Upp till bevis!

Skolan genomgår ett stålbad. Vi försöker genomföra en övermäktig uppgift: att med budget i balans mot struphuvudet försöka tillgodose en värdig undervisning av god kvalitet och samtidigt säkra att alla elever får en trygg och säker skoldag. Vår oro är stor att vi kommer se ännu fler barn bli utsatta för kränkningar, ännu fler barn som inte får det stöd de behöver. Fler barn som utvecklar psykisk ohälsa av att vara på en arena där det är svårt att få stöd och hjälp när det behövs som mest. Vi ska spara in på skolresurser som är en del av våra mest sårbara elevers livlina och många gånger enda förankringen till att de inte är hemmasittande. Tjänster ersätts inte, rastaktiviteter och värdegrund hinns inte längre med. Vi finner oss ofta stå utan personal när någon blir sjuk och vi får försöka pussla ihop dagen så gott det går. Skolor uppmuntras att organisera små skolor i skolan i ett förtäckt försök att spara på speciallärartjänster eller att kanske man slipper ersätta nästa lärare som inte längre orkar. Allt ska ske i en rasande fart utan förankring i forskning och självkritisk reflektion. Vad skolan har för utmaningar och behov och hur detta ska göras görs godtyckligt och det saknas en genomgående analys. Nödlösningar och släcka bränder tycks vara svaret på alla utmaningar. Vi sparar förhoppningsvis några fler kronor och ören. De konsekvensanalyser som kommit till daga eller röster som höjs mot det orimliga tycks det ryckas axlarna åt och ingen politiker vågar ta kloka välgrundade beslut. Svaren uteblir trots att det är många som undrar hur? Hur gör vi? När vi ser att barn inte får de stöd de har rätt till.

Jag har ont i magen när jag tänker på att gå till jobbet varje dag. Vem kommer ta ansvar? Kommer någon? Hur ska vi orka? Vad kommer våra elever mer få utsättas för? Det vore på sin plats att våra politiker faktiskt går ut med en smula ödmjukhet och vågar samtala runt den budget de tycker ska täcka för behoven. Se personal, barn och föräldrar i ögonen och säga att det går bra nu….Budgeten är i balans. Ett tips på vägen är: besök våra skolor, fråga personal och elever vad de anser behövs. Något den här kommunen skulle må väl av att börja göra. Kanske skulle det visa sig att med ökad kunskap och förståelse för det komplexa uppdraget att få till en väl fungerande skola, att det då faktiskt skulle kunna leda till kloka och välgrundade beslut. Men så länge vår kommun envisas med sin hierarkiska ledarkultur kryddat med en stor dos tystnadskultur och där örat neråt mot sin egna organisation är totalt tondövt. Där fortsätter barnen att  hamna i kläm och personal i skolan att gå på knäna, blir sjukskrivna, säger upp sig, byter kommun eller karriär. Så upp till bevis nu Värnamo kommun, BUN och styrande politiker, berätta för oss hur ni nu kommer säkra varenda unges skolgång!

Förtvivlad skolpersonal