Emmanuels vädjan: ”Se på oss med funktionshinder och diagnoser som de människor vi är”

Värnamobon Emmanuel Holmberg går en kamp mot Värnamo kommun för utökad hjälp. – Tänk om, gör om och gör rätt. Se inte på oss som har funktionshinder eller diagnoser som att vi bara kostar pengar. Vi är individer, säger han. Bild: David Alin

Solen skiner utanför fönstret, men innanför Emmanuel Holmbergs väggar pyser en känslomässig berg- och dalbana. Holmberg flyttade till Värnamo i december 2024 med drömmar om ett bättre liv efter att ha nekats all typ av hjälp av Vaggeryds kommun.

– Jag insåg väldigt snabbt att jag måste dra för att få hjälp. Jag var tvungen att köpa mig min egen rollator för hela min inkomst, 5 995 kronor, bara för att få komma ut. Jag fick inte ens låna en rullator. När jag flyttade till Värnamo så tog det tre-fyra veckor innan jag fick en uterullator. En dag höll jag på att ramla omkull i duschen. Då ringde min förvaltare om hemtjänst. Jag larmar dem bara om jag skulle ramla och inte komma upp, men för att jag ska få utökad hjälp så måste det fattas ett nytt beslut. Jag flyttade till Värnamo från första början för att få hjälp och så gör Värnamo kommun exakt samma sak som Vaggeryds kommun på grund av att de har samma riktlinjer.

För ett par veckor sedan kontaktade Emmanuel och förvaltaren biståndshandläggare på Värnamo kommun, men än så länge har ingen återkoppling skett.

– I måndags skickade jag ett mejl till biståndshandläggaren och ifrågasatte kommunens agerande. Så här får det inte gå till. Jag förstod nu i veckan som var hur Värnamo kommun tänker och hur de ser på oss med funktionsvariationer och diagnoser: vi får inte kosta pengar. Det är så, helt enkelt. De anställda på Värnamo kommun får sitt kaffe betalt, men vi på Glädjekällan (den dagliga verksamheten) får köpa vårt kaffe. Det är diskriminerande.

– De har ingen som helst rätt att diskriminera oss som har funktionsvariationer eller diagnoser. Vi är lika mycket människor och individer, precis som alla andra. Alla medborgare i Sverige betalar skatt och då måste man få känna att man får någonting tillbaka. Vi är många människor som står under lagen om särskilt stöd (LSS) och kommunerna är skyldiga att följa den lagen. Gör de inte det, då begår de ett grovt tjänstefel.

För att ha rätt till stöd enligt LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) måste personen tillhöra en av följande tre personkretsar:

Personkrets 1) personer med intellektuell funktionsnedsättning (utvecklingsstörning), autism eller autismliknande tillstånd.

Personkrets 2) personer med betydande och bestående begåvningsmässig funktionsnedsättning efter en hjärnskada i vuxen ålder som har orsakats av yttre våld eller kroppslig sjukdom.

Personkrets 3) personer som har andra stora varaktiga fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som uppenbart inte beror på normalt åldrande och som gör att man har stora svårigheter att på egen hand klara daglig livsföring som att klä på sig, laga mat, förflytta sig eller kommunicera med omgivningen.

Emmanuel Holmberg har autism, svårt med balansen och ett allt sämre sjukdomstillstånd. Han drömmer om att få bo på ett anpassat boende med särskild service, men Värnamo kommun nekar honom den hjälpen.

–  Jag är jätteglad att jag har boendestödet och färdtjänst, utan den hade jag inte kommit någonstans. Problemet är att jag behöver mer hjälp än det stöd jag har i dag, men jag får inte den hjälpen. Det är inte okej att hemtjänstpersonal ska slita på sin hälsa för min skull, det är inte okej. Jag behöver stöttning för att få kunna få hjälp med mina grundläggande behov för att kunna spara energi så att jag har energi för att kunna komma till Glädjekällan och jobba, men det får jag inte eftersom Värnamo kommun inte ser mig som en människa och inte ser till mina behov.

– En kompis skrev till mig på Instagram att ”vi saknar dig från jobbet på Glädjekällan”. Jag förstår det, för jag märker att de få timmar jag är där så öppnar de upp sig ett helt annat sätt som de aldrig har gjort förut. Jag vet att jag fyller en funktion på Glädjekällan, jag brukar vara där två timmar på måndagar och tre rimmar på tisdagar, men nu hindrar Värnamo kommun mig från att ens komma dit. Min arbetsterapeut sa att ”du kanske kan vara där en timme”, men det hjälper inte i min situation. Då är det bara som att komma dit och åka hem igen. Kommunen verkar ju vilja att man hellre ska vara hemma än att kunna bidra till sina kompisar på jobbet. Det drabbar min hälsa, det drabbar mig ekonomiskt och det är det de inte ser på Värnamo kommun. Som tur är så har jag en fantastisk arbetsterapeut, som ser mig som människa och som går emot kommunens uppfattning. Hon har nu beslutat att jag ska få en permobil för att jag ska kunna komma ut mer och spara min energi. När jag rör på mig så tar det all min energi, vilket gör att jag är helt slut sedan. Det är tur att det finns människor som ser och sätter individen i fokus. Sådana människor måste vi vara rädda om.

– Det är ju så uppenbart också att Värnamo kommun bara ser på oss som att vi kostar pengar. Då hade inte en kamrat till mig som jobbar på Glädjekällan behövt ansöka om anpassat boende på nytt, för femte gången, i Värnamo kommun. Hon blev nekad anpassat boende, där det finns personal dygnet runt, för att hon behöver det, hon behöver känna den tryggheten, men kommunen ser inte henne som en människa och inte heller hennes behov. De ser inte mig som människa och inte heller mina behov på grund av att de ser på oss som att vi enbart kostar kostar pengar. Vi har inget som helst värde överhuvudtaget, de trampar på oss fullständigt. Det är samma sak i Vaggeryds kommun. Jag förvarnade omsorgsförvaltningen i tre veckor innan mitt tillstånd förvärrades, men de lyssnade inte på mig och så ska jag få skit för att de inte lyssnar på mig som människa och individ. Då måste man kämpa för sin egen rätt. Sådana här saker ska inte behöva ske i Sverige 2025. Systemet borde ha kommit längre.

Den 5 november hålls ett möte mellan alla parter som är involverade kring Emmanuel Holmberg.

– Jag har en kontaktperson på Värnamo sjukhus och han känner mig väldigt väl. Han ska förklara för dem hur det faktiskt ligger till med mig och reda ut allt det här, för så här har det varit hela mitt 38-åriga liv. Lagen om LSS grundades ju från början för att ge människor med funktionsnedsättningar och diagnoser rätt i samhället, rätt till hjälp och rätt stödinsatser men så är det inte längre. Jag har fått kämpa med vården och jag har fått kämpa med myndigheter. När man ser att deras ögonbryn åker upp och de bara tittar på en, då vet man vad de tänker. De bildar sin egen uppfattning redan från början när det står ordet autism, för att de har med sig det i deras roll som läkare ”att vi med autism inte förstår någonting”. Det var likadant för min mamma när jag pratade med henne. Hon fick kämpa för exakt samma sak inom vården och hon försökte få hjälp. Sedan gav hon upp, hon blev aldrig lyssnad på.

Vad ser du fram emot på mötet nu den 5 november?

– Jag vill ju för det första att de i grunden ska skaffa sig kunskap och lära sig hur vi med autism fungerar, tänker och ser saker. Det handlar mycket om okunskap från vårdens sida: att de inte bemöter oss på rätt sätt. Det beror på att de saknar kunskapen från början och då blir allting fel. Man måste se människan i första hand och ha rätt kunskap från början. Respekt, kunskap, förståelse: tre ord, men de är helt avgörande för varje människa och individ. Har man rätt kunskap, då vet man hur man ska se på den människan och förstå den.

– Sedan skulle jag vilja att filmen ”Det kunde varit vi” skulle ha varit obligatorisk att se för alla människor som jobbar inom vård, kommun och landsting, så att de ska förstå hur vi med funktionsnedsättningar och diagnoser blev behandlade förr i tiden och tyvärr fortsätter i dag att bli behandlade på grund av att de saknar kunskap och lever kvar i gamla traditioner.