Brunos litterära betraktelse över moderskärleken

På Mors dag hyllar vår krönikör Bruno Franzon sin mor Hjördis Fransson, som skulle ha fyllt 102 år på denna dag. Pressbild

I den gula tegelstensvillan kallad Furuvik på Andersstorpsvägen 24 i Gnosjö saknades aldrig mat. Där fanns en mor som (förutom när hon låg på lasarettet i Jönköping för diskbråck och tant Greta rådde om oss) var som en vidunderlig hybrid av Tina och Ria Wägner – en hemmafruarnas okrönta drottning som inte bara bjöd in för att tangera ”det stora tabberaset i Katthult” med klassiker som köttbullar och sådant utan som även fick modern gastronomisk snits på det hela. Med en sonhustru från Syrien och grekiska vänner fick hon tidigt på 1970-talet upp ögonen för både oliver, vitlök och auberginer. Janssons frestelse och moussaka tillagades med samma moderliga omsorg.

Själv växte mamma Hjördis upp under betydligt knaprare villkor på 1920-talet nere vid Maden (Ma`a) i Gnosjö. Där bjöds Sjöblomssyskonen minsann inte på några vräkiga bufféer med lax och gåsleverpastej. Desto mera blev det av sill och potatis. Det var en del sill och potatis. Och så var det mycket sill och potatis.

Ibland kunde det vara smörgås med fläskaflott på. Om ens det. Men jag minns en gång när morbror Holger sjöng (sannolikt en egen besynnerlig komposition): ”Smörgås mä flööte på, dä ä så jävla gött dä på”, följt av ett kluckande skratt.

Det kunde krylla av fet ål i den vattenfyllda tunnan ute på gården. Trots att det var ett välbehövligt kosttillskott så åt mamma inte gärna ålen; hon tyckte att det var otäckt med de där svarta, slemmiga varelserna.

Min morfar Theodor Sjöblom Granath tog ofta nubbe på helgerna, och ibland värre därtill. Till och med rakvatten. Jag har hört tunga, tysta ord om delirium tremens.

Det diskuterades politik högljutt bland Sjöblomsbröderna och nävar slogs i bordet, sa morsan. Trångbott var det. Och de äldsta bröderna Torsten och Holger fick redan som små luar hjälpa till på Bobinfabriken där morfar arbetade. Nej, det var inte så nemet. Det var en annan tid med andra förutsättningar. Ett klassamhälle. Nu som då. Men det är ändå mycket som har förändrats.

Kanske var det mammas erfarenheter som gjorde henne så givmild. På lussedan brukade hon till exempel gå runt i hemkvarteret till de äldre med kaffe, hembakade lussekatter och pepparkakor. För min inre syn kan jag ännu se spåren av en blond ängel i snön…

Mamma var yngst i en syskonskara på tio. Det skilde tjugotvå år mellan henne och äldsta systern Asta i Anderstorp. Ändå var det mamma som tog hand om morfar under de sista åren av hans liv då han bodde i ett rum på ovanvåningen i huset i Gnosjö där jag växte upp.

Om det var dags för Det stora släktkalaset med alla morbröder och mostrar med sina respektive så var det oftast mamma som höll i det med fint dukat bord och givetvis egenhändigt bakade kakor. Sådana där frasiga ”smulekakor”.

Mamma stod också som värd för åtskilliga andra bjudningar. Som till exempel för de släktingar och vänner i kvarteret hemmavid som vi ofta umgicks med.

Då bjöds det på en buffé med en kombination av husmanskost och gourmeträtter: allt ifrån inlagd sill och kålpudding till utsökta omeletter och crêpes med räkstuvning. Även detta var huvudsakligen hemlagat. Mina föräldrars gradvisa övergång från arbetarklass till medelklass märktes även i den nya varierade kosten.

Sedan var det symötena där ett antal glatt fnittriga tanter samlades inne i ”finrummet” för att virka, sticka, skvallra lite och njuta av mammas landgångar och marängtårtor.

Och när det kom hantverkare till Furuvik så var det alltid kaffepannan fram.

Allt detta som mamma gjorde för andra blev ofta också till glädje för mig. Gästfriheten och kokkonsten var aldrig bortkopplade från de moderliga omsorgerna. Hos mamma kunde på ytan märkas en lättare dragning åt det neurotiska men hennes innersta väsen var alltid mycket mer inkluderande än exkluderande.

