Nyheter

Brunos krönika: ”Möte med taxichaufför” – del 2: Synkronicitet

Nyheter I sin 60:e krönika berättar Bruno Franzon den andra delen om en oförglömlig taxiresa.

Synkronicitet: Fortsättning på "Möte med taxichaufför"

Bild på ovanlig John Bauer-målning på Jönköpings länsmuseum. En bild som Bruno Franzon menar ger ett uttryck för samtidighet och synkronicitet. Bild: Privat

När jag i den månljusa augustinatten är på väg ut från Skansen efter konserten med Jill Johnsson &Doug Seegers stannar jag upp, lyssnar: Vad är det som jag hör? Låter ju som Uffe… Nej, det kan det väl inte vara? Inte är väl HAN i Stockholm nu? Jag spetsar öronen som om de vore lodjurstofsar med inbyggda mikrofoner.

På andra sidan Gröna Lund står en vit limousin varifrån det spelas ”Snön faller” av Ulf Lundell. Men det är inte bara därifrån som det kommer musik. Även inifrån Gröna Lund hör jag det spelas högt, och det strålar mångfärgat ljus ut i den sena Djurgårdenskvällen. Makalöst: det ÄR ju UFFE! Han är HÄR!

Jag snabbar mina steg nerför Skansensluttningen, rundar den Kaliforniavita limon, spatserar ut över gatan och in genom Gröna lunds entré. Där står några vakter. Jag gör mig synlig som självlysande färg för vakterna men ingen bryr sig om att ens notera min närvaro. Jag kan inte tolka det som annat än att det är fri entré. Och det är förstås en konsekvent tolkning eftersom klockan är såpass framskriden att själva nöjesparken snart stänger.

Jag lommar in på Grönan, följer Uffe-ljudet fram till den stora scenen. Smockat med folk där. Jag bökar mig mjukt in i skocken av sommarmänniskor och finner en plats långt bak men med god sikt framemot scenen.

Nu står jag framför självaste Ulf Gerhard Lundell! Sannerligen, där är han!

Jag hade ingen aning om att Uffe skulle framträda på Gröna lund denna augustikväll 2015 SAMTIDIGT som jag skulle till Skansen på Jill Johnsson & Doug Seegers-konserten. Bara några stenkast emellan dessa uppträdanden! Och det ska ses i relation till den där Ulf Lundell-konserten föregående år i augusti 2014 då jag drogs med i ett vansinnigt publikdrev och föll huvudstupa från en entréstång och skadade mig: sprucken läpp, utslagna tandskärvor med mera.

Och Ulf Lundell som har betytt så mycket för mig! Han som faktiskt förlöste mina latenta författardrömmar när jag en snöig decembernatt år 1976 började läsa ”Jack”. Då Bestämde jag mig för att bli författare. Sant som skrivet! Och sedan har jag i många år varit en hängiven följare av Ulf Lundells författarskap och musik. Milstolpar i mitt liv!

Efter konserten på Gröna Lund köper jag ännu en Ulf Lundell t-shirt. Svart. Därtill ett ritblock med en härlig unik bild ritad av Uffe själv på framsidan. Det fanns bara 1 x. Paxad till mig! : )

På väg hem till hotellet på Hornsgatan åker jag med Djurgårdsfärjan.

Interplanetarisk magisk färd.

Bogsvallet mörkt under mig.

Stjärnhimmel.

Nu tänker jag så här: Individer som har lärt sig att tro att det endast är den materiella världen som är verklig förklarar sådana här sammanträffanden som ”tillfälligheter”, ”slump” och ”tur”. Men den på djupet uppmärksamme förstår intuitivt att dessa märkliga sammanträffanden strålar samman i det som kallas synkronicitet. Ett mystiskt språk med meningsfull struktur där yttre fysikaliska skeenden interagerar med inre andliga processer. Det var förresten den österrikiske psykiatrikern Carl Gustav Jung som grundade begreppet ”synkronicitet”. Han upptäckte att fenomenet var en realitet.

Bild från Värnamodagarna som Bruno Franzon tog för ett par år sedan. De två cyklisterna symboliserar samtidighet och synkronicitet. Bild: Bruno Franzon

Jag är tacksam för att få vara med om den ena efter den andra synkroniciteten. Här finns ett oavbrutet flöde mellan hjärnan och medvetandet. Den amerikanske neurokirurgen Eben Alexander menar att hjärnan är ett slags omkopplingscentral som fungerar som en ”strypventil” för det högre medvetandet. Intuitiv kunskap måste komma gradvis för att kunna anpassas in i oss via hjärnan. Vi är inte vår hjärna som många tror. Vi är andar som vistas i fysiska kroppar.

Synkronicitet är små rosendoftande pustar från en högre värld där allt hör samman. Nischer där ljuset från gudomliga världar strömmar in. Ljusstrålar av mening. I en andlig verklighets ordnade värld finns inte några egentliga tillfälligheter. Där läggs snökristall på snökristall som bildar perfekta snöflingor i mönster av hexagoner som i sin tur bildar snötäcken och vidunderliga snölandskap.

I Bibeln står det att Gud kan räkna alla hårstrån på ditt huvud. Den store anden finns i allt, genomtränger allt, sammanbinder energierna i ett oavbrutet flöde.

Många av er såg säkert teveprogrammet ”Jills veranda”. På en promenad i Nashville upptäckte som av en ”slumpmässig tillfällighet” Jill Johnsson och Magnus Karlsson den hemlöse sångaren och kompositören Doug Seegers. Då vet ni också resten av historien. Hur Doug Seegers fick spela in sin fina sång ”Down by the river” tillsammans med Jill och Magnus i Johnny Cashs gamla inspelningsstudio. Och hur han sedan fick spela in en hel egen skiva och kom till Sverige på turné. Nykter, klädd i elegant svart countrystass och frimodigt leende med nyinsatt glänsande tandgarnityr!

Jag såg teveprogrammet, tog Doug Seegers, hans öde och musik till mig. Ibland kan teveprogram nå in i vårt hjärtas djup.

Livsglädje, kärlek till musiken och ödmjukhet tror jag är nyckeln till Doug Seegers annorlundahet. Att veta hur det är att vara på botten och bli Räddad. Tacksamhet. Ett förkrossat hjärta. Vi har det inpräntat i oss från prasslande lövtunna bibelblad: Saliga är de fattiga i anden.

För mig är det här med synkronicitet ngen enkel vinkling utan mystiskt upplevd sanning. Hjärtats ljus. Jag kan inte slå dig eller någon annan på fingrarna med min sanning, jag kan bara sända lite sommarmjukt lövsus, ljus.

Så kom jag då till konserten på Skansen med Jill &Doug som ledde mig vidare till Ulf Lundells SAMTIDIGT pågående konsert alldeles intill på Gröna lund. Och som inte det var nog…!

En tid senare var jag med vänner på en julkonsert med Doug Seegers i Arken här i Värnamo. Efter konserten gick jag fram till Doug där han stod och sålde sin bok och skivor. Vi tog varandra rejält i hand och såg in i varandras ögon. Broderögon.

”Hello Doug, I saw you in Swedish teve together with Jill!” (Konserten på Skansen med Jill nämnde jag inte.)

Doug såg allvarsamt på mig. Och sedan kom det spontant från de djupaste källorna inom mig:

”It´s a consequense of Jesus!”

En Jesuskonsekvens! Smaka på det nya ordet! Då avsåg jag både vårt synkrona möte i tid och rum och den radikala livsomvandling som Doug själv berättat om i sin bok och i många intervjuer. Att Jesus räddade honom från missbruket och misären, hemlösheten.

Doug Seegers tittade långt och förundrat efter mig när jag försvann ut från Arken. Namnet på kyrkan som står för RÄDDNING, FRÄLSNING.

Taggar

Dela