Tjänstepersonerna slår larm: ”Vi måste värna om pollinerarna”

Guidningen på Hildings gård i Nordskog fortsätter. Efter att ha tagit sig igenom kohagen stannar sällskapet till innan slänten som leder ned till Vidöstern.

–  Det här området här ner har vi för två själva och restaurerat. Det är lite jobbigt, för ni ser att buskarna vill ju ända upp, så nu ska jag låta korna gå denna sidan ner till sjön så att de får gå ända ut i vattnet och beta, vilket är värdefullt. Området är uppdelat i två bitar så att det är lite lättare att trycka ner buskarna bättre. Det är så man får jobba lite, sedan är det röjsåg så gäller och så svär man lite, för det är mycket sten här i området. Orsaken till det är att sjön har legat lite högre innan, så det är lättare att köra i sten, så det blir mycket filande och så. Hånger är en gammal bygd från långt tillbaka och en liten bit bort har de bland annat hittat fornlämningar och stenåldersxya, så Storbolmen har gått ända upp hit. Det är mycket jobb med att restaurera mark men nu ser vi att vi får fram enebuskarna, vilket är ett bra tecken, berättar Johan Hilding.

Lantbruksrådgivaren Johanna Petersson på länsstyrelsen i Jönköpings län tar vid.

– Ja, även om man har djur som håller marken öppna så tar inte djuren allting, så ni måste gå ofta efteråt och titta och röja sly, för en del i den här ersättningen som man får för att hålla markerna öppna ingår i att hålla igenväxning borta. Igenväxning är en ganska stor del av jobbet som många har, beroende på vilka djur man har och hur de tar allt. När ni gör det så är det också viktigt att tänka ”vad är det jag ska ta bort och vad är det jag ska spara?” för att ni ska få med den biologiska mångfalden.

– Det är viktigt att man har koll på vad man har, vad som finns, vad som är värdefullt och hur man ska tänka. Det är väldigt mycket landskapsarkitektur när man gör betesmark. Ska man restaurera fram en betesmark så ska man tänka på ett helt annat sätt än om man är i skogen och röjer. Där står träden jämnt utställda och har samma ålder, det är väldigt monotont, men i en betesmark så är det viktigt för entreprenörerna att veta, eftersom det är helt tvärtom: det ska vara öppet emellan, det ska kanske vara små grupper och sedan så hittar du den där eken som du förstår har potential att bli en sparbank till framtiden så den satsar jag på och håller frisk redan nu. Det är en hjälp som vi försöker bidra med, så att vi får med de biologiska värdena som finns framåt och stärker dem.

– Sedan, om man tänker på nyttan, så finns det så många arter kopplade till ängs- och betesmarken. