Annas krönika: Hurtbullarna

Soliga och långa sommarlov. Kommer ihåg känslan när jag stod där på den soldränkta, syréndoftande stentrappan utanför kyrkan i mina absolut bästa kläder. Ja eller storasyrrans för fem år sedan urvuxna absolut bästa kläder. Eftersom jag var och är lillasyster så fick jag självklart ärva syrrans kläder. Vilket jag i och för sig gärna gjorde då hon var min stora förebild och idol. Mitt intresse för att shoppa kläder var dessutom helt obefintligt. Tonerna av den blomstertid nu kommer hade precis ebbat ut och jag hade överräckt den obligatoriska blombuketten till fröken för att sedan ta avsked från mina klasskompisar och siktat in mig på tio långa, varma och alltid lika soliga veckor fyllda med magiska äventyr. Såklart är det inte hela sanningen men det är så jag väljer att minnas det.

Tro det eller ej men trots att man fyllde dessa tio veckor med bad, lek, bus, sommarstugevistelse, tokiga upptåg samt diverse kojbyggnader och dylikt infann sig oftast i slutet av sommaren en form av tristess eller kanske snarare en form av rastlöshet. Saknaden efter mina klasskompisar gjorde sig påmind och kanske, kanske en gnutta längtan efter lite rutiner. (Jag som annars hatar rutiner och som generellt anser att rutiner är någonting som människor utan drömmar, vänner, livsglädje och kreativitet eftersträvar för att känna någon form av tillhörighet.) Hur som helst så var det på en av dessa sista veckor av ännu ett ändlöst långt sommarlov som jag och min kompis Karolina kom på den briljanta idén att starta ”Hurtbullarna”. Vi var två smått uttråkade 11–12-åringar som kände oss som ett par 18-åringar med en mission. Mission 1: Hjälpa vår egen tristess. Mission 2: Hjälpa byns slappa och förmodligen lika uttråkade barn. Mission 3: Få barn i rörelse. Toppenbra, eller hur?  Avsikten var förmodligen åtminstone semi-bra… Vi engagerade ju trots allt en massa barn att spela teater, åka skridskor, sjunga, leka och dessutom fick alla redan trötta föräldrar ännu en aktivitet att skjutsa sina älskade barn till. Win-win!

Att vi som 12-åringar var långt ifrån mogna nog att ta hand om områdets alla uttråkade barn visade sig så småningom. Föräldrarna fick hämta hem gråtande barn som vi inte visste hur vi skulle trösta. Vi fick be om hjälp att avstyra och separera barn i slagsmål. Vi delade förmodligen upp orättvisa samt könsstereotypa fotbollslag. Vi skällde troligtvis på fel barn och så vidare men avsikten var god! Vi ville att barnen skulle ha det bra. Vi ville att de skulle komma ut och röra på sig och framför allt så ville vi att de skulle ha kul! (och vi ville inte ha tråkigt) Det hade barnen nog också till viss del… 

Anmäl oss inte! Vi gjorde en hel del bra saker också såsom att samla ihop pengar till ”behövande”, regissera och presenterade julspel samt gav trötta småbarnsföräldrar någon timmes respittid. 

Det är ju så klart inte lika roligt att skriva om så det tror jag att jag låter bli. Däremot så hoppas jag och tror att alla barn som var med på ”Hurtbullarna” ändå kommer ihåg den tiden som en mestadels positiv upplevelse. Om inte så heter jag inte Anna Linder! Då är det bara en pseudonym! Karolina heter i så fall någonting annat. Typ… Stina! Ja Stina är väl ett toppenbra namn? Nu borde det väl ändå vara preskriberat?!

När vi var en smula yngre än 12 år, jag och Karolina eller ”Stina”, beroende på hur ni mins Hurtbulletiden, så var vi om möjligt ännu barnsligare eller mer kreativa. Det beror ju helt på hur man väljer att se det. Ena stunden satt vi på hennes flickrum i en noppig brunrandig soffa med träarmstöd och slogs om vem som skulle vara gift med Joey Tempest i Europe och vem som skulle vara gift med gitarristen Kee Marcello. För att i nästa stund vandra by och rike runt och övertala välproducerande grannar att ge oss sina uttjänta barnvagnar som vi sedan kunde placera våra dockor i. Vem vill ha en dockvagn när man kan tigga till sig en riktig? Ja där kan man lugnt säga att vi stod med ena benet i den så kallade vuxenvärlden och det andra benet ganska djupt nedsjunket i barndomen. 

Å ena sidan ville vi vara vuxna nog att ta hand om andras små barn. Å andra sidan ville vi leka med dockor. Å ena sidan ville vi lyssna på och gifta oss med pudelrockare för att i nästa stund lite skamset vandra runt byn med våra tilltjatade barnvagnar och nedbäddade dockor. Dockorna var dessutom troligen iförda ett par blöjor tillhörandes någon av Karolinas… eller ”Stinas” tre yngre systrar. 

Mycket kan man beskylla mig och Karolina eller ”Stina” för men inte att ha dålig fantasi, vara lata eller sakna kreativitet!

Länge leve god fantasi, övertalningsförmåga och till viss mån Hurtbullar! 

Anna Linder