Ett öppet brev till psykiatrin
Nyheter I ett öppet brev till psykiatrin på Värnamo sjukhus vädjar en mamma om att hennes son ska få hjälp.
Jag är mor till en gravt alkoholiserad son på 29 år. Jag vet inte hur många gånger han sökt hjälp hos er utan att få någon. Han har inte ens fått komma!
Sedan nio år tillbaka har han aktivitetsersättning och har fått gott stöd från sin handläggare på Försäkringskassan . Nu är det dags att söka sjukersättning. När min son vände sig till er får han svaret att han får söka till sin vårdcentral, fast han varit inlagd på grund av självmordsförsök och sitt höga missbruk! Hans handläggare på försäkringskassan gick i taket när hon fick veta detta, ringde er och krävde att ni ger honom hjälp. Att ni måste ge honom medicin mot hans ångest, som inte bottnar i missbruk, utan enorm sorg.
I dag var han på läkarbesök och fick beskedet att han måste ”rycka upp sig”. Vad som än hänt måste han höja sig över det. Min son bad om medicin. Han har vid ett tillfälle köpt stämningshöjande på gatan, tog en tablett om dagen, som gjorde att han hade livslust. Orkade sköta sig själv, sin hygien, sitt hem et cetera.
Doktorn han träffade i går tyckte att, han sa det inte rätt ut, men kontentan av det var att det är bättre att min son super ihjäl sig än att han ska skriva ut nåt beroendeframkallande. Doktorn var villig att skriva en ansökan om sjukersättning, men var är den vård ni ska ge? Min son överlever inte genom att få beviljad sjukersättning. Han behöver vård. Var finns den?
Det gör mig rasande att ni ser bort från alla som är beroende av droger. Det finns psykisk ohälsa i botten och när det gäller min son är den dokumenterad.
Ligger han död en dag när jag kommer till honom ansvarar jag inte för vad jag gör.
Själv blev jag bara bollad mellan vårdcentralen och sjukhuset utan att få någon vidare hjälp.
”Ryck upp dig lite så slutar du vara svårt deprimerad” brukar det låta.
För något år sedan fick jag en remiss till psykiatrin men fick avslag därifrån.
Anledningen? Jag hade fått avslag på en annan remiss dit 12 månader tidigare.
Man blir ju totalt orkeslös.
Efter det har jag inte brytt mig om att söka hjälp mer, det känns bara som en lekstuga.
Det är inte alltid optimalt att bara lägga skulden på andra.
Hasse jag håller med dig tills vis del. Min fråga är till dig har vi vården till att hjälpa eller stjälpa?
Det här är inte sant vilket samhälle vi lever i och betalar skatt för att den dagen ska komma då de kommer och bär ut en död från ett hem. Är detta det nya Sverige eller vad är det som händer?
Varför ska det behöva gå så långt med alla besök och skit att inte bara ge hjälp till den som söker och vill ha hjälp?
Det här är inte normalt.
Politiker måste lyssna och inte bara bry sig om fåtöljen och en bra lön.