Vinter vid Skillingaryds dämme, del 13

Vinter vid Skillingaryds dämme, del 13
Vinter vid Skillingaryds dämme, del 13, en natur- och kulturkrönika i 11 bilder om vinterns snö och kyla i kontrast till eldens värme och luftens värmedaller samt att det ibland också är vägen som är möda värd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början av januari månad anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd. Karin Boye ur ”Härdarna” från år 1927.

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Karin Boye ur ”För trädets skull” från år 1935.

Två underbara och tänkvärda dikter som passar bra denna dag när jag promenerar ner till Skillingaryds dämme.

I Gropabäckens ravin möter jag ett stort antal småfåglar med stjärtmesar, talgoxar, talltitor, nötväckor och bildens lilla trädkrypare i full färd med att söka föda i vinterns tid, för det är fortfarande vinter för visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka.

Trädkrypare ingår i familjen ”Certhiidae”, som är en liten familj små fåglar inom ordningen tättingar som är specialiserade på att klättra utmed trädstammar för att finna föda.

Familjen ”Certhiidae” delas upp i två släkten, ”Certhia” och ”Salpornis”, med sammanlagt elva arter och ingår i ordningen tättingar.

Släktet ”Certhia”, där vi bland andra finner vår trädkrypare ”Certhia familiaris” på bilden, består av två evolutionära utvecklingslinjer där de fyra första representerar en holarktisk utvecklingslinje och övriga fem har sitt utbredningsområde söder och öster om Himalaya. Övriga arter i detta släkte är Kashmirträdkrypare ”Certhia hodgsoni”, Sichuanträdkrypare ”Certhia tianquanensis”, Amerikansk trädkrypare ”Certhia americana”, Trädgårdsträdkrypare ”Certhia brachydactyla”, Himalayaträdkrypare ”Certhia himalayana”, Nepalträdkrypare ”Certhia nipalensis”, Sikkimträdkrypare ”Certhia discolor” och Manipurträdkrypare ”Certhia manipurensis”.

Släktet ”Salpornis”, där man finner arterna Afrikansk fläckkrypare, ”Salpornis salvadori” och Indisk fläckkrypare, ”Salpornis spilonotus”, har genetiska studier visat att de arterna möjligen är närmare nötväckorna.

Trädkrypare lever i skogar och söker efter insekter och spindlar på karakteristiskt sätt genom att ta sig uppför trädstammar och leta i barkskrevor.

De lägger 3–9 vita ägg i ett bo mellan bark och trädstam och vår art trädkrypare häckar i skogar och parker, oftast med inslag av barrträd, i Europa, nästan i hela Sverige, och i Asien österut till Japan.

Eftersom vi är omgivna av stora tallskogar finns också en relativt god stam med arten spillkråka, ”Dryocopus martius”, och här i de gamla tallarna bakom gamla Esso finner man ibland spåren av dess födosök.

Det krävs en kraftig fågel med en kraftfull näbb för att ta sig in i den levande tallveden men det är precis vad den har, den store svarte spetten, spillkråkan.

Födan består mest av myror, i synnerhet hästmyror som den hackar fram ur angripna träd, stubbar eller liggande stammar.

Den äter insekter i såväl larv-, pupp- som imagostadiet och den födohackar ofta rätt djupt och efterlämnar därför djupa håligheter i veden, även vedlevande skalbaggar ingår i födan och på sensommaren kan den även äta körsbär och blåbär.

Spillkråkans övergivna bohål är viktiga för andra stora hålhäckare, som til exempel skogsduvan och ett antal arter ugglor.

Spillkråkans trivialnamn består av ”spill”, som kommer av ”spjälka” för ”bryta ner” och som här refererar till spillkråkan ivriga hackande, och ”kråka” som refererar till den svarta fjäderdräkten.

Namnet är känt från 1700-talet och i viss äldre litteratur benämns den ”spilkråka” med bara ett ”L”.

Ursprungligen gav Carl von Linné spillkråkan det vetenskapliga namnet ”Picus martius” vilket ungefär betyder ”Guden Mars hackspett” och detta begrepp hämtade Linné ifrån grekisk mytologi där krigsguden Mars hade hackspetten som ett av sina mest heliga djur.

Exempelvis skriver Plinius att näbben hos ”picus Martius” innehöll guds styrka att avvärja olycka, och bars som amulett för att förhindra getingstick och bett av igel.

Plinius verkar ha syftat på en specifik art när han omtalar picus Martius men vilken art är omdiskuterat, den kan exempelvis gälla gröngölingen men även spillkråkan.

Gaius Plinius Secundus maior, mer känd som Plinius den äldre, född 23 efter Kristus i Como eller Verona och död 79 efter Kristus vid Vesuvius utbrott. Han var en romersk författare och naturfilosof som bland annat skrev ”Naturalis Historia”.

Dialektala namn på spillkråkan är bland andra ”furuknarr” och ”tillkråka” i Dalarna, ”tilkråka” i Närke och Östergötland, ”tillkråkå” i Österbotten, ”Gertrudsfågel” i Småland och Värmland, ”stormkråka” i Lappland, ”regnkricka” i Norrbotten, ”spelkråka” i Medelpad och andra dialektala och folkliga namn är ”tyrkråka”, ”hålkråka”, ”svartspett” och ”tallhacka”, ett namn som passar bra till mina två bilder.

Om ni tittar noga på bilden kan ni ana den honfärgade krickans gröna vingspegel, i övrigt är hon brunspräcklig, även krickhanen har en grön vingspegel.

Det svenska trivialnamnet kricka och det vetenskapliga namnet ”Anas crecca” anses vara ljudhärmande och syfta på hanens läte om våren, vilket är ett karakteristiskt upprepande visslande som hörs på våren utan uppehåll och som kan beskrivas som ”kriick”.