Moderskärleken tog sig också uttryck i de delikata söndagsmiddagarna då det brukade serveras någon fin stek med potatis och sås. En särskild eloge måste jag ge för efterrätterna! (Vi sa alltid efterrätt, inte dessert.) Att nästan varje gång – även till vardags – tänka på det! Ställa sig och göra sig besvär med alla de där extra läckerheterna! Inte något självklart nuförtiden precis. Ostkaka. Glass. Egenplockad frukt och bär från trädgården eller skogen: hallon, jordgubbar, blåbär, röda, svarta och vita vinbär. Äppelkaka med vaniljsås. Rabarberkräm, krusbärskräm. Apelsinsoppa. Ris à la Malta. Gelo. Eller som vi sa: ”Sterr!”, syftande på dessertens dallriga konsistens.

Fast egentligen var varje vardag en fest med väl tillagad husmanskost. Vi skulle få äta oss mätta och belåtna! Mycket djup kärlek fanns i detta.

Men mamma lagade inte bara fantastisk mat, hon tvättade, städade och diskade. Hon sydde gardiner och stickade fina tröjor, mössor, halsdukar och vantar. Och hon syltade och saftade. Om hösten minns jag de söta, friska ångorna från krösenamoset i den brunblanka Höganäskrukan med dunkelt glödande krackeleringar i.

Juletid befann sig mamma på toppen av sin husmorsaktivitet. Gud vet allt vad hon gjorde! Det fanns ingen hejd på sysslandet och pysslandet. Hon for fram som en julens ande, gjorde avtryck överallt. Hon bakade knäck, stoppade korv och lutade fisk. Hon satte upp julgardiner och fyllde adventsljusstakar med mossa. Hon lät änglaspel pingla av stearinljusens värme och hyacinter sprida sin väldoft i rummen. Och hon putsade bunkar med Häxans kopparputs så att de glänste som aftonsolen i en saga av Elsa Beskow och på källartrapphyllan kreerade hon ett vinterlandskap av bomull med keramiktomtar och mycket mer än så gjorde hon. Puh!

Mamma kände förstås ansvar och pliktskyldighet i rollen som hemmafru. Jag är övertygad om att hon emellanåt tyckte det var urtråkigt. Samtidigt så var det inte bara ansvarstagandet och viljan att göra ett bra arbete som drev henne utan ren oförfalskad människokärlek.

Men ibland tror jag att hon saknade ett arbete med social gemenskap och egen inkomst. Den självkänsla och identitet som en människa utvecklar genom arbete ska inte underskattas. Jag vet att mamma drömde om att bli antingen hårfrisörska eller sjuksköterska. Båda arbeten med en vårdande karaktär där människan står i centrum. Som ung hade mamma emellertid haft anställning; hon tillverkade plånböcker på Portföljfabriken i Gnosjö.

Min uppväxt var annorlunda än mammas fattiga på ”sill och potatis-tiden”. Hon skämde bort mig. Ett tag blev det för mycket och jag pubertetstrotsade. Men de sista åren mamma levde fräste jag inte som en vresig katt när hon lämnade över allt möjligt gott. Jag log (snett Tao-leende) och kramade om henne. Varje gång! För jag förstod ju – i djupet av min själ – att det var mammas sätt att visa kärlek. Hon hade inte så lätt för fysisk beröring (mer än när hon dansade!) och att med ord formulera sina känslor, säga: ”Jag älskar dig!” Hämningar från uppväxten hade satt sig som bark och isbitar i hennes vuxenkropp. Mamma uttryckte istället sin kärlek genom praktiska gärningar och via magen. Detta är inte bara biologiskt evolutionärt betingat, det är också genuina uttryck för sann människokärlek. Och ingen kärlek är större och mer oegennyttig än moderskärleken.

Om någon tycker att detta är banalt så har denne inte förstått mycket av vad kärlek är. Så här till synes enkelt men egentligen fruktansvärt svårt kan den universella moderskärleken uttryckas, både i Småland och på andra platser.

”Varifrån kommer kärleken, varifrån har den sin upprinnelse och sitt ursprung, var är den plats som för den är utgångspunkt? Jo, denna plats är dold eller i det fördolda. Det finns en plats i människans innersta; från den utgår kärlekens liv, ty från hjärtat utgår livet.”

— Sören Kierkegaard i Kjerlighedens Gerninger

Ordförklaringar:

Luar = unga pojkar.

Nemet = bekvämt, smidigt.