Brunos krönika: Främmande skrämmande väsen

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

När jag var liten trodde jag inte på spöken. Sånt trams! De döda gick väl inte igen? Nä, de var ju stendöa och låg och sov i sina kistor på körgårn.

Sov? Det kunde de väl inte göra? Men så sas det i Gnosjö.

Det enda spöke som jag stiftade bekantskap med var ”Spöket Laban” på teve. Men jag kunde som 11-åring drömma att farfar var tillbaka från de döda och jag brukade säga till honom när han precis som vanligt satt och fikade med mig och mina föräldrar utanför husvagnen:

”Du ska inte vara här, farfar. Du är ju död!”

Det ryktades om att det var flera som hade sett farfar utanför sitt hus i Nissafors efter hans död.

Alltmer har ämnet kommit att fascinera mig. Många människor har haft upplevelser men vågar inte säga ett knyst av rädsla för att bli betraktade som dårar. Det har blivit högre i tak, men ännu är det trångsynt. Att kalla det för hjärnspöken eller drömmar är en förolämpning mot de som varit med om märkliga upplevelser..

Här är några exempel som jag fått till mig i förtroende:

En vän till mig var på besök i Bosnien. Han brukar i sitt sovrum där ha en liten lampa tänd. En natt framträdde en svart skepnad för honom. Han stirrade på min vän, som inte kunde röra sig. Ett tillstånd som brukar kallas sömnparalys, och liknar folktrons beskrivningar av att bli ”riden av maran”. En mara troddes förr vara en kvinna, ofta rödhårig, som tog sig in som rök genom nyckelhål eller andra springor i ett hus för att lägga sig på den sovandes bröst eller ansikte och börja rida med kvävningskänslor och mardrömmar till följd för den drabbade.

Detta tillstånd brukar vetenskapligt förklaras med att under REM-sömnen kopplas all viljestyrd muskelkontroll bort och då kan det uppstå förlamning och så kallade hypnagoga hallucinationer. Hjärnan är delvis medveten vid uppvaknandet samtidigt som kroppen är förlamad för att inte den drabbade ska skada sig. Man drömmer fastän man är vaken. Man kan uppleva att någon är i rummet, väsen, icke-fysiska varelser. Dessa upplevs som fullständigt verkliga. I själva verket ska det alltså röra sig om hallucinationer.

Detta förklarar dock inte allt. Inte på långt när.

En gång hade också min väns svärfar en upplevelse i huset som jag bor i här på Vråen. Tydligt såg han en lång främmande man i lägenheten. Uppskrämd gick han in till sin dotter i den närbelägna lägenheten.

En mycket trovärdig person berättade för mig: Hans farfar höll på att gjuta en brunn. Han befann sig flera meter ner i brunnen. Grus kom över honom. Han sa åt kamraterna som stod ovanför brunnen att de skulle sluta kasta ner grus. Då såg han en svart svävande ängel.

”Dra upp mig!” beordrade farfar.

Uppdragen med rep, räddad från en sannolik död, brast alltsammans och brunnsbygget rasade ihop.

En man vaknade en natt i sin villa i Gnosjö och kände att det var någon annan i sovrummet. Då han såg ut framför sängen stod där en skrämmande gestalt. En kortvuxen gubbe med grå rock och hatt i en brun nyans. Både rock och hatt var av en modell som mannen aldrig sett förut. Ansiktet såg gummiaktigt ut. Som om det satt en mask däröver.

Denna besynnerliga figur upplevdes inte som någon riktig människa. Det var något annat, en främmande varelse. Väsendet stod stilla och tittade allvarsamt på mannen. Han fick ståpäls av fasa, flög instinktivt upp ur sängen.

”Vad gör du här?” Försvinn med dig!” skrek han i det att han sprang emot varelsen och sparkade mot den. För visst, man måste ju få freda sig mot en inkräktare. Då upplöstes långsamt gestalten, försvann.

Mannen var uppskrämd en längre tid efteråt. Jag måste poängtera att denne är en högst trovärdig och saklig person som sannerligen kan skilja på dröm och verklighet. Efter många år minns han ännu upplevelsen mycket tydligt.

Jag har också hört talas om spökerier i modern bebyggelse vid det gamla lasarettsområdet här i Värnamo. Oförklarliga skrik ska ha hörts inne i lägenheterna där det förr ska ha funnits en operationssal.

Och för inte alls länge sen berättade en ung tidningsbudsvikarie för mig att han som pojke varit med om de mest besynnerliga ting. Nattliga besök av främmande skrämmande väsen. Någon hade uppenbarat sig och andats, blåst sin andedräkt på min arbetskamrat där han låg i sängen. Det hade luktat ruttet kött. Något som jag faktiskt känner igen från 1700-talsmystikern Emanuel Swedenborgs beskrivningar av vissa andar.

Upplevelserna gick så långt att föräldrarna till och med tillkallade ett medium som bedrev så kallad exorcism, alltså ”demonutdrivning”. Mediumet var där och stänkte vigvatten. (Detta ägde rum alltså här i Värnamo för bara ett decennium sedan.) Alla konstiga men högst verkliga upplevelser försvann fullständigt efter besöket. Min kollega fick höra av kamrater att han nog sett för många skräckfilmer. Men han står än idag för vad han varit med om. Själv tror han att besökarna var några som en gång varit människor men varit döda så länge i ett negativt tillstånd att det förvandlat dem. Även detta är i överrensstämmelse med vad Swedenborg menar. För alla materialister och ateister är detta förstås ett svårtuggat påstående.

Min vän Maria Petropolou, som dog häromåret i Thessaloniki, var med om likartade upplevelser. Det var i slutet av 1960-talet när hon bodde tillsammans med sin man Christos i en äldre kåk ovanför Göhlins i Gnosjö. Upprepade gånger fick Maria nattliga besök av något okänt. Denne hade en mössa på sig av den typ som läkare bär. Han gick fram till Maria, blåste kall andedräkt på henne, tog stryptag.

”Åh Bruno! – Jag micke rädd!” avslöjade Maria för mig i Grekland, tjugo år efteråt.

Senare när paret bodde på bostadsområdet Furuhall var både Maria och Christos med om att en gammal kvinna kom emot dem i sovalkoven, avskild med ett draperi från vardagsrummet i den lilla ettan. Kvinnan var aggressiv, slog emot dem. Efter ett tag började Maria sova i köket där hon fick vara i fred.

Jag kom ihåg att Christos Petropoulos med fasa berättade om sin otäcka upplevelse en morgon på farsans fabrik där han jobbade. Ingen trodde på honom. Det skrattades överseende. Fast det förstods ändå att ”NÅT” hade han nog varit med om…”

Samma sak när Christos en gång ojande vred sig i ett svårt njurstensanfall. Då troddes han inte heller först.

Njurstensanfall eller ett främmande väsen som fullständigt skrämmer skiten ur en, det kan vara realiteter, tro mig. Verkligheten är så mycket större, komplex och mångfacetterad än vad vi tror och föreställer oss som förträffligt hjärnkloka och modernt bildade individer.