Krickan har tidigare bland annat kallats för krickand, knikand, kräcka och kräka och historiskt har namnen årta och kricka på olika språk, även svenska, varit starkt förknippade med varandra och används synonymt för flera olika mindre änder.

Detta märks än idag på att trivialnamnet för kricka på flera latinska språk, exempelvis italienska ”cerceta”, är avledningar från latinska ”querquedula” och grekiska ”kerkithalis” som betyder ”årta”.

Krickans nära släkting årtan heter på latin ”Anas querquedula”.

I dämmets första damm trängdes denna dag sju sångsvanar, varav fyra var adulta och tre var juvenila.

De juvenila sångsvanarnas fjäderdräkt är gråbrunvit och näbben är svart och vitgul med ett lite anstrykning av rosa.

Sångsvanen anlägger vit fjäderdräkt under sommaren av dess första levnadsår eller tidigt på våren under dess andra levnadsår.

Det känns som om något är fel med denna vackra knölsvan, den ligger ensam vid bron i den andra dammen och är inte det minsta skygg utan jag kan komma den mycket nära.

Historien förtäljer att en död knölsvan setts i dämmet några veckor senare, något som jag dock inte kan bekräfta eller dementera, men kanske är det i så fall denna individ, för här var något fel.

Elden i cementringen brann fortfarande trots att ”grillarna” åkt hem och det spreds både ljus, värme och rök över ringens kant.

Rök är per definition en för blotta ögat synlig dispersion bestående av fasta partiklar svävande i en gas.

Rök är en typ av aerosol och rökgas innehåller förutom egentlig rök även gasformiga sönderdelningsprodukter från förbränningsreaktioner i veden.

Eld är förbränning som sker med öppen låga och det innebär att energin i bränslet omvandlas till värme och ljus i en flamma.

Det som brinner är gaser som hettan driver ut ur bränslet, det kan förstås också vara gasformiga bränslen som brinner.

Eldens flammor består av heta gaser, glödande partiklar och strålning men ytterst i elden är värmen inte så stark ety där förgasas och förbränns bränslet inte helt utan i stället bildar det sot som egentligen är kol.

För att få eld behövs tre saker, nämligen bränsle, syre-luft och värme och man kan därför släcka en eld genom att se till att den inte får mer bränsle eller genom att hindra luften från att nå elden, till exempel genom att kväva elden med en filt men man kan också kyla ner elden med vatten eller snö.

Människan har kunnat göra upp eld sedan stenåldern och man fick inte bara värme utan också ett försvar mot rovdjur som strök omkring ute i nattmörkret.

Maten blev lättare att äta när den stekts men kokning kom dock långt senare, när man hade lärt sig göra kokkärl.

Så småningom lärde man sig bygga ugnar där man kunde nå en hög och jämn temperatur och i dessa kunde man baka bröd, bränna lerkrukor eller tegel och till sist också smälta metaller, men detta var en utveckling som tog tusentals år.

Elden har också haft betydelse för religionen och folktron och i många kulturer har man trott att elden kunde driva bort onda makter eller rena människor från synd.

Luften ovanför elden ”dallrar” av värmen och man ser plötsligt luften som är den gasblandning som utgör jordens atmosfär.

Torr luft består av 78,1 volymprocent kväve, 20,9 volymprocent syre, 0,9 volymprocent argon, 0,04 volymprocent koldioxid och små mängder av ett stort antal andra gaser såsom exempelvis ädelgasen argon men också kolvätet metan.

Luften innehåller dessutom en varierande mängd vattenånga, vanligen mellan 3-15 promille.

Mängden koldioxid i atmosfären har ökat från cirka 270 miljondelar, 0,027 volymprocent, vid cirka år 1750 till cirka 387 miljondelar, 0,0387 volymprocent, år 2009 på grund av förbränning av fossila bränslen, skogsavverkning och uppodling av tidigare skogsmark.

Halten av metan representerar en jämvikt mellan bildning genom biologiska nedbrytningsprocesser i marken, i synnerhet i våtmarker, mänskliga utsläpp samt sönderdelning i atmosfären genom atmosfärskemiska processer. Dessa processer initieras av ultraviolett strålning, så kallad UV-strålning, från solen. Mängden metan har ökat från cirka 0,7 miljondelar för cirka 200 år sedan till cirka 1,85 miljondelar på grund av ökad risodling och kreaturshållning i världen samt läckage vid utvinning av kol, olja och naturgas.

På liknande sätt som ovan har halten av dikväveoxid ökat från cirka 0,28 till 0,32 miljondelar sedan förindustriell tid. Dikväveoxid kallas även lustgas, kväveoxidul eller salpeteroxid med den kemiska beteckningen N2O.

Luftens densitet är 1,29 kilo per kubikmeter vid 0 °Celsius och trycket 1 013 hektopascal. Densiteten avtar dock med ökande höjd, ungefär så att den halveras vid 5 kilometers höjdökning och endast 1 procent av all luft återfinns ovanför 40 kilometers höjd över havsytan.

Eftersom blått ljus sprids mer effektivt av luftens molekyler än spektrums övriga färger ser luft blå ut mot en mörk bakgrund och det är därför himlen är blå och berg blånar sedda på avstånd.

Luften ansågs länge vara ett av naturens fyra element, som tillsammans med jord, vatten och eld byggde upp världsalltet och det var först på 1700-talet som insikten började växa fram, hos bland annat Carl Wilhelm Scheele, att luft är en blandning av flera beståndsdelar.

Carl Wilhelm Scheele var en svensk kemist, född den 9 eller den 19 december år 1742 och var från år 1775 apotekare i Köping, han avled den 21 maj år 1786.