Skoglund: Ge oss ett minne för livet nu Leo!
Sport OS har en tendens att bita sig fast i vår minnesbank och enskilda händelser blir till samtalsämnen som kan hålla igång en hel kräftskiva ett kvarts sekel senare. Nu är det Johanssons grabb från Skillingaryd som har chansen att måla våra framtida minnen.
Foto: Pressbild och David Alin
Efter lite efterforskning via Google och letande på Wikipedia så kan jag datera mitt första egna minne från de olympiska vinterspelen till den 14 februari 1988. Det var nämligen då Tre Kronor krossade Frankrike i premiären med hela 13–2. Något mitt tioåriga jag tyckte var ofantligt häftigt. Jag var en älskare av målkalas på den tiden.
Detta var en liten överraskning för mig. Jag trodde nämligen att Tomas Gustafssons guld på 5 000 meter tre dagar senare var mitt första minne. Det är ett lopp som bitit sig fast hos mig och det var där och då jag förstod hur stort OS är.
I samma OS, som gick i Calgary, minns jag även Gunde Svans totaldominans i skidspåren. Givetvis också klassikern där han efter eget avslutat lopp i stafetten genast ger sig ut i skogen för att peppa Torgny Mogren.
Jag minns norrmännens skidkross 1994 i Lillehammer. ”Foppas” straff och Pernilla Wibergs guld i slalombacken samma år.
Vi minns alla Tommy Salos oturliga fadäs mot Belarus 2002. Uffe Samuelssons tårar i Nagano fyra år tidigare och Nicklas Bäckströms märkliga avstängning i Sotji 2014.
Och curling. Herregud, sanna mina ord. Denna sport som fängslar tv-publiken vart fjärde år.
Mitt främsta OS-minne är nog faktiskt ändå 2006 i Turin. Tre Kronor vann OS-guld efter en synnerligen dramatisk final mot Finland där fyra av våra största genom tiderna spelade avgörande roller. Mats Sundin och Peter Forsberg spelade fram Nicklas Lidström till det matchvinnande 3–2-målet. Väck mig mitt i natten och jag kan fortfarande i detalj beskriva hur det gick till.
Vi ska inte glömma att målvakten Henrik Lundqvist i slutsekunderna stod för en helt makalös räddning. Hade Olli Jokinen fått pucken förbi Kung Henrik där så hade möjligtvis historien sett annorlunda ut.
Men det är inte bara svenska fram- och motgångar som etsat sig fast. Visst minns ni den brittiske backhopparen ”Eddie the eagle”? Eller Michael Edwards som han egentligen heter. Han gjorde sitt enda OS 1988 och kom klart sist. Men han charmade sig hela vägen in i våra hjärtan och hans karriär har även blivit film.
”Miracle on ice” i Lake Placid har blivit mytomspunnet och 2018 var Tyskland nära att återupprepa bedriften. Det trodde jag verkligen inte 1988 att jag 30 år senare skulle befinna mig i en hotellsäng i Malmö och heja på Tyskland i en OS-final.
Jag hade aldrig heller kunnat ana att Jan-Ove Waldners guld 1992 i Barcelona nästan 15 år senare skulle få mig att nästan bli misshandlad på en bakgata i Borås. Väldigt lustig historia det där.
Det finns åter och åter skeenden från den olympiska historien som skapat minnen hos oss. Det ni kan läsa ovan är bara en bråkdel av de minnen spelen skapat hos mig.
Är det Johanssons grabb från Skillingaryd som i morgon lördag kommer ge oss nästa starka bestående minne när han kör femmilen i OS?
Vad kan vi förvänta oss av Leo Johanson? Han hade en trasslig uppladdning strax innan spelen drog igång med positiva PCR-tester som dels gjorde hans OS-deltagande osäkert, men också att han missade det förberedande höghöjdslägret.
Han var själv missnöjd med sitt första lopp i detta OS och säger att han siktar på revansch nu, han tittar mot att nosa på topp tio.
Det är möjligt att revanschlustan och att han nu fått ytterligare tid på sig att acklimatisera sig till höjden kan göra att han kan nå sitt mål.
Kämpa Leo, vi håller tummarna för dig!