Brunos krönika: Ren lögn och förbannad dikt

Svenskt frimärke med Vilhelm Moberg

En sommar cyklade jag i utvandrarnas och Vilhelm Mobergs spår. Jag kom då att besöka Korpamoen, alltså det ställe där – enligt Utvandrarromanen – Karl Oskar och Kristina levde innan de emigrerade till Amerika.

I torpet satt en gubbe och höll liv i en brasa. Han var där som guide för en lokal ideell förening. Det märktes att han var stolt över skildringarna om sin hembygd. En ung man från Skövde frågade: ”Karl Oskar och Kristina, har dom funnits i verkligheten?” ”Nä” svarade guiden, ”dä ä dektat!”

Jag är övertygad om att det varken var första eller sista gången den frågan ställdes i stugan. Det går inte att veta var verklighetens Korpamoen låg, och Moberg höll styvt på att det var ”oppdektat”. Vid ett tillfälle ska han emellertid på en karta över Ljuders socken ha pekat ut en gård där det bodde en familj på nio personer som samtliga utvandrade till Amerika. Men någon Karl Oskar och Kristina har det aldrig levt där. I filmen Utvandrarna har Korpamoen placerats i Klasatorpet utanför Långasjö.

Bruno Franzon. Arkivbild

Människor vill gärna tro att påhittade mycket levande gestaltade människor har funnits på riktigt. Men i konsten är det inte alltid så mycket som stämmer med de faktiska förhållandena. Man brukar säga: Den där boken eller filmen bygger på verkligheten. Based on a true story! Visst, det är ofta sant. Författaren/regissören kan göra noggrann research av de historiska och geografiska förhållandena. Men sen blir det mycket trolleri. Är det barmark och vi behöver snö så fixar vi det. Lätt för en författare, lite mer tekniskt avancerat för ett filmteam.

Jag besökte en gång ihop med en av mina bröder, Ödenäs, byn där de spelade in den populära teveserien Hem till byn. Besviken kände jag först inte igen nånting! Men så klarnade det en aning, jag såg kyrkan och den där vägkröken som alltid dyker upp från bilperspektiv i början till pianoklinket från Jan Johanssons tolkning av Berg Kirstis polska. Men Lars Erik Dahl, killen som jag via teverutan växt upp med, han var ju inte där. Nej, varför skulle han vara det, han var väl på nån teater och förresten så heter han Ulf Dohlsten.

Jag kan i alla fall försäkra att det definitivt var Alf Nilsson och hans äkta maka Ann-Christine Gry som jag träffade en gång när jag käkade brunch på Kägelbanan i Stockholm. Dessa skådespelare spelar även äkta par i Hem till byn. Alf Nilsson köpte en av mina böcker. Stolt visade han min signering för sin hustru: ”Titta här vad han har skrivit: `Till den store skådespelaren Alf Nilsson!`”.
”Jag har alltid förknippat dig med en varg, Alf” sa jag. Då grymtade Alf Nilsson förvånat och samtidigt jovialiskt : ”Whaaaa!”

Jesus på frimärke

Jag skulle med tåget men innan jag var tvungen att dra iväg så sa jag till Alf Nilsson att Ulf Dohlstens gestaltning av Lars-Erik Dahl är min egentligen största teaterupplevelse i livet någonsin.

”Det ska jag hälsa honom!”, sa Alf Nilsson.

Så där vid Mosebacke var det rena rama verkligheten. Beklagligt verkligt är tyvärr också det faktum att Alf Nilsson inte lever längre. Men i fiktionens värld, i Hem till byn och i teveserien om polisen i Strömstad kommer han att leva länge.

Snygga lögner, det är vad det annars är! Lögn och förbannad dikt! Tro inte på oss fiktionalister, ty vi är de mest sanningsenliga typerna som finns. Vi skapar parallella världar. Och vi har patent på vad som blänker till i hjärnvindlingarna. Både på ädelt guld och på kråkguld.

Franco Zeffirelli gav Jesus blå ögon. Hos Pasolini snackar Jesus italienska. I Mel Gibsons tolkning gäller arameiska och i Jesus Christ Superstar sjunger han på engelska. Som författaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnson sagt: ”Att dikta är att ljuga sig fram till sanningen.”

Frikyrkan betraktade förr romaner och sånt som synd. (Även fiolspel!) Samtidigt trodde man på de mest fantastiska historier. Nu finns även Bibeln som roman. Säg mig, när ska Svenska akademins ständige sekreterare Mats Malm tillkännage Gud Nobelpriset följt av någon Rosa Panternklädd lustigkurres ”Äntligen!”?

Det kommer förstås aldrig att ske. Ärligt talat tycker jag inte att alla bibelböckerna håller måttet heller rent litterärt. Men ändå: det skulle räcka för ett Nobelpris med Moseböckerna, det episka mästerverket Jobs bok, skönheten i Höga visan och den oerhörda lyskraften i Johannesevangeliet! Amen!