Felix presenterar årets höjdpunkter

Topp fem 2016: Felix Rosenqvists egna höjdpunkter från ett späckat racingår (#2)
Året lider mot sitt slut, och med det även en säsong av ojämförlig intensitet i Värnamograbben Felix Rosenqvists racingkarriär. Nydanande äventyr på andra sidan Atlanten, en efterlängtad DTM-debut, galna timmar bakom GT-ratten och elektriska vibbar i Formel E är bara några av inslagen som gjorde 2016 så fantastiskt minnesvärt – men samtidigt också så utpräglat svårt att sammanfatta.

Ändå är det precis det vi under de närmsta dagarna ska ge oss på att försöka göra. Vid fem utvalda tillfällen fram till jul kommer vi att summera de verkliga höjdpunkterna från säsongen som gått: personligt utvalda och rangordnade av Felix själv, och skildrade med hans egna ord.

Idag: elektrisk framgång i Nordafrika…

#2
Pole och pallen i Marrakesh

12 november
Klass: FIA Formula E Championship
Plats: Marrakesh, Marocko
Resultat: P3 / pole position

Felix:

Alla de andra racen på den här listan har ägt rum på väldigt speciella banor och i en speciell miljö. Marrakesh för mig var däremot ganska karaktärslöst. Jag kände ingen direkt dragningskraft till vare sig stan eller banan; det var en relativt simpel layout, och det var till skillnad mot resten av banorna på Formel E-kalendern, undantaget Mexiko, inte ett stadsrace. Ändå håller jag den helgen som en av de absolut bästa i min karriär, och rent prestationsmässigt antagligen den allra bästa under 2016.

Som nykomling i Formel E hade jag bara gjort ett race tidigare – premiären i Hong Kong. Det var ett grymt ställe att köra på, verkligen mitt i stan med en stämning som påminde om den i Macau. Det kanske inte är så konstigt med tanke på hur nära varandra de två städerna ligger.

Sedan kom vi till Marrakesh, som var väldigt annorlunda. Jag såg inte mycket av omgivningarna – det mest kulturella jag gjorde var nog att rida kamel på torsdagen! Däremot jobbade vi hårt ute på banan direkt från start. Det var den längsta och snabbaste Formel E-banan i historien, och det påverkar energiåtgången en hel del. Det var stor skillnad mot Hong Kong och vi hade mycket att gå igenom.

Formel E-tävlingarna är endagsevenemang, vilket innebär att det blir väldigt intensivt när det väl drar igång. Det börjar redan under den fria träningen. Det är mycket som ska hinnas med; främst racesimuleringar, men också ett varv med full effekt, 200 kW, som vi använder i kvalet.

Vi får bara ett sådant fulleffektsvarv i det första träningspasset, och ett i det andra, och sedan är det rakt in i kvalet som gäller. Man har alltså extremt lite tid att förbereda sig på.

Marrakesh-banan var dessutom extra svår på grund av flera hårda inbromsningszoner. Toppfarten är betydligt högre på ett varv med 200 kW än på ett med 170, så man måste bromsa tidigare. Hur mycket är egentligen något man får bedöma på ren känsla.

Kvalet är avgörande för hela helgen, eller dagen. Banorna är svåra att köra om på och man måste ha en plats långt från på gridden. Formel E-fältet är extremt starkt och en upplåsning på kvalvarvet kan vara skillnaden mellan P1 och P10.

I Marrakesh kände jag mig ändå ganska säker på att komma vidare till Super Pole, dit de fem snabbaste i kvalet går. Det hade gått väldigt bra fram till dess och jag såg under träningen att vi antagligen var en grupp på tre-fyra förare som hade ett litet övertag.

Super Pole i sig är väldigt speciellt. Det är ett svårt moment. Däcken vi kör på är lite som i Formel 1; de har bra grepp i början, men blir snabbt sämre. Sedan stabiliseras de på samma nivå. Man använder samma set däck i Super Pole som i själva grundkvalet, och gummit har fått en värmecykel i sig, så det är ytterligare en faktor att ta med i beräkningen och anpassa sig till.

Varvet jag gjorde i Super Pole var körmässigt mer försiktigt – jag laddade hårt, men utan att överköra. Många har säkert sett mitt ”sladd-varv” från den första delen av kvalet, och det är sådan typ av körning som inte hade fungerat i Super Pole.

@1:55 min.
När de berättade för mig på radion att jag hade tagit pole blev jag otroligt glad. Det var nog min bästa pole i karriären, insatsmässigt. Dels på grund av motståndet, med så många snabba förare i fältet, och dels med tanke på att den kom så tidigt i mästerskapet.

Inför racet kände jag ingen extra press; tvärt om kändes det bara skönt att stå längst fram. Det innebar att jag kunde göra min grej utan en massa störande moment. Själva starten är ganska enkel i Formel E – det handlar mest om själva reaktionstiden – och jag lyckades komma iväg bra och behålla ledningen fram till depåstoppet.

I takt med att varven gick insåg jag att allting faktiskt var väldigt nytt. Det är inte som i Formel 3; leder man där så leder man, men i Formel E är det ett helt annat strategiskt element. Man måste hela tiden ha stenkoll på sin energiförbrukning, som påverkas kraftigt av sättet man kör på. Varenda sväng blir viktig och du kan aldrig, aldrig slappna av. Jag öppnade upp en lucka på runt fem sekunder under den första stinten i Marrakesh, och det var mer eller mindre exakt vad jag var tvungen att göra eftersom att vi gick i depå ett varv tidigare än våra huvudkonkurrenter.

Det stora problemet för oss var den andra stinten. Vi tappade mer fart där än vad vi borde. Vi visste att vi inte skulle vara snabbast på banan under slutvarven på grund av vårt tidigare stopp, men av olika anledningar förlorade vi lite mer än vi hade räknat med. Med lite mer erfarenhet hade vi kanske lagt upp det lite annorlunda.

Ett par varv från mål kom först Sébastien Buemi, och sedan Sam Bird, ikapp och förbi. Det var förstås surt att behöva släppa dem, men just då tänkte jag inte så mycket på det. Det är fullt fokus på den egna strategin, hela vägen till mål.

Man får inte stressa upp sig och dessutom vet man aldrig vad som kan hända på det sista varvet. Det har hänt förr att folk har tagit i för mycket för tidigt och i princip tvingats rulla fram den sista kilometern. Dessutom visste jag att tredjeplatsen var säker och jag ville absolut inte riskera den.

Att få uppleva framgången i Marrakesh tillsammans med gänget i Mahindra Racing var stort för mig. Formel E är det senaste mästerskapet jag gett mig in i, och jag känner att upplägget passar mig bra. Jag gillar den typen av racing skarpt; man måste både köra snabbt och tänka klart på samma gång. Utvecklingen går fort framåt och det är häftigt att få vara en del av det. Jag ser verkligen fram emot resten av säsongen.

Näst på tur: #1

Tidigare på listan:

#3 – Dubbelsegern i Toronto
#4 – DTM Budapest
#5 – Macau Grand Prix