Torbjörn lockade fullt hus i Fåglabäck

– Det allra farligaste man kan göra är att födas och det näst farligaste man kan göra är att föda, menar Torbjörn Eriksson.

Som liten ville han bli stridspilot, men när skolsystern en dag sa att han var gravt färgblind men ”att det inte gjorde något för det enda man egentligen inte kan bli är pilot” så krossades hans drömmar. Efter att en familjemedlem sedan drabbats av gallblåseinflammation men kort därefter blivit helt frisk efter läkarnas ingrepp så insåg Torbjörn att det var kirurg han ville bli.

Hur hamnade han sedan i Afrika?
Jo, intresset fanns där redan efter en resa till Tanzania tillsammans med scoutkamraten John Grahn efter gymnasiet. Väl i läkarlinjen fortsatte han på det spåret och gjorde en uppsats om medicin i Kenya, där han även träffade sin fru. Senare i jobbet på Värnamo sjukhus lärde han känna en äldre herre som delade samma intresse för Afrika. När han sedan fick frågan om att åka dit och volontärarbeta så tog han med sig den unga kollegan. Det var så Torbjörn till slut hamnade hos organisationen Läkarbanken.

– Det känns som en tydlig ledning som jag har fått följa, att jag har hamnat där jag skulle ha hamnat.

Läkarbanken består egentligen av två systerorganisationer, Rotarys läkarbank och den Skandinaviska läkarbanken. Det var journalisten Lars Braw som på 50-talet blev omhändertagen av lokalbefolkningen efter en flygplanskrasch. Efter att en löpare hade fått springa till telegrafstationen så kunde både Lars och piloten återvända hem, men då tog en liten kille hans hand och sa ”ni glömmer oss väl inte, herrn?”.

Pojken hade på några få engelska ord stakat fram en mening som skulle bli starten på en organisation som skickar ut pensionerade läkare för att hjälpa till nere i Afrika. Det som är speciellt för Skandinaviska läkarbanken är att den från början och fortfarande till 95 procent finansieras av Erikshjälpen.

– Vi som åker gör det frivilligt men Skandinaviska läkarbanken står för alla kostnader dit.

Under 60- och 70-talet så blev länderna i Afrika självständiga. En tydlig optimism utvecklades och intresset för att bygga upp sjukhus och hjälpa till med personal var större än någonsin. När 90-talet kom och allt skulle nationaliseras så var det många missionssjukhus som rasade i kvalitet, men om det i dag fungerar på en väldigt basal nivå så är behovet av potentiell utveckling väldigt hög.

– Till skillnad från i Sverige så är det väldigt mycket på liv och död nere i Afrika, så vi behöver se vart behovet för utveckling är som störst och sedan stötta med personal och resurser just där för att åtgärda det.

På sitt senaste uppdrag i mars var Torbjörn tillbaka på ett sjukhus han besökt för femton år sedan. Det präglas fortfarande av en enorm resursbrist och det är en kamp för att få det hela att gå ihop, så målet är att kompetensutveckla den personal som finns där för att på långsikt stärka sjukhusen.

– För oss i Sverige så kan bristen på resurser nere i Afrika bli väldigt frustrerande när vi inte har den tekniken vi är vana vid, men det är ännu mer fascinerande att se läkarna där nere gå från att bota malariasjuka barn och aidssjuka vuxna till att sedan springa i väg och göra ett kejsarsnitt.

– Med tanke på vad man ser i sociala medier så kan man tro att allt bara blir sämre och sämre men de flesta statistiker visar dock tvärtom. Barnadödligheten har halverats under de 20 år jag har jobbat men vi är långt ifrån nöjda och mer behöver göras, för jag tror att vi i Sverige lite har glömt bort att det farligaste man kan göra är att födas, avslutar Torbjörn Eriksson.

Text: Linn Törnberg