Vinter vid Skillingaryds dämme, del 11

Vinter vid Skillingaryds dämme, del 11
Vinter vid Skillingaryds dämme, del 11, en natur- och kulturkrönika i 11 bilder från en tätortsnära naturupplevelse och om korsningar mellan olika arter av gäss samt lite om albinism och leucism.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd annandag jul anno 2015. Bilderna är som vanligt klickbara.

När Kung Bore täcker naturen med snö ändrar landskapet skepnad och det välbekanta blir i många fall spännande och obekant, så kändes det denna dag nere vid Skillingaryd dämme.

Kung Bore, Kung Vinter eller Kung Frost är en sentida personifikation av vintern och nordanvinden. Det är en litterär figur som till exempel förekommer i konstsagor men har inget samband med Bure i den nordiska mytologin.

Namnet Bore har skapats av Olof Rudbeck den äldre genom en ombildning av det västnordiska namnet på Bure och i anslutning till latinets borealis, nord eller nordlig, från grekiskans ”Boréas”, syftande på nordanvinden.

Olof Rudbeck den äldre föddes år 1630 i Västerås och avled den 17 september år 1702 i Uppsala. Han var en svensk naturforskare, historiker med mera samt professor i medicin i Uppsala samt son till biskopen i Västerås Johannes Rudbeckius den äldre och hans andra hustru Magdalena Hising, Olof Rudbeck den äldre var dessutom far till Olof Rudbeck den yngre som levde mellan åren 1660-1740.

Ni har väl läst Elsa Beskows bok från år 1907, ”Olles skidfärd”, som handlar om Olle och hans möte med Farbror Rimfrost, Kung Vinter och Gumman Tö. Olle blir mycket glad när snön kommer för då får han äntligen chansen att använda sina nya skidor och han vill att vintern ska vara riktigt länge och försöker då få Gumman Tö att låta bli att ta bort snön när det våras.

Det var ganska tomt med fågel i Dämmets dammar denna dag med ett antal sångsvanar, knölsvanar och några krickor simmade förnöjsamt runt och furagerade, det vill säga födosökte.

Plötsligt kom ett antal kanadagäss inflygande från norr och landade i den första av Dämmets dammar och två av dessa såg inte ur som vanligt.

Kanske är det hybriden mellan en kanadagås och en vitkindad gås där modern är kanadagås och där fadern är en vitkindad gås.

Jag tycker dock att dessa vithövdade kanagäss har för stort huvud i relation till att det skulle finnas vitkindad gås-gener i fåglarna.

Kanske är det bara partiellt albino, leucistiska, kanadagäss där albinism är en ärftlig sjukdom med bristande bildning av pigmentet melanin i hud, hår och i detta fall fjädrar.

Albinism ger synnedsättning, som sammanhänger med sjukligt förändrade synnervsbanor och pigmentbrist i ögat varvid blodkärlens röda färg inte döljs på normalt sätt av mörkt pigment, och pupillen förefaller röd.

Det finns många former av albinism, och enbart ögat och synen kan vara drabbade.

Albinism hos människa leder till svårt synhandikapp och medför stor ljuskänslighet hos huden. Den biokemiska rubbning som orsakar albinism är avsaknad av eller bristande funktion hos tyrosinas, ett enzym som normalt finns i de melaninbildande cellerna.

Det ärftliga anlaget för avsaknad av färg är recessivt, vikande, och har renodlats hos många djur, till exempel möss, råttor och kaniner.

Albinoråttor används gärna som försöksdjur då man behöver ett homogent djurmaterial, de har nämligen visat sig kunna inavlas i upprepade generationer.

Fullständig albinism med total avsaknad av färgpigment och med röda ögon är känd hos många djurarter, men inte hos till exempel häst, där det dock förekommer partiell albinism, leucism, som ger ljus eller vit hårrem och blå ögon.

Leucism blandas ofta ihop med albinism, eftersom resultatet ofta är liknade men ett leucistiskt djur producerar melanin till skillnad från ett albinistiskt djur, men det leucistiska djuret har en störning i den process som lagrar pigmentet i skinnet, pälsen eller, som här på bilderna, fjädrarna.

Till skillnad från de albinistiska djuret så har dock det de flesta leucistiska djur inte röda eller blå ögon, vilket ett albinistiskt djur alltid har.

De vithövdade kanadagässen vid Dämmet hade inga röda ögon och lika plötsligt som de kom, lika plötsligt drog de sin väg söderut.

Även sångsvanar kan tydligen ta sig en tupplur precis som fågeln till vänster på bilden, allt medan de övriga håller koll på världsläget.

Nu på vintern kan de vackra svanarterna, två sångsvanar till vänster och en knölsvan till höger, samexistera men inte under häckningstid då framför allt sångsvanen är mycket revirhävdande, dock är inte knölsvanen lång efter.

Många fåglar är med avseende på födan generalister, det vill säga, de kan äta många olika sorters föda, och kan växla mellan de olika födoslagen beroende på vad som finns att tillgå.

Andra fåglar är specialister, det vill säga, de äter i huvudsak en enda sorts föda och som anpassningar till olika val av föda har fåglarnas fötter och näbb olika utseende.

Fåglar som lever och söker sin föda i vatten har ofta simflikar på tårna för att kunna simma. Det kan vara separata flikar på varje tå som hos doppingar, sothöns samt tran- och rallfåglar, eller en simhud som förbinder tårna som hos andfåglar, flamingor, lomfåglar, pingviner, stormfåglar, pelikanfåglar, alkor och måsfåglar.

Fåglar som söker föda på grunt vatten men aldrig eller sällan simmar saknar simflikar och simhud men har ofta långa så kallade ”vadarben, till exempel, vadare och storkfåglar.

Ugglor och rovfåglar använder fötterna för att fånga bytesdjur, och fötterna är därför kraftiga och försedda med långa krokböjda klor.

Fåglar som söker sin föda på marken har mer ospecialiserade fötter, men ibland är de anpassade för att springa snabbt med.

Nästan alla arter inom ordningen tättingar och ytterligare några grupper har sittfötter, med relativt korta tår och ganska kraftiga klor som är anpassade för att hålla tag om kvistar och grenar vid födosök i träd och buskar.

Hos fåglar som tillbringar nästan all sin tid i luften har fötterna i olika grad reducerats, och hos en del seglarfåglar har de förkortats kraftigt och till och med förlorat några tåleder.

De flesta fåglar har fyra tår, men ofta är första tån, som vanligen är bakåtriktad, liten, och den har ibland till och med försvunnit helt.

Strutsen, som är fåglarnas motsvarighet till savannlevande hovdjur bland däggdjuren, har bara två tår kvar, och båda har en trampdyna på undersidan.

Fåglarnas näbbar varierar i lika hög grad som fötterna, beroende på födan och rovfåglar, ugglor, törnskator samt ytterligare några grupper som sliter sönder stora bytesdjur med näbben har en nedåtböjd hake i spetsen av näbben.

Många fåglar som fångar fisk har lång och dolkliknande näbb såsom hos hägrar, lommar och vissa pingviner eller en näbb med hake i spetsen som hos skarvar och ibland vassa lameller på insidorna som hos skrakar.

Det finns också inom vissa grupper mycket specialiserade näbbar, som visar att fågeln har ett begränsat näringsval, till exempel som näbben hos flamingoer som är kort, kraftigt nedåtböjd från mitten och utåt samt försedd med lameller på insidan. Den används när fågeln med näbbens ovansida pekande nedåt skummar av ytvattnet efter små planktonorganismer.

Saxnäbbar har en mycket smal och förlängd undernäbb, som förs som en rakkniv i vattenytan när fågeln flyger tätt över ytan för att fånga småfisk.

Hos korsnäbbar som lever av barrträdsfrön överlappar näbbhalvorna i spetsen, vilket uppenbarligen är en konstruktion för att lättare få ut frön ur kotten.

Vissa kolibriarter har näbbar som är anpassade för nektarsök endast i vissa bestämda arter av blommor.

Havsfåglar stöter på ett speciellt problem, nämligen att de måste göra sig av med överflödigt salt som de får i sig med födan och de har därför speciella saltkörtlar bakom näbben, i vilka saltet koncentreras för att senare avsöndras. Bland flera olika grupper av stormfåglar finns det på övernäbben speciella rör, genom vilka saltet utsöndras.

De flesta fåglar har en välutvecklad muskelmage, där födan bearbetas och i många fall sväljer fåglarna små stenar, som de förvarar i muskelmagen. Dessa så kallade gastroliter eller magstenar gör att sönderdelningen av speciellt frö och växtfibrer underlättas.

När fåglar sväljer ned maten kan de välja att placera den i krävan och senare fortsätter maten till körtelmagen. I denna del utsöndras matspjälkande vätskor som blandas med maten och först därefter kommer maten till muskelmagen.

Krävan hos en fågel är en utvidgning av matstrupen där en större mängd föda kan lagras för att sedan spjälkas i körtelmagen, därefter ”tuggas” eller knådas födan i muskelmagen med hjälp av de små stenar som fågeln svalt.