En hyllning till Gert: En önskan som tog 50 år att uppfylla

I början var det mycket Wolverhampton och Stoke som visades i rutan. Många fångades av de lagen klädda i orange respektive polkagrisrandigt. För egen del blev jag bländad av av laget i helvitt, Leeds United, som plöjde fram i den engelska fotbollen. Tio år gammal bländades jag av spelare som Billy Bremner, Jack Charlton, Peter Lorimer och flera andra gamla lirare. 1969 skickade jag en förfrågan om medlemskap i klubben, svaret var att det kostade 35 pence och då ingick ett blad med autografer och en klubbpin. Självklart nappade jag och gick till den lokala banken för att ordna med betalningen, det var inte lika enkelt som nu. Kassörskan frågade vad det skulle vara bra för att skicka pengar till England. Jag meddelade henne att det hade inte hon med att göra, redan där var det på väg att misslyckas. Vara oförskämd mot en banktjänsteman, vafalls. Till slut gick betalningen igenom och jag blev medlem.

Besöket

50 år senare var det dags igen, jag bestämde mig för att besöka Leeds United och Elland Road efter alla dessa år. Kollade om det gick att köpa biljetter till en match mot Sheffield United på min födelsedag den 13 mars. Icke sa Nicke, för att köpa biljetter krävdes guldmedlemskap. Jag tecknade det för en kostnad av drygt 50 pund (600 kronor) därefter biljetter för 135 pund för två som var placerade med skymd utsikt.

Oavsett var det en härlig stund för mig som varit supporter i mer än 50 år, att äntligen få uppleva trycket på Elland Road. Det var magiskt, nästan overkligt. Tyvärr gick inte matchen som jag ville. Den slutade 1–1 trots att Leeds fick en straff som Patric Bamford brände. På slutet blev det tufft när Leeds fick sin målvakt utvisad och hade genomfört alla byten. Pontus Jansson som då spelade för Leeds fick ta på sig målvaktshandskarna och se till att rädda en poäng. Pontus Jansson var för övrigt den som gjorde att vi kunde visa oss i Leeds efter Tomas Brolins sejour i klubben, även om jag inte tror att han var ensam om problemen.

Hotellet

Vi hade bokat in oss på Quebec Hotel som ligger nära stationen så när vi kom med tåget från Manchester var det bara några minuters promenad. Hotellet visade sig vara privatägt och vi blev snabbt vänner med personalen. Ett udda inslag var att minibaren på rummet debiterade halva priset jämfört med i baren. Jag frågade Dave, bartendern, hur det kom sig. Då berättade han att kvinnan som ägde hotellet tyckte att det var oförskämt att ta lika mycket betalt i minibaren som i baren eftersom på rummet gjorde ju gästerna jobbet själva. Vi hade en fantastisk upplevelse i Leeds vilket ledde till en ny resa i september samma år, men den kan jag återkomma till. Det var en minst sagt spännande upplevelse