Brunos krönika: Ett möte på häktet
Nyheter Bruno Franzon presenterar krönika nummer 23, som handlar om ett möte på häktet.
Ett möte på häktet
Dagens krönika signerad Bruno Franzon handlar om ett möte i häktet. Bild: Pressbild
En av de hittills mest berikande upplevelserna i mitt liv hade jag en gång när jag besökte häktet i Jönköping för att berätta om mitt skrivande.
Jag var inte särskilt orolig när jag anlände, även om jag naturligtvis undrade hur det skulle gå. Hur skulle internerna bemöta mig? Skulle jag få någon respons överhuvudtaget?
Inför de samlade internerna, två präster samt en vakt började jag berätta.
Några av internerna intog i början en lätt provokativ ton, men tystnade tvärt. Nu satt de där och lyssnade som skärpta ugglor. Aldrig trodde jag väl att jag skulle få en sådan respons! Succé är kanske inte det rätta ordet i sammanhanget, det gick djupare än så.
Efteråt kom jag att tänka på den judiske religionsfilosofen Martin Bubers ord: ”Allt liv är möte.” Det här var just ett sådant möte i ordets djupaste och sannaste betydelse. Jag såg de lyssnandes ögon. De såg mina.
Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin
Vi har ett bra och oftast fungerande rättssystem och visst har många som sitter häktade åtskilligt på sina samveten, det ska inte förnekas. Men på häktet (och även fängelserna) finns också dem som har hamnat där på grund av en serie olyckliga omständigheter.
En av mina bästa vänner är en kvinna som sannolikt oskyldig dömdes för mordbränderna i Falun 1976. Hon var bara 18 år. Hon blev svårt utsatt i polisförhören och pressades att erkänna, med löfte om att bli frisläppt.
Sammanlagt fick hon sitta inlåst i 2 år. Ett helvete för en ung känslig tjej!
Det som den här kvinnan i Dalarna drabbades av var inte bara det fasansfulla i att bli sannolikt oskyldigt dömd utan också utstötning och elaka glåpord som hon fick ta emot av främlingar efter frigivningen.
De som talar om hög moral är ibland inte bara snara att döma utan kan också visa sig hycklande, falska som vatten. Det är min dyrköpta erfarenhet. Ständigt glöms de tidlösa visdomsorden: ”Den av er som är utan synd, han kastar första stenen.”
Till internerna på häktet talade jag om livets skörhet. Fjärilens vingar är tunna och sköra, de kan lätt bli till stoft. Också människans hud är tunn.
Jag hade ingen aning om vad dessa unga människor gjort eller inte gjort. Vi delade bara en stund tillsammans en fredagseftermiddag där på häktet i Jönköping.
Allt liv är möte, sa Martin Buber. Ett jag möter ett du. Ibland uppstår i vardagligheten små magiska stunder, även i polishus och finkor.