Vinter vid Skillingaryds dämme, del 12

Vinter vid Skillingaryds dämme, del 12
Vinter vid Skillingaryds dämme, del 12, en natur- och kulturkrönika i 12 bilder från vår tätortsnära naturupplevelse Skillingaryds dämme en dag när snön föll från en grå himmel.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på årets andra dag 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Den gamla döda björken bakom gamla Esso innehåller en rik biologisk mångfald av mossor, lavar och vedlevande svampar.

Dess dagar som en stående låga är räknade men som en liggande björklåga lär den hysa liv under många årtionden ytterligare.

Violticka, ”Trichaptum abietinum”, är en art i basidiesvampsordningen ”Polyporales” och dess läderaktiga fruktkropp kännetecknas av porskiktets violetta färg.

”Polyporales” hette tidigare ”Aphyllophorales” och är en ordning inom basidiesvamparna.

”Polyporales” innefattar bland annat de flesta tickor vilka är viktiga nedbrytare av trä och de flesta arter i ordningen ”Polyporales” är vitrötesvampar och livnär sig på lignin.

Fruktkropparna hos violtickorna kan breda ut sig som en tunn skorpa över ved eller vanligen bilda tunna hattar, vilkas ovansida är ljust grå.

Violtickan är en tidig rötare på främst fallna granar, men kan även angripa länge lagrad ved där dess mycel bryter ned splintvedens lignin och cellulosa och bildar så kallade fläck- eller hålröta.

Violtagging, ”Trichaptum fuscoviolaceum” eller ”Trichaptum fusco-violaveum”, som på bilden har taggar på undersidan och växer här på lagrad björkved.

Violticka, ”Trichaptum abietinum”, har porer, små hål, på undersidan och växer vanligtvis på gran.

Violmussling, ”Trichaptum laricinum”, har lameller på undersidan och är rödlistad som NT eller Nära hotad. Arten växer på döda, oftast omkullfallna stammar av gran eller tall.

Om ni väljer att se de små svarta hålen i den vita björkbarken som ögon och den gamla fnösketickan som en näbb så påminner installationen lite om en släkting till Kalle Anka.

Även de vedlevande tickorna har ett slut på sin livscykel och denna gamla fruktkropp av en fnösketicka har definitivt nått vägs ände, men inget går förlorat, allt tas upp i de urgamla kretsloppen återigen.

Ett lätt snöfall pudrade naturen i Skillingaryds dämme denna dag och isen hade börjat lägga sig i kanterna av dammarna, livsutrymmet för de vattenlevande fåglar som tillbringar vintern i dämmet har börjat krympa, kanske är det dags att flyga vidare.

Några sångsvanar hade insett att isarna lägger sig och väljer sålunda att flyga vidare i sin jakt på öppet vatten och föda.

Annars gör man som denna sångsvan, man tar det lugnt och lägger sig till ro och vila för att se vad framtiden har att bjuda.

Nu ligger sångsvanen väl tillrätta, fjädrarna ger värme och sömnen infinner sig efter en liten stund.

Lite längre bort i vad som finns kvar av öppet vatten i  den andra dammen trängs de kvarvarande antagonisterna, tre sångsvanar och två knölsvanar, i bästa samförstånd, det hade inte gått under häckningstider.

Näbbknölen är relativt liten så jag påstår att det är en knölsvanshona, på latin ”Cygnus olor”, och visst är hon vacker.

Sångsvanen på bilden är också mycket vacker men om det är en hane eller hona vet nog bara hen själv.

Plötsligt kraxar det till och två björktrastar, ”Turdus pilaris”, kommer inflygande till fågelmatningen vid Skillingaryds dämme, varav jag lyckas fotografera den ene av de två.