Nyheter

Brunos krönika: Goda grannar, goda världsmedborgare

Nyheter "Så här enkelt kan vi i vardagen bygga broar för kommunikation, tolerans och förståelse oss människor emellan. Från ett hjärta till ett annat hjärta. Det är inga illusioner. Jag påminns alltid om detta när jag ser min egen lägenhetsdörr med Bajrams inristade hjärta." I dagens krönika diskuterar Bruno Franzon grannskap.

Goda grannar, goda världsmedborgare

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

Min granne (låt oss kalla honom ”Bajram”) och hans fru och dotter hade flyttat. Jag skulle inte komma att sakna de högljudda diskussionerna makarna emellan. Vad jag upplevde som ”gräl”. Inte ens den känslosamma balkanska musiken som ibland skruvades upp på högsta volym skulle jag sakna.

Vad jag däremot skulle bära med mig med glädje var Bajrams ödmjukhet. Alltid sympatisk när vi strålade samman utomhus. Jag kommer aldrig att glömma när Bajram bad om förlåtelse för att han och hustrun dagar och nätter varit alltför högljudda. De hade blivit medvetna om att de störde när jag en natt distinkt knackade några gånger mot deras vägg med tevens fjärrkontroll.

Jag är tacksam för mötet med denne hjärtinnerligt troende och utövande muslim. Flera gånger såg jag i dörröppningen Bajram med en sådan där bönekalott på huvudet. Då förstod jag att han var i bön inför Allah – vänd emot Mecka.

"Så här enkelt kan vi i vardagen bygga broar för kommunikation, tolerans och förståelse oss människor emellan. Från ett hjärta till ett annat hjärta. Det är inga illusioner. Jag påminns alltid om detta när jag ser min egen lägenhetsdörr med Bajrams inristade hjärta." Bild: Press

Och så det finaste av allt… En gång sa jag till Bajram på loftgången utanför våra lägenheter:

”Vilken fin skylt som du har satt upp på din dörr! Har du gjort den själv?”

”Ja!” sa Bajram stolt. ”Jag kan göra en till dig också om du vill, granne…?

”Åh, det får du gärna göra!”, sa jag.

”Vill du ha hjärta också?”, frågade Bajram.

”Ja, ta hjärta med!”, sa jag.

Det gick inte lång tid förrän jag fick Gåvan: en liten rektangulär platta av plåt (tjock aluminium?) på vilken Bajram ristat in mitt namn och ett litet hjärta.

Jag limmade fast plattan på min lägenhetsdörr. Där sitter den alltjämt. Och där ska den sitta så länge jag bor här! Som en inbjudan och en påminnelse om goda grannars goda vilja och öppna hjärtan. Oavsett etnisk tillhörighet, kultur, traditioner och religion.

Så här enkelt kan vi i vardagen bygga broar för kommunikation, tolerans och förståelse oss människor emellan. Från ett hjärta till ett annat hjärta. Det är inga illusioner. Jag påminns alltid om detta när jag ser min egen lägenhetsdörr med Bajrams inristade hjärta.

Som tidningsbud mötte jag i somras Bajram igen inne på Östrabos äldreboende. Han stod där i en steril korridor med slitet golv och väntade tillsammans med en kvinnlig arbetskollega. Vi hälsade på varandra. Plattan på min dörr fördes naturligt på tal. Det inristade Hjärtat. Kärlekstecknet.

Jag såg in i Bajrams leende, guldbruna ögon; kunde inte låta bli att associera lite till Vikingarnas gamla slagdänga.

Sannerligen är jag inte det minsta förvånad över att en så uppenbart osjälvisk man har valt att arbeta inom vården.

Taggar

1 reaktion på Brunos krönika: Goda grannar, goda världsmedborgare

Om alla tänkte likadant skulle vi slippa mycket av främlingsfientligheten som genomsyrar vårt samhälle idag.

Kommentarsfunktionen är stängd