Vinter vid Skillingaryds dämme, del 14

Vinter vid Skillingaryds dämme, del 14
Vinter vid Skillingaryds dämme, del 14, en natur- och kulturkrönika i 21 bilder om vinterns vita snö i stark kontrast till de fåtal andra färger som årstiden trots allt har att erbjuda.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av januari månad anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Den stora linden i Västra lägret i Skillingaryd syns även under vintern då det som är kvar av sommarens blommor lyser upp det vita landskapet med sina varma mellanbruna färger.

Lind, ”Tilia cordata”, blommar i juli-augusti med bleka blommor som sitter tillsammans i upprätta eller hängande klasar.

Linden kan bli upp till 22 meter hög och den största kända stamomkretsen hade en lind i Närke som mätte hela 8,35 meter i brösthöjd.

Lindar i Tyskland uppges för övrigt kunna bli över 1000 år gamla.

Vresros, ”Rosa rugosa”, har nypon som är röda och något tillplattade, med mjukt köttig, nästan saftig vägg.

Frukterna i nyponen är ganska stora och har en tjock vägg bestående av runda luftfyllda håligheter, som dock endast syns i stark förstoring.

Denna luftfyllda vävnad gör dock att frukterna flyter bättre och kan spridas med vatten vilket ibland gör arten till ett svårutrotat ogräs.

Vresros kommer ursprungligen från Ostasien och Japan, varifrån den införts som prydnadsväxt och dess engelska namn är för övrigt just Japanese Rose.

Vinterns iskristaller gör stora men förgängliga konstverk och denna ”Tallegren” på vilken ekorre hoppade när han stötte sitt lilla ben fanns att beskåda i Västra lägret i Skillingaryd en fuktig och mycket kall eftermiddag i mitten av januari.

Branden vid en fabrik i västra delen av Skillingaryd kastade denna kraftfulla rökpelare upp mot skyn, sett från Skillingaryds dämme.

Det är gott om stjärtmes, ”Aegithalos caudatus”, denna vinter i våra trakter. Det är en art i fågelfamiljen stjärtmesar som häckar i löv- och blandskog i nästan hela Eurasien, i hela Sverige dock utom längst i norr. Om ni studerar bilderna 6-13 noga så kommer ni dessutom att upptäcka att några stjärtmesar i denna ganska stora flock om minst 10 individer är ringmärkta.

Arten stjärtmes är mellan 12–14 centimeter lång med kort näbb och lång stjärt och fjäderdräkten är brokig i svart och vitt. Den underart som förekommer i norra Europa inklusive Sverige har helvitt huvud, medan andra europeiska underarter har svart streck över ögat.

Stjärtmesen förekommer i Europa och Asien och den är mestadels en stannfågel. Den delas upp i en stor mängd underarter som enligt Clements et al. 2012 delar in i fyra underartsgrupper varav jag tar upp de två som ligger oss närmast rent geografiskt.

Inom gruppen Caudatus som förekommer hos oss i Skandinavien och nordöstra Europa till Sibirien, norra Kina, Korea och Japan har fåglarna ett rent vitt huvud.

I gruppen Europaeus som förekommer från västra och centrala Europa och österut till Japan har fåglarna två breda mörka, bruna till svarta ögonbrynsstreck. När jag var ung fältbiolog såg vi en sådan fågel under folkskollärare Staffan Johnssons ledning vid Hörle damm norr om Värnamo och dessa fåglar kallades då för kontinentala stjärtmesar.

Arten livnär sig av insekter och håller utanför häckningstid samman i småflockar och under vintern övernattar de tillsammans, tätt tryckta intill varandra för att klara kylan. De bygger klotformiga bon och lägger mellan 6–15 ägg.

I detta så kallade meståg av framför allt stjärtmesar ingick även denna svartmes, ”Periparus ater”, fordom ”Parus ater”, där ”ater” betyder svart på latin.

Till höger bakom om de två gulsvartbröstade talgoxarna lyser det en gulorange näbb som kommer från en koltrasthane.

Den azurblå blåmesen, ”Parus caeruleus” eller ”Cyanistes caeruleus”, bidrar till att utöka vinterns färger.

Färgordet azur eller azurblå kommer från arabiska al-lazward som betyder lasursten, lapis lazuli.

Av lapis lazuli tillverkas pigmentet ultramarin, men azur kan syfta på många flera blå färger än de som kan erhållas med ultramarin.

I dagens svenska språk används azur oftast poetiskt och oprecist med hänvisning till hav och vatten, som till exempel i Evert Taubes sång Sjösalavår.

”Rönnerdahl vakar i vårljusa natten, sitter i skjortan så tyst på sin bädd, blundar och drömmer att azurblått vatten speglar en skuta på Genuas redd”.

Två gröngula grönfinkar, ”Chloris chloris”, sitter högt upp i en lövträdstopp och ”låter” vackert med både färger och drillande läten.

Den blåsvartbruna rörhönan, ”Gallinula chloropus”, med den brutna vita randen på kroppssidan balanserar säkert på de hala stenarna och hade 1700-talets fågelskådare sett rörhönan hade de noterat den som den grönfotade sumphönan.

Även den lilla smådoppingen, ”Tachybaptus ruficollis”, med sina beigebruna och svartbruna kulörer bidrar med färg till vinters vita.

De beigebruna nyanserna i sin fjäderdräkt har smådoppingen lånat av bakgrundens fjolårs bredkaveldun, ”Typha latifolia”.

Även om den lilla gråsiska, ”Carduelis flammea flammea”, kanske är mer grå, vit och svart kan man ändå beundra dess vackert röda hjässa som tillför vinter ytterligare en färg.

Gulsparv, ”Emberiza citrinella”, vilket betyder, citrongul sparv, är en vacker gul och varmt brun, så kallad, fältsparv.

Arten finns i buskmarker, beteshagar och skogsbryn samt på hyggen över hela landet med tyngdpunkt över de södra och mellersta delarna.

Gulsparvens sång är mycket karakteristisk då den räknar till sju, 1-2-3-4-5-6-7uuuu, men den varierar något mellan individerna.

På 1960-talet minskade arten kraftigt i södra och mellersta delarna av landet som en följd av de kemiska bekämpningsmedlen som då användes.

I vissa områden i södra Sverige försvann upp till 95 % av beståndet, medan det i norra Sverige endast kunde skönjas en marginell minskning.

År 1966, då bekämpningsmedlet metylkvicksilver förbjöds inom jordbruket, återhämtade sig gulsparven snabbt och idag beräknas beståndet till mellan 750 000 – 1 750 000 par.

I trakterna runt Lund ansågs det lika illa att döda en gulsparv som att skjuta en vit stork och fågeln kom också med ett glatt budskap varje år, ty enligt folktron var han den första fågeln som förkunnade vårens ankomst. I Danmark hette det, att när gulsparven kom var det tid att så korn.