Minnesord

Katarina till minne

Minnesord

Det är med stor sorg och bedrövan vi mottar beskedet om Katarina Gustavssons bortgång.
Jag lärde känna Katarina 2016 då jag ganska oerfaren tillträdde som ordförande i valnämnden.

Jag kan tänka mig att hon granskade mig med ganska kritiska ögon, men det var ju ”Nisses pojk” så en liten chans fanns det väl att det skulle ordna sig ändå.
Inför valet 2018 fick vi allt mer att göra med valarbete och med varandra. Katarina hade lång erfarenhet och en stor respekt för alla de regler och paragrafer som omgärdar ett allmänt val.
För en utomstående och ointresserad kan ju djungeln av alla lagar med alla sina detaljer te sig som bara en konspiration för att hålla vanligt folk utanför.
Men om man tillexempel betraktar en målning av någon 1600-tals holländsk mästare, en tavla med tusende detaljer i knivskarp skärpa, bredd, djup och färgprakt, så inte förskjuter man en sån tavla, inte dömer man väl ut den som onödig och svår.

Katarina såg det sköna i det komplicerade och med många ord beskrivna systemet, en skönhet som också hade en funktion. Det ska stå pall för allsköns påverkan från krafter som vill föra oss bort från demokratin.
Det Katarina brann för – rättvisa och öppna val – ser vi som självklart i Sverige, det är det inte i alltför många länder.
Som något av en obotlig slarver och pragmatiker anade jag att våra möten kunde bli besvärliga, men så blev det inte.

Det vore fel att säga att Katarina tillrättavisade mig. Hon visade mig tillrätta, vilket är nåt helt annat. Med varsam hand och gott humör fick hon också mig att inse det sköna och finurliga i alla vinklar, vrår, spärrar och bisatser.
Vi kom att trivas bra ihop och med professionellt bistånd från Torbjörn Åkerblad blev det en liten trio som hade det rent av mysigt under valdagarna.
Vår turné runt om i valstugorna nådde sin höjdpunkt när vi landade för en fikapaus hemma hos Katarina, där Janne serverade hemmagjorda smörgåsar och nybryggt kaffe.

Katarina kunde konsten att pendla sömlöst mellan att var djupt allvarlig inne i arbetet och i nästa stund vara uppsluppen och skämtsam.
Det blir tomt efter Katarina.
Nu får vi försöka klara oss utan henne.
Skulle jag skrivit att vi ska klara det för hennes skull, kan jag livligt se framför mig hur hon skulle slå ifrån sig och förfärad säga: det är inte för min skull som det ska bli rätt, det är för demokratins skull!

En av landets tusen och åter tusen idoga valarbetare har gått till vila.
Vi som ännu ett tag får var kvar har en måhända undanskymd men ack så viktig roll att spela.
Vi får väl säga att vi jobbar i Katarinas anda, det tror jag hon till nöds kunde godkänna.
Våra tankar går till Janne och familjen.

Mats Jonsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *