Krönika: Jag är en rädd stackare

Jag kommer aldrig att glömma dagarna när det var simning eller bad i skolan. Jag tyckte verkligen inte om det. Det var det värsta jag visste. På något märkligt vis kom jag för det mesta undan och det berodde säkert på att jag var bland dom bättre i klassen på en del annan idrott. Jag är en tvättäkta badkruka men har aldrig blivit retad för att vara det vilket jag är glad för. Så simning och kalla och hemska badhus eller bad utomhus i någon sjö är inte min grej. Har aldrig tyckt om att bada utan håller hellre till på land. Än idag kan jag må riktigt dåligt när jag måste gå in i ett badhus eller simhall. Inte alltid, men ibland. Måste alla badhus och simhallar se likadana ut?

Varje gång jag betalar min avgift och går in så känns det som att jag flyttas många år bakåt i tiden. Det känns alltid väldigt gammalt i simhallar. Vet inte varför men jag mår så dåligt. Det känns kallt och jobbigt och duschstrålen sprutar kallt vatten över min nakna kropp. Man duschar i iskallt vatten och snoppen blir liten och tunn och det gör ont och allt känns bara kallt. Ta bort mig. Jag vill inte vara här. Det är verkligen inte min grej. Nån gubbe med hår på ryggen står alltid bredvid i duschen och tvålar in sin skrynkliga kropp. Vattnet sprutar över honom och det ser verkligen ut som att han njuter. Han är lugn och verkar må väldigt bra när det kalla vattnet vräker sig ner över honom. Han kliver sedan rakt in i bastun med bananen svängandes mellan benen. Han ser ut att vara i paradiset. Jag mår ännu sämre när jag ser detta. Jag vill dra på mig mina kalsonger och bara rusa ut från detta hemska ställe. Men. Jag har lovat mina barn. Visst, vi ska bada. Jag sa det till dom och har jag lovat så har jag. 

Mitt värsta minne är från Värnamo Simhall när jag gick på mellanstadiet på Enehagsskolan och det skulle vara simtävling. Jag var sämst i klassen på simning men av någon lustig anledning blev jag reserv i klassens lag. Dom trodde nog att jag var helt okej i vattnet eftersom att jag var bra i idrott. Jag har nog alltid lyckats mörka mina dåliga simkunskaper. Jag sa att jag kunde vara reserv ifall någon var sjuk och självklart blev ”någon” sjuk när vi skulle tävla i Värnamo Simhall. Jag skulle simma sista sträckan. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om detta. Vi leder, jag står på startpallen och ska simma 50 meter. Vi växlar. Jag hoppar i. Jag dyker inte i utan hoppar i som en skadskjuten groda med armar och ben åt alla möjliga håll. Jag har aldrig dykt i hela mitt liv. Jag vågar inte. Jag är en fegis. 

Jag leder när jag hoppar i men hamnar snabbt tvåa och sedan trea och ja, ni fattar, alla simmar ikapp mig och jag förstör för hela klassen och kommer sist. Jag hör från den fullsatta läktaren hur elever från min klass klappar och ropar ”Nicke, Nicke, Nicke”. Jag kämpar och sliter i det kalla vattnet men simmar alldeles för sakta. 

Jag badar knappt nu som vuxen heller. Jag sitter hellre på kanten och tittar men jag har badshorts på mig. Då ser det ju ut som att jag badar eller ska bada i alla fall. 

Ibland när jag står där på kanten kan jag se mig själv som barn när vi badade med skolan. För vissa var det som rena rama julafton. Det skrattades, hoppades, någon gjorde en kullerbytta i luften och landade på rygg i det kalla vattnet. Men ett barn stod på kanten i mörkblå badshorts med uppdragna axlar och frös. Det var jag. 

Jag har faktiskt hoppat från ettans och tvåans trampoliner trots att jag egentligen inte ville. En gång har jag varit uppe och ”tittat ut” från den högsta avsatsen i Värnamo Simhall. Jag typ kröp fram till kanten. Knäna skakade och magen vred sig. Bakom stod en hög med barn och ropade ”Hoppa”, ”Kom igen, det är ingen fara”. Jag minns att jag vände mig och log mot dom och sa nåt i stil med ”Nä, inte idag, kanske en annan gång”. Jag var livrädd. Jag ville bara ut. Bort från allt kalt och kallt. 

Och det händer ju att man ibland ser barn som inte vill bada och där mamman, pappan eller något syskon försöker att jaga på för att barnet ska hoppa i. När jag står där och ser detta får jag ibland lust att gå fram och berätta om mina egna badupplevelser. Men jag gör det inte. Jag är en rädd stackare som inte vill avslöja mina brister i vattnet. 

Text: Niklas Lindkvist