stora, utåtriktade blommor som sitter i en vanligen fåblommig klase, kronan är brett klocklik med ganska korta, breda flikar, den är vanligen blå men kan ibland vara vit och märkesflikarna är långa, ofta omkring en centimeter.

Stor blåklocka kan knappast förväxlas med andra blåklockor i släktet ”Campanula”, de andra arterna är antingen betydligt mindre eller grenigare, eller håriga och bredbladiga.

Småblommiga exemplar skiljs från liten blåklocka bland annat på sina långa märkesflikar, vilka hos liten blåklocka är mycket korta.

Stor blåklocka är vanlig från Skåne till Uppland, längre norrut är den ovanlig och den saknas helt i norra Sverige, den växer i öppna marker som ängar och skogsbryn.

”Denna Klocka är en bland våra prydligaste vilda blommor. Ehuru den merendels växer temligen enstaka, gör den sig ändå strax bemärkt med sin raka, resliga stjelk och sin stora, utmärkt klocklika blomkrona”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Stinknäva, ”Geranium robertianum”, är en ettårig ört med rosaröda blommor och starkt håriga stjälkar och blad.

Hela växten har en oangenäm, kvalmig doft och stjälken har ofta uppsvällda leder och är vanligen rödaktig.

I äldre tid användes stinknäva mot ohyra, som vägglöss, men den ansågs också ha sårläkande egenskaper och såldes på apoteken.

Carl Fredrik Hoffberg skriver år 1792 bland annat följande om dess användning,

”Örten som Thee drucken, stillar mjölk hos ammor: då tillika af decokten göres omslag på brösten; hwilken äfwen läker sprickor på bröstwårtor och läppar, om dermed twättas, likaledes andra sår”.

”Naturen låter, anmärker LECOQ, somliga bland sina täcka skapelser följa oss öfverallt. Vi mottaga dem såsom gamla bekanta, – mången gång utan att känna ens deras namn. Få äro väl de, som icke någonstädes märkt Stinknäbban med dess tunna, lätta bladverk och ljusa, rosenstrimmiga blommor, hvilka visa sig redan temligen tidigt och utvecklas under nästan hela sommaren, ehuru hvar blomma varar endast helt kort. Men det är icke blott genom de täcka blommorna, som växten gör sig bemärkt, utan också genom den mörka rodnad som m. e. m. tillhör nästan alla dess delar”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Den vackra utsikten över sjön Rymmen från naturreservater Högakull, det är likt en skärgård av olika öar som möter ögat.

Kullö, Bergö, Långö, Hörö, Reveln, Kalvö, Kalvö sten, Bergö, Veckö, och Mörtö är några namn på öar i Rymmens skärgård.

Vill man sitta ner och inta sin medhavda matsäck är detta en plats att rekommendera.

Ett antal mäktiga och spärrkroniga ekar sträcker sig mot skyn vid Högakulls naturreservat vid sjön Rymmen.

Berggrunden utgörs bland annat av grönsten, som är mer basisk än annat urberg, kan få egenskaper som påminner om den kalkjord som exempelvis finns i södra Sverige.

Genom sin ringa motståndskraft mot kemisk vittring ger grönsten upphov till produktiva jordar, exempelvis hyperitmarkerna i Småland och Värmland.

En studie vid Linnéuniversitetet indikerar att en berggrund av grönsten ger upphov till jordar som gynnar ädellövskog och artrikedom, och att dessa marker är överrepresenterade i skyddad natur.

Det uppmärksammas ofta att granskog kan få högre bonitet och kvalitet på grönstensmark och ett exempel är den västvärmländska granskogen på hyperitmark.

Detta grönstensbälte sträcker sig ända från norra Värmland genom landet och Småland ner till Skåne.

Grönsten är en låggradigt metamorf men inte förskiffrad basisk magmabergart och består vanligen av amfibol, klorit, epidot och albit, av vilka de tre förstnämnda mineralen ger bergarten dess grönaktiga färg.

Amfibolit är en grönsvart, medelkornig, metamorf bergart, som huvudsakligen består av amfibol, hornblände, och plagioklas jämte accessoriska mineral, det vill säga mineral med så låg koncentration att de inte beaktas när det gäller att klassificera en bergart, såsom kvarts, biotit, granat med flera.

Klorit är namnet på en gräsgrön sten och bergartsbildande mineral som tillhör det monoklina kristallsystemet, rätblockslika kristaller, eller triklina kristallsystemet, parallellogramlika kristaller.

De tillhör fyllosilikaterna, till exempel glimrar, och har glimmerliknande utseende och perfekt spaltning.

Kloritgruppen omfattar nio mineral och de vanligaste är chamosit, klinoklor, pennantit och sudoit.

Epidot är vanligt bergartsbildande mineral i kalciumrika bergarter som marmor eller skarnbildningar och som ädelsten finns epidot under namnet pistacit.

Albit är ett vanligen färglöst, genomskinligt fältspatsmineral, som är bergartsbildande bland såväl magmatiska som metamorfa bergarter.

Albit uppvisar triklin symmetri, se ovan, och tillhör plagioklaserna, det vill säga gråa och vita mineral som tillhör fältspaterna.

En magmatisk bergart har bildats ur en magma genom att denna kristalliserats medan en metamorf bergart är en bergart vars hela struktur omvandlats genom hög värme och högt tryck i jordskorpan.

Diorit är den bergart som utgör berggrunden i Gåeryds naturreservat, i Nydala, inte långt från Nydala cistercienserkloster, och är en mörkgrå till gråsvart, intermediär magmatisk djupbergart med grov- till medelkornig, massformig struktur och kanske är bildens grönstensbit från Högakull naturreservat just bergarten diorit.

Diorit består till mer än 50 procent av plagioklas, medan resten huvudsakligen utgörs av amfibol, ofta jämte något pyroxen eller biotit.

Diorit är en mindre vanlig bergart, vilken bildas inom aktiva bergskedjebildande zoner och den används bland annat som fasadsten.

Skylten visar vägen till ättestupan Hystolen, som är cirka 6 meter hög, och består av en lodrätt klippvägg som stupar ner i sjön Rymmens vattnen”.

Högakull naturreservat vid sjön Rymmen, bilden visar vägen till ättestupan Hystolen och Sleipners hovavtryck.

Utsiktsplatsen Hystolen, är en udde av bergsklippan intill sjön Rymmen och i äldre tider sades att troll bodde på platsen.

Intill deras hem finns en hög bergsklippa som sluttar ned mot sjön och platsen ansågs vara en ättestupa och det berättas att förr i tiden användes platsen, som kallas Hystolen, som en ättestupa där man knuffade ner gamla och sjuka människor mot döden, detta fenomen är idag avvisat som myter och hemska sägner.

Hystolen är en hög, brant klippa där enligt traditionen eller legenden orkeslösa åldringar kastades eller kastade sig ner.

Sägner eller påståenden om detta har förekommit i Norden, särskilt talrikt i Västergötland och ordet ”Ättestupa” brukar anses introducerat i svenska språket först år 1662 genom en översättning av den gamla isländska sagan Götrikssagan där berättas det nämligen om ”Ætternisstapi”, som på svenska översattes till ”Släktklippan”.

Sagan ska vara det enda stället i litteraturen där ordet ”ætternisstapi” förekommer och den svenske språkforskaren Adolf Noreen ifrågasatte myten redan under sent 1800-tal, och det är numera accepterat bland forskare att fenomenet ättestupa faktiskt aldrig funnits.

Att hästar avlivats på detta sätt är dock väl belagt, liksom att man vid jakt hetsat till exempel älgar utför branta stup.

Bara någon meter från den branta klippkanten hittade jag denna skålgropsliknande formation.

Är det måhända en skålgrop eller kanske ett litet embryo till en jättegryta.

Förr fanns här på platsen enligt uppgift en skylt med ytterligare en sägen som berättade att gropen i klippan skulle vara ett avtryck från Odens häst Sleipner som trampat där, tyvärr är denna skylt borta sedan flera år tillbaka men borde åter komma på plats, inte för sanningens skull utan för spänningens skull.

Sedan finns det en obekräftad historia som säger att Tage Danielsson och Astrid Lindgren skulle ha varit här och ”provskrikigt” för att få ekot till filmen om Ronja Rövardotter, men det blev uppenbarligen en annan plats som avvändes för inspelningen av detta ljud.

Skålgroparna, i folktron även kallade för älvkvarnar, är ett fornminne i form av en i sten huggen grop i storlekar från 5-10 millimeters diameter ända upp till över 300 millimeters diameter, skålen på bilden var mellan 100-150 millimeter i diameter.

Dessa höggs med hjälp av en knacksten eller en mejsel och de kan finnas ensamma men också i grupper.

En vanlig tolkning är att de har använts i någon form av fruktbarhets- eller offerriter, kanske lade man sädeskorn i dem som sedan maldes under någon ritual eller fest.

Jättegrytor är hål i fast berg eller lösa block, bildat genom naturliga processer.

Grytorna är runda till ovala i tvärsnitt och kan bli flera meter breda och djupa och man kan urskilja fyra olika slag, såsom älvgrytor som bildas i vattenfall eller forsar, glaciala jättegrytor som har bildats under inlandsisen med hjälp av starkt strömmande smältvatten som satt stenar i rotation, strandgrytor som har skulpterats ut av havsvågor med hjälp av strandklapper och vittringsgrytor som är vanliga i graniter och sandstenar i hela världen.

Avslutningsbilden från detta vidunderligt vackra landskap vid Högakull är tagen från parkeringen vid Högakull ner mot gården Högakull.