Värnamoprofil jubilerar

Värnamoprofilen Niklas Lindkvist fyller 50 år. – Jag känner mig trygg här, säger han. Bild: David Alin

Den 1 februari 1976 såg Niklas Lindkvist dagens ljus på Värnamo sjukhus. Sedan dess har han varit staden trogen i så gott som hela sitt liv.

– Jag gillar den. Jag känner mig trygg här på något sätt. Det är rätt litet, men det mesta finns. Det finns fina ställen att gå ut och äta på och man känner mycket folk här, vilket är både bra och underlättar också i många fall. Som när man behöver saker: man kanske behöver ringa någon och få lite hjälp. Det är mycket som underlättar, så jag kommer nog att bli kvar här tills jag grävs ner, det tror jag.

Du har under din livstid fått se hur staden har förändrats. Hur ser du på hur staden har förändrats under de här 50 åren?

– Jag saknar bilvägen som gick längs Storgatan. Jag älskar när det är liv och rörelse och trafik mitt i staden. Det kan jag sakna. Sedan förstår jag att många tycker att det är skönt att bilarna delvis har försvunnit, men jag tycker att pulsen försvinner lite när trafiken försvinner.

Uppväxten präglades av idrott. I nioårsåldern fann Niklas en av sitt livs stora passioner: tennisen.

– När jag var liten så var det mycket ishockey och fotboll som gällde. Sedan fick jag prova tennis och jag var helt fast, jag kunde inte låta bli. Jag hade turen att växa upp mitt i en tid när Sverige hade flera världsspelare på topp tio-listan: Mats Wilander, Stefan Edberg, Mikael Pernfors och Jocke Nyström, så på den tiden var ju tennisen jättestor här i Sverige. Det jag har märkt med åren som har gått är att tennis är en rätt tuff sport för psyket, men du blir stark i dig själv eftersom du är utlämnad helt åt dig själv. Det upplever jag i alla fall, berättar Niklas.

Efter grundskola vankades gymnasieutbildning. Niklas läste först tvåårig social linje och läste sedan till det tredje året på Finnvedens gymnasium innan det var dags för lumpen.

– Först hamnade jag på I 12 i Eksjö. Då undrade de om det fanns två stycken som ville köra ambulans på skjutfältet i Skillingaryd. Jag tänkte att ”det är nära Värnamo så jag kan ju bo kvar hemma då”, så jag anmälde mig till att bli ambulanssjukvårdare. Jag gick en tre veckor lång kurs och var sedan stationerad i åtta månader på skjutfältet i Skillingaryd. Det kom förband från hela Sverige och hade övningar där, men vi behövde aldrig göra några utryckningar så det var väldigt lugnt.

Efter en lugn lumpartid kom arbetslivet med en braksmäll. Under den andra arbetsdagen var olyckan framme. Niklas fick en pall med 800 kilo glas över sig.

– Jag får vara glad över att jag lever i dag. Jag fick lägga av med allt mitt idrottande och började i stället med att skriva och hålla på med musik, berättar han.

Musiken och kämpaglöden tog Niklas tillbaka till arbetslivet. Han började jobba inom industri på nytt, den här gången med rörbockning. Efter fem år föddes en glöd om att hjälpa unga människor rätt i livet, så Niklas satte sig i skolbänken och utbildade sig till lärare. Efter fyra års studier vid Linnéuniversitetet tog han examen och började jobba som musik- och svenskalärare inom Värnamo kommuns verksamhet. Först arbetade han som vikarie. Sedan har han bland annat arbetat som musik- och svenskalärare på Gröndalsskolan.

– Det bästa med jobbet är just kontakten med människor. Det är så kul att se när man kan hjälpa människor att utvecklas. Det värmer mitt hjärta: när man märker att man gör lite skillnad i alla fall och att man kan få någon på rätt spår. Det är kul, säger han och fortsätter:

– Jag är också tränare inom tennisen och försöker att bistå med så mycket som jag kan. Du får vara med och se när individer utvecklas, det ger mig så mycket energi tillbaka och det är väldigt kul.

Skrivande ligger Värnamobon varmt om hjärtat. I flera år har han skrivit krönikör hos oss på Värnamo.nu.

–  Det är kul att få vädra vad man tycker och tänker och jag hoppas att folk tar emot mina tankar och uttryck på ett bra sätt. Ärlighet varar längst och är du ärlig och blottar dig så blir det oftast bättre texter. Det har jag lärt mig. Jag har skrivit några texter som en del tycker är för privata, men för mig handlar det om att skriva från hjärtat.

I december 2024 blev Niklas författardröm verklighet när ungdomsboken ”Vem ser jag i spegeln?” nådde allmänheten för första gången. Historien om den tennisintresserade pojken Dante och hans livsöde har gett Lindkvist blodad tand och just nu skriver han på uppföljaren.

– Dante ska börja på högstadiet och med det kommer lite nya bekymmer, samtidigt som han håller liv i tennisintresset, berättar Niklas.

Lärare, författare, musiker och eldsjäl inom Värnamo Tennisklubb. Dygnets 24 timmar används mer än väl av Värnamoprofilen som nu fyller 50 år.

– Det känns inte som någon stor skillnad rent fysiskt sett, men det känns konstigt att uttala det. Jag känner mig snarare som 35 i sinnet.

Har du något mål med jubileumsåret?

– Att jag ska börja träna mer tennis själv. Jag är sugen på att eventuellt ställa upp i 50-årsklassen i veteran-SM i Båstad i sommar. Min kompis Patrik Rönneke åker snart till Turkiet och spelar veteran-VM och han tycker att jag borde ge det en chans till sommaren.