Underhållande föredrag i Bors bibliotek
Nyheter Till föreläsningen om detta intressanta ämne hade det samlats ett tiotal Borbor. Det är inte första gången som Christer Lindqvist utbildad naturguide, besökt Bors bibliotek med sitt ämne ”örter förr i tiden”.
Ett tiotal åhörare lyssnade på Christer Lindqvist [1/4]
Föreläsare Christer Lindqvist är utbildad naturguide [2/4]
Många örter och växter att känna och lukta på [3/4]
En fröjd för öga och näsa [4/4]
Ett ämne som intresserar och som han verkligen är kunnig i. Det går inte att i ett reportage fullt ut kunna redogöra för all den kunskap som han under en och en halv timme gav oss.
Många av de växter som han hade med sig var kända för de flesta av oss. Men vad kunde man förr om dessa växter som många av oss inte kan idag. Växter som förr användes som läkande både in- och utvärtes, bruksföremål, väldoftande, byggnadstätande, hushållsredskap och mycket mer.
Den enskildes baskunskaper
Många örter och växter kan vid fel användning vara skadliga. Därför krävs det en hel del kunskap att använda dessa som medicin vilket man allmänt kunde inom den då privata apoteksnäringen redan på 1400-talet ända fram till ca 1960-talet.
Sedan blev apoteken statliga i början på 1970-talet. Därefter använde sig apoteken av moderna kemiska läkemedel i stället för de tidigare örtbaserade läkemedel.
Christers örtredovisning
Maskros
var tidigare en odlad växt som rymt och är nu en vanligt förekommande växt. Den är näringsrik och flerårig ört. Som medicinalväxt har den traditionellt använts för att främja lever- och matsmältningshälsa men även som urindrivande medel.
Hela växten är ätbar; unga blad passar i sallad, blommor i vin, och torkad/rostad rot används som te eller kaffesurrogat. Den är rik på vitaminer (A, C, D, B6) och mineraler som järn och kalium. Den vita ”mjölken” i stjälken lär kunna ta bort vårtor.
Det finns över 500 maskrosarter i Sverige varav den senaste hittades i Habo, Habomaskrosen.
Gullviva
är en traditionell medicinalväxt och är slemlösande vid hosta, bronkit och förkylning.
Hela växten, men särskilt roten, innehåller saponiner vilket underlättar upphostning. Den har historiskt använts för att lindra huvudvärk, sömnlöshet och som lugnande medel. Te på torkade eller färska blommor och blad används som huskur mot luftvägsproblem.
Användes för att smaksätta brännvin och snus.
Lav och mossa
Här hade Christer detaljerade användningsområden av de många olika arterna.
De kunde användas som läkemedel (bland annat bakteriedödande), matlagning, parfymer, uppsugningsförmåga av sårvätskor samt i hushållet, som blöjor, skosulor, i madrasser, kuddar och möbler, täta hus, fläta korgar och rep, borstar. Ja, de olika arterna även till mycket annat.
Pors (en liten låg buske)
aromatisk krydda i brännvin och öl, växtfärgning av ylle (gult), samt förr i tiden som skydd mot ohyra (klädesmal) och som rökelse samt avskräckande effekt på mygg och andra insekter. Den är laxerande.
Förväxla inte med den giftiga växten skvattram.
Vintergäck
är giftig för både människor och djur. Hela växten, särskilt rotknölen, innehåller ämnen som kan påverka hjärtat och orsaka symtom som kräkningar, diarré och buksmärtor. Vid förtäring av större mängd bör man kontakta läkare eller veterinär.
Äldsta trädgårdsblomman.
Brakved
Buske med giftiga bär. Barken har använts som laxerande medel och för växtfärgning (i gula, bruna eller violetta nyanser) samt vid kruttillverkning.
En viktig växt för citronfjärilens larver.
Vitsippa
förknippas ofta med renhet, oskuld, jungfrulighet och ljus på grund av sina vita kronblad och är en av Sveriges vanligaste vårblomma.
Folkmedicinsk användning förr i tiden användes vitsippa utvärtes i omslag mot reumatiska besvär, ledsmärtor och frossa. Den har även använts mot fräknar.
Giftighet: Vitsippan är giftig och innehåller ämnet ranunculin, som vid krossning omvandlas till det giftiga ämnet protoanemonin. Den kan ge sveda i mun och svalg samt magbesvär (t. ex. ont i magen, illamående, kräkningar och diarré.
Kråkbär
är ätliga, ofarliga och nyttiga bär, rika på antioxidanter, men smakar ofta ganska milt eller surt/beskt jämfört med blåbär. De är utmärkta att använda i saft, sylt, gelé, marmelad eller att blanda med andra bär.
Inom folkmedicinen har kråkbär använts för att behandla gulsot, leversjukdomar och luftrörskatarr.
Slån
är ätliga och fulla med antioxidanter, men bör inte ätas direkt från busken då den har mycket kärv och besk smak. Bären bör få en första frostnatt eller få ligga i frysen och är utmärkta till saft, sylt, gelé och likör. Slånbärskärnan är giftig.
Många fler örter och växter förevisades såväl muntligen som växtprover som skickades runt bland åhörarna.
Ett bra initiativ från Värnamo bibliotek och kultur att via kunskapslexikonet Christer Lindqvist visa vilken kunskapslucka den moderna människan har mot vad våra förfäder kunde vad beträffar örter.
Text och bild: Jörgen Lindelöf
Fotnot: Man ska själv inte laborera med dessa örter om man inte fullt ut vet att man kan. Vissa örter/växter kan krocka med medicin som man tar och det är inte alla som tål örter. Och vissa örter måste man göra avkok av