Felix presenterar årets höjdpunkter

Topp fem 2016: Värnamoföraren Felix Rosenqvists egna höjdpunkter från ett späckat racingår (#3)
Året lider mot sitt slut, och med det även en säsong av ojämförlig intensitet i Felix Rosenqvists racingkarriär. Nydanande äventyr på andra sidan Atlanten, en efterlängtad DTM-debut, galna timmar bakom GT-ratten och elektriska vibbar i Formel E är bara några av inslagen som gjorde 2016 så fantastiskt minnesvärt – men samtidigt också så utpräglat svårt att sammanfatta.

Ändå är det precis det vi under de närmsta dagarna ska ge oss på att försöka göra. Vid fem utvalda tillfällen fram till jul kommer vi att summera de verkliga höjdpunkterna från säsongen som gått: personligt utvalda och rangordnade av Felix själv, och skildrade med hans egna ord.

Idag: dubbelt upp i Kanada…

#3 Dubbelsegern i Toronto

16-17 juli
Klass: Indy Lights
Plats: Toronto, Kanada
Resultat: P1 (Race 1) / P1 (Race 2)

Felix:

Jag flög till Toronto tidigare än nödvändigt; jag hade ändå inget annat inplanerat den veckan. Jag hade hört mycket gott om staden, så jag ville passa på att se mig omkring och turista lite i några dagar.

Jag kom till mitt hotell, som låg fint till i centrala Toronto, men det hade skett ett missförstånd som innebar att jag inte hade något rum bokat den första dagen. Det fanns inga andra rum lediga, så jag blev tvungen att försöka hitta ett annat hotell den natten.

Det var en stor mässa eller något sådant i stan den veckan och omöjligt att hitta ett centralt hotell. Jag fick söka mig en bit ut, och hamnade på ett ganska obehagligt ställe ungefär 40 minuter bort. Det var väldigt varmt och fuktigt i Toronto just då, runt 30 grader, och mitt rum hade ingen luftkonditionering. Jag måste ha druckit två liter vatten den natten!

De nästa två dagarna strosade jag omkring i stan för mig själv och tog det lugnt. Jag hade ganska höga förväntningar med tanke på allt positivt jag hört – och de infriades. Det fanns många olika sorters restauranger och mycket att göra, så det var lätt att få tiden att gå. Dessutom var kanadensarna väldigt trevliga. Det blev faktiskt en av mina favoritstäder. Jag kan rekommendera ett besök.
Jag hade missat de två föregående Indy Lights-helgerna på grund av andra åtaganden med Mercedes i Europa, så jag hade inte kört Belardi-bilen på nästan två månader. Alla antydde att det kanske skulle bli svårt för mig den här helgen av just den orsaken, men jag kände mig personligen ganska trygg i att jag skulle hitta in i körningen igen ganska fort.

Själva banan var nog den mest ”skamfilade” jag har sett. Det var otroligt gropigt och dålig kvalitet på asfalten. På vissa ställen skiftade underlaget tio gånger på 100 meter, och i de flesta kurvorna hade asfalten lappats med stora sjok av hal betong. Det gjorde saker och ting väldigt oberäkneliga, speciellt med tanke på att Indy Lights-bilen är en av de mest fysiskt krävande att köra. För min del var det bara positivt; jag trivs när det är lite udda förutsättningar, och det var en häftig upplevelse. När man väl kom in i det var banan faktiskt ganska rytmisk.

Jag lyckades vinna båda racen den helgen från pole position, och det var lite av en vändpunkt på säsongen för mig. Det hade gått lite trögt fram till dess; jag brukar inte tro på otur, men i början av sommaren kändes det som att jag faktiskt drabbades av mycket som låg utanför min kontroll. Dubbelsegern i Toronto var på så sätt en av årets stora nycklar. En sorts comeback där jag fick visa min kapacitet när allt stämde.

Det blev också mina två sista race i Indy Lights. Strax därefter fick jag mitt DTM-kontrakt, och tyvärr fanns det helt enkelt ingen logistisk möjlighet att fortsätta borta i Amerika.

Några dagar efter Toronto gjorde jag mitt livs första IndyCar-test, på Mid-Ohio. Det var mäktigt att få ta över Scott Dixons bil för en dag, och jag älskade varje sekund bakom ratten. Det är den snabbaste och mest motorstarka bil jag har kört, och även om det ”bara” var ett test är det ett mycket starkt minne. Det testet har för övrigt öppnat många nya dörrar på den amerikanska racingscenen.

Tiden jag spenderade där borta i USA i år var otroligt lärorik, både för mig som förare och som person. Jag tycker att man ska ha en öppen inställning till allt, och jag lärde mig att se på vissa saker ur en lite annan vinkel. Resorna fram och tillbaka över Atlanten kunde ha sina sidor, men det var helt klart en intressant upplevelse och jag är glad att jag gjorde det.

Näst på tur: #2

Tidigare på listan:

#4 – DTM Budapest
#5 – Macau Grand Prix