Brunos krönika: IFK Värnamo – Laget i mitt hjärta!

När jag skriver detta så vet jag att IFK Värnamo – laget i mitt hjärta – är bara 3 poäng från att säkra avancemang till allsvenskan. Om det inte lyckas i morgon måndag den 1 november borta mot AFC Eskilstuna så lär det bli klart i någon av de efterföljande tre matcherna. Det vågar jag säga. Men jag kommer inte lova att äta upp någon hatt om min enkla gissning mot förmodan kommer på skam : )

IFK Värnamo till allsvenskan! Ett annars så slitet superlativ som ”fantastiskt” är verkligen på sin plats.

Somliga sa i somras till mig att de inte trodde att IFK skulle hålla sig kvar i toppen. Jag svarade bestämt: ”Det tror jag!” För jag har sett varenda match, och jag har studerat delar av många andra lags matcher i superettan. IFK spelar den bästa fotbollen och har en stark och bred trupp. Jag vill påstå att de redan förra året faktiskt höll hög superettanklass, åtminstone första hälften av säsongen.

Första gången IFK tog steget upp till superettan blev jag ”förälskad” i deras spel, det tekniskt fina kortpassningsspelet á la Barcelona. Då som nu var det Jonas Thern som till stora delar låg bakom framgångarna. Jag kände att det skulle bli Buster-framgångsrikt när han återbördades till klubben. Erfarenheterna, kunskaperna, tjurigheten, viljan, det stora fotbollshjärtat, förmågan att odla fram det allra bästa ur de spirande talangerna. Detta i kombination med Robin Asterheds gedigna kompetens, och förstås hela laginsatsen med skickliga spelares individuella prestationer, har fört IFK till svindlande höjder. Ändå är det svårt att riktigt ta in vad som håller på att hända.

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

Jag var med från starten i Kamrat 12:an. Otaliga matcher har jag stått och hejat på mitt IFK. Efter pandemin, och med ålderns rätt, har jag tagit ett steg tillbaka och håller mig i år för det mesta till sittplatsläktarna. Detta för att kunna uppleva så mycket som möjligt av själva matcherna, se spelet tydligare. Ofta brukar jag därtill se om matcherna på Discovery +. Men jag tittar till klacken ibland. Jag måste säga att det unga gardet där stöttar sitt IFK på ett magnifikt sätt. Må det fortsätta vara så även om motgångar i framtiden skulle få entusiasmen att avta.…Vi som har varit med i många år på Finnvedsvallen vet att det är skillnad på begravningsstämning och karnevaliskt hålligång.

Som de flesta vid det här laget säkert känner till så är jag författare och poet. Jag höll en uppskattad föreläsning för IFK:s räkning för några år sedan på Vandalorum om sambanden mellan kultur och idrott, speciellt fotboll. Så nu tänkte jag att jag för ovanlighetens skull kunde bjussa på en dikt som jag har skrivit om hur det kan vara att bege sig till Finnvedsvallen. Från tiden en kväll om våren när tranorna flög över Värnamo och IFK spelade i Superettan förra gången. Håll till godo, kära läsarvänner!

Sent som nästan alltid
i mitt hastande
enkla men djupt rika
poetmunksliv
trampar jag iväg
i den kylslagna aprilkvällen
på den röda cykeln

Jag har min vita
IFK Värnamo-tröja
med blåa 12:an på ryggen
och den vitblåa halsduken
hänger löst virad kring strupen
som snart ska solljusskrika
och förhoppningsvis jubla,
bli det vokala instrumentet
för en människotrana
en liten stund av lycka

Och på min skalle sitter
som ett löstagbart kroppsorgan
den blåa klubbkepsen!

Ut från Birger Jarlsgatan,
Malmstensgatan och så framåt
på Laganstigen
förbi Lidl, Norra kyrkogården
där nu påskliljor och tulpaner
lyser i symbios
med gravstenarna, äreminnena
av döda Värnamobor, Nej,
jag vill inte vila här!

Finnvedsgymnasiets bruna kunskapsskal
passeras, snabb vänstersväng
och kallvind, regn snärtar
som ettriga vittrors klor
i mitt ansikte; jag hinner knappt
blinka
förrän det öppnar sig
som en jättes öga
Prostsjönsögat och jag ser
Monets näckrosor
glimma till i det blankt gråsvarta

Där på andra sidan
står Berget – poeternas berg
ett Utvik från uråldrig tid
då livet var mycket konkret
som fotboll Nu
ser jag på avstånd
ovanför Ljussevekas konstgräsplan
och den grönsvarta skogen
strålkastarnas elljus

Cykeln parkerar jag ett litet stycke
ovanför Lagans humusguld
och så rusar jag in
på Finnvedsvallen, förbi doften av
kaffe och José Padilas
lätt svartbrända tjockkorvar

Jag hör speakerrösten och trumman
som frammanar IFK-andan i oss
när jag ansluter
till den lilla vita flocken
av fotbollsentusiaster

Nu blåser domaren i sin pipa
och det är match igen –
ljus, gemenskap, fest!