Natur

Vätternrödingen leker i Huskvarna hamn

Natur Vår natur-och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Huskvarna hamn.

Vätternrödingen leker i Huskvarna hamn, en natur- och kulturkrönika i 10 bilder om storrödingen i Vättern.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av november anno 2016.

Vätternrödingen leker i Huskvarna hamn bara 100 meter öster om Kruthuset i Huskvarna som sedan år 1949 inrymmer Huskvarna stadsmuseum.

Kruthuset byggdes för Husqvarna krutbruk år 1771 men år 1965 stod Kruthuset i vägen för den nya motorvägen för E4, som skulle dras fram längs Vätterstranden.

Inte mindre än 84 000 tegelstenar plockades ner och murades upp på nytt 17 meter från den tidigare platsen och i samband med flyttningen försågs Kruthuset med en källarvåning.

Kruthusets övre hall är reserverad för medeltid och nutid där Sanda och Rumlaborgs historia visas längs högra väggen och Huskvarnas historia längs den vänstra väggen.

Läs gärna en intressant artikel om ”Sanda i F län, en före detta socken i Jönköpings län”, av Jean Silfving i Vår Hembygd år 1960.

http://www.vallon.se/wiki/index.php?title=Sanda_i_F_l%C3%A4n

Rumlaborg var en försvarsfästning från 1300-talet och kortsidan i museets övre våning utgörs av en väggmålning gjord av Gösta Nyrén.

Målningen skildrar Huskvarnas historia från stenålder till modern tid och i bottenvåningen visas äldre historia och geologi.

Verktyg och yxor från yngre stenålder återfinns bland ett hundratal bergarter och lämningar som hittats i Vättern intill Huskvarna är placerade i egen monter.

Alldeles norr om Kruthuset ligger kaffeserveringen Kroatorpet, som egentligen består av två torp, dels själva Kroatorpet från Brunstorp i norra Huskvarna, dels ett torp från Bråneryd i Huskvarnas södra del.

Storrödingen, Vätternrödingen, ”Salvelinus umbla”, och öringen, insjööringen, ”Salmo trutta lacustris”, är två fiskarter som lever i Vättern och har sin lek under hösten.

Rödingen leker på Vätterns grund, som här i Huskvarna hamn, medan öringen vandrar upp i vattendrag som mynnar ut i sjön, exempelvis Hökesån, Tabergsån och Lillån och man har mycket goda chanser att se båda fiskarterna under deras lek.

Vättern, Europas femte största sjö, är en unik sjö, med ett lika unikt fisksamhälle och till följd av sjöns storlek och skiftande miljöer finns hela 31 fiskarter i Vättern.

I norra Vättern breder ett skärgårdsområde ut sig med hundratals öar, smala sund och fjärdar.

Längst norrut, i sjön Alsen söder om Askersund, är Vättern näringsrik och där finns det gott om gös, medan abborre och gädda är de vanligaste rovfiskarna i skärgårdsområdet.

Man skulle kunna påstå att Vättern tar slut vid Stjärnsunds slott, strax söder om Askersund, och att man efter det 50 meter breda Edösundet kommer till sjön Alsen, som skiljer sig från Vättern på många sätt.

Vättern är en klarvattenssjö med stort siktdjup medan sjön Alsen har ett siktdjup på bara någon meter.

Alsen är dessutom grund, knappt 20 meter på djupaste stället, vilket gör att vattnet värms till badtemperatur redan tidigt på sommaren.

Vättern isbeläggs sällan vilket vanligtvis sjön Alsen gör normalkalla vintrar.

Många karpfiskarter som inte syns till i egentliga Vättern förekommer i Vätterns norra del för söder om skärgården breder Vätterns stora vattenyta ut sig i nord- och sydlig riktning.

Förr fiskades det mest i Vätterns tillflöden och nära land men i takt med utveckling av sjösäkrare båtar och bättre nät kom allt mer av fisket att äga rum längre ut i sjön.

Sportfiske är en relativt ny företeelse medan husbehovsfiske och yrkesfiske förekommit under lång tid ty redan på stenåldern fångades abborre och gädda av dåtidens fångstmän i Motalatrakterna.

Under Huskvarnavikens sandlager finns en mängd fornlämningar från brons- och järnåldern gömda, bland annat pålverk från fasta fisken och hamnpirar.

I Svedån finns Sveriges tidigaste dokumenterade fasta fiske som var en fälla för att fånga den uppströmsvandrande öringen i samband med leken.

Även fiske med ljuster förekom, ett fiske som utfördes nattetid i skenet av ett brandjärn i samband med öring- och rödingleken.

Dragfiske finns omtalat redan under 1600-talet men det dröjde dock till 1800-talet innan det så kallade ”spånet”, ett stort skeddrag av mässing, började användas.

Idag är det moderna trollingfisket vanligare än det äldre utterfisket, som tidigare var en populär metod.

Utterfiske, även kallat utterbräda, är ett fiskeredskap varmed man samtidigt kan använda ett flertal fiskeflugor eller fiskedrag men fiske med utterbräda omfattas i Sverige inte av det fria handredskapsfisket.

Inom husbehovs- och yrkesfisket gjordes stora framsteg under 1900-talet då först färdigbundna bomullsnät och senare nylonnät började tillverkas.

Runt Vättern finns idag cirka 20 yrkesfiskare och från 1900-talets början till slutet på 1990-talet var fisket efter röding, sik och siklöja det viktigaste, men även abborre, gädda, lake och lax fiskas, men i mindre omfattning.

Signalkräfta sattes ut i Vättern i slutet av 60-talet, men det dröjde till slutet av 90-talet innan fisket tog fart på allvar.

Mellan år 2000-2010 har kräftfisket blivit en allt viktigare inkomstkälla för yrkesfiskarna och 2010 stod kräftfisket för hela 95 % av de totala intäkterna.

Många av båtarna är utrustade med nätdragare som automatiskt drar in fångsten. Plockning av fisk och kräftor från nät och burar måste dock göras för hand. Flera av yrkesfiskarna har egen förädling och försäljning av Vätterns läckerheter i närheten av sjön.

Ingen art är lika förknippad med Vättern som storrödingen, Vätternrödingen, en av världens vackraste fiskarter och att få bevittna rödingleken på grunt vatten under senhösten är en upplevelse utöver det vanliga, det kan jag försäkra.

Besök till exempel, precis som jag gjorde, Huskvarna hamn i slutet på oktober.

Rödinghanarna i sina starkt färgade lekdräkter patrullerar på lekplatserna och stryker ofta förbi nära land.

Sedan år 2004 finns i Vättern tre områden där fiske, sånär som på kräftfiske, är helt förbjudet.

Förbudet omfattar ungefär 15 % av Vätterns totala yta och tillkom till följd av allt sämre fiske efter röding och sik.

Fiskeförbudet har i kombination med andra åtgärder bidragit till att rödingbeståndet återhämtat sig något på senare tid.

Rödingar, ”Salvelinus”, är ett släkte laxfiskar med 20–25 arter i kalla vatten i norra holarktiska regionen.

De skiljs från lax och öring genom att ha ljusa fläckar på mörk botten i stället för tvärtom och gombenet är tandbesatt endast framtill och de flesta arterna är åtminstone under lektiden klarröda eller gula på buksidan och större arter blir drygt 1 meter långa.

Rödingar är ursprungligen anadroma, det vill säga, de växer upp i havet men leker i sötvatten, men många arter och populationer är helt sötvattenslevande, till exempel de svenska populationerna.

I Sverige finns tre olika arter, som huvudsakligen finns i bäckar och sjöar i fjällen.

Storrödingen är rovlevande, vanligen storväxt, det vill säga cirka 90 centimeter lång, och finns också i större sydsvenska sjöar, såsom Vättern och Vänern.

Större fjällröding kan bli 75 centimeter lång, men är ofta dvärgvuxen, och lever av kräftdjur eller fisk, medan mindre fjällröding sällan blir större än 30 centimeter och lever vanligen pelagiskt av plankton.

De nordamerikanska arterna bäckröding och kanadaröding finns inplanterade i Sverige och rödingar är uppskattade mat- och sportfiskar.

Rödingfiske bedrivs yrkesmässigt med not, nät samt utterfiske och långrev och inom sportfisket framför allt som spinn-, flug- och pimpelfiske.

Både storröding och fjällröding har relativt stor kommersiell betydelse och i Vättern utgör fångsten av storröding ungefär hälften av sjöns fiskevärde.

Vätternrödingen är akut hotad och beståndet har minskat kraftigt de senaste 50 åren, en av förklaringarna är det allt varmare klimatet, visar en ny studie.

Enligt en rapport från Högskolan i Skövde medför milda vintrar att det blir svårare att hitta föda både för nykläckta yngel och större fiskar.

Ett varmare klimat leder till ekologiska felanpassningar som slår mot rödingen i två av dess åldersklasser, dels utvecklas rödingens rom för snabbt så att ynglen hinner förbruka sina näringsreserver innan tillgången på annan föda blivit tillräcklig, dels minskar tillgången på föda för äldre rödingar när också siklöjans rom kläcks för tidigt i värmen.

För att hjälpa Vätternrödingen att klara det akuta läget föreslås en rad åtgärder som att begränsa inplanterade kräftors jakt på rom, minska konkurrens från inplanterad lax och undvika för stort uttag från yrkes- och fritidsfiske.

Det varmare klimatet slår hårt mot Vätternrödingen och det sker på flera sedan tidigare okända, sätt, det visar en ny världsunik studie som nu har publicerats i tidningen Nature Communications.

Det finns många studier som visar hur klimatförändringarna påverkar djur och natur men i studien om Vätternröding har forskarna även tittat på hur andra djur, som lever i symbios med rödingen, påverkas av exempelvis varmare vintrar.

I studien ingår fångst- och klimatdata från början av 1900-talet, i kombination med god kunskap om vem som äter vad i sjön Vättern.

Rapporten i tidningen Nature Communications visar att rödingen påverkas starkt efter en varm vinter, dels på grund av att rödingens rom utvecklas snabbare och kläcks för tidigt, och dels av att siklöjans rom kläcks för tidigt. Siklöja är för övrigt vätterrödingens viktigaste bytesdjur.

Det minskade beståndet av Vätternröding märks med fem till sex års fördröjning och omkring fyra år efter en riktig isvinter är beståndet av vätternrödingar avsevärt större.

Forskarna har kommit till slutsatsen att Vätternrödingen inte har lyckats anpassa äggkläckningstidpunkten till de senaste 25 årens varmare klimat.

Det tyder på att rödingen genetiskt saknar möjligheten att anpassa detta, eller att den är otillräcklig.

Sammanfattningsvis anser forskarna att ett växande bestånd är det bästa sättet att nå en genetisk variation och därmed ge rödingen en framtid i Vättern.

Studien har gjorts av Sveriges lantbruksuniversitet i samarbete med högskolan i Skövde.

I fjärran söder om Huskvarna hamn störtar naturreservatet Rosenlunds bankar, Vätterns södra strand, dramatiskt ner i vattnet.

Rosenlunds bankar är en 35 meter hög och 2 kilometer lång erosionsbrant som kan ses redan på långt avstånd och är ett karaktäristiskt inslag i landskapsbilden.

Rosenlunds bankar är en av Sveriges mest berömda istidsavlagringar och är ett mycket karaktäristiskt inslag i landskapsbilden.

Erosionen av bankarna pågår ständigt och krönet flyttas 20-30 meter under en 100-årsperiod och eftersom landhöjningen är större i norra än i södra Sverige, tippar Vätterns vattenyta långsamt mot söder och vattennivån stiger med ungefär 1,7 millimeter om året.

Syftet med naturreservatet Rosenlunds bankar är att bevara den geologiska formationen och de naturliga processer som är kopplade till formationen, tillvarata områdets stora värden för landskapsbilden och friluftslivet, bevara de värden för växt- och djurliv som finns inom området.

Bankarna är uppbyggda av lösa jordlager och bildades då inlandsisen smälte för 12000 år sedan. Underst i lagerserien finns moränlera, som kommer från botten av inlandsisen.

Smältvatten från inlandsisen har senare eroderat strömrännor i moränen, mer än 25 meter djupa.

Rännorna har sedan fyllts upp med sediment som förts dit av rinnande vatten och allt detta täcks av en sandig, moig morän.

Det allra översta lagret består av ett tunt lager av issjölera men inne i jordlagren finns också en del stora stenblock.

Jorddjupet vid Rosenlunds bankar är mycket stort, mellan 50 och 100 meter och i branten mot Vättern ser man tydligt de lager som bankarna består av.

Hur bankarna bildats har länge diskuterats och haft avgörande betydelse för tolkningen av inlandsisens avsmältning i Vättersänkan.

Rasbranterna skapar en utmärkt häckningsmiljö för backsvalor som gräver ut bohålor i sanden och en stor koloni häckar i branterna.

Längs stranden finns flera par strandskator och det så kallade Skrämmafältet, den öppna gräsbevuxna ytan i anslutning till rasbranterna, är mycket viktig för rastande flyttfåglar.

Det finns fina utsiktsplatser där man under vår och höst kan skåda flyttfågel och tidiga vårmorgnar kan man bland annat stöta på ringtrastar som rastar på dess väg till häckningsmiljöerna i fjällen.

På delar av rasbranten och bankarna växer lövskog och i den fuktiga miljön bland lövträden trivs många landlevande snäckor, bland annat den ovanliga barksnäckan, ”Merdigera obscura”.

I närheten av Skrämmabäcken finns också fem skyddsvärda jätteträd av ek där trädens omkrets är mellan tre och sju meter.

Här trivs flera fladdermusarter såsom vattenfladdermus, ”Myotis daubentonii”, nordfladdermus förr nordisk fladdermus, ”Eptesicus nilssonii”, samt större brunfladdermus förr stor fladdermus, ”Nyctalus noctula”.

Öster om bankarna, i Huskvarnaviken, har man gjort intressanta marinarkeologiska fynd och i viken finns ett imponerande stenröse och bland lösfynden finns svärd och en halsring från bronsåldern.

Fynden kan ses på Jönköpings läns museum och en modell av röset och en del föremål finns också på Huskvarna Stadsmuseum i Kruthuset.

Då branterna består av sand som med jämna mellanrum rasar så bör man vara extra försiktig med att gå för nära kanten då risken för ras är stor!

Dela


Lämna ett svar