Nyheter

Brunos krönika: Nu är det ju jul igen och vadå!?

Nyheter I sin 74:e krönika levererar Bruno Franzon en tankeställare i juletider.

Nu är det ju jul igen och vadå!?

Målning av Gerard van Honthorst föreställande Jesu födelse.

På julafton kommer Tomten med klappar och får sin belöning i form av gröt, sällskapliga utekatter och gott samvete. Och på andra sidan Atlanten drar tomten in från Nordpolen med släde och renar, ramlar in i husen genom skorstenarna.

Det finns tomtar som inte verkar tänka på annat än Coca-Cola och hamburgare. En del av dem till och med inkarneras i form av choklad, marsipan och rosa sockerskum. Andra tomtar anställs för att sitta på varuhus och prata med barn iförda konstiga röda kläder och syntetiskt vitt skägg medan det ur högtalarna strömmar bjällerklang bjällerklang, hej tomtegubbar slå ur glasen och låt oss lustiga vara.

Ja, det finns alla möjliga slags tomtar. Jag har alltid fascinerats av dem. Definitivt inte av alla men av många. Tomten är i bästa fall en trivsam och mysig sidofigur i julens föreställningsvärld. Men julen är oändligt mycket mer än dessa varelser ur sagor och sägner. Kring detta virrvarr av folktro och hedniska föreställningar lyser förstås kristendomen som julens stjärncentrum.

Enligt evangelium föddes Jesus i ett stall i Betlehem. Det finns inga ord, inga encyklopedier som kan beskriva storheten i denna händelse. Nyhetsvärdet ryms inte i någon databas. Ingen konst eller musik kan egentligen fullt ut uttrycka vidden och djupdimensionerna av julnattsundret.

Julen är i grunden ett mysterium och ett ständigt paradigmskifte. Gud sänder sin son Jesus Kristus till jorden. Han föds i exil i ett enkelt stall. Universums kung. Människosonen. Ödmjukheten personifierad.

För mig och otaliga trossyskon är detta så stort att det egentligen inte går att förstå. Men vi kan närma oss Undret med trons ögon… Det fantastiska med julen för mig är att det är Jesusbarnet som kommer med den största julklappen till oss alla: Sig själv! Gudomen stiger ner på jorden i mänsklig gestalt. Han har kommit för kärlekens och vår upprättelses skull. Därför att han ÄLSKAR oss! Villkorslöst! Fridens, fredens evangelium. Som ”Gläns över sjö och strand”, ”Stilla natt, heliga natt”, ”Jul, jul, strålande jul”! Det som vi nu så innerligt längtar efter när krig och hot om ett tredje världskrig tornar upp sig.

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

Varför är det då så många som inte kan eller vill se denna strålande sanning? Varför är det så ointressant?

En tydligt urskiljbar orsak är förstås sekulariseringen. Avskalningen av Det heliga. Materialismens gudar har bryskt knuffat omkull evangeliet och dess underbara mysterier. Många har slutat att gå till kyrkan för att nöta träbänkar och lyssna på tradiga psalmer och långrandiga predikningar med konstigt klichéfyllt språk. De flesta nöjer sig med att besöka kyrkorna när det annonseras om stämningsfulla julkonserter. Entertainment spiritus.

Det är överdådiga julbord och gemenskap med flyg och fläng från den ena familjen till den andra och Tomten är kanske far till alla barnen. Men generellt sett är det inte så hiskligt mycket tal om Jesus. Midnattsmässa från Rom och Julotta från Hedvigs kyrka i Norrköping. Men hur många ser och deltar?

Änglar syns överallt. Vykortsänglar. Rafaeliska små knubbiga keruber. Änglar av mässing som klingar när de av stearinljus värms upp och möter varandra. Kalle Anka och hans vänner. Och så alla fina tomtar då! Men Jesus är oss många inte längre julens huvudrollsinnehavare. Frälsaren, Den klara Morgonstjärnan, den centrala anledningen till julen, har av många åsidosatts och blivit en sagofigur i periferin. Som den gamle legendariske rockartisten Alice Cooper har sagt: ”De flesta unga människor som jag känner tror att Jesus är en svordom, de har ingen aning om vem Jesus Kristus är.”

Taggar

Dela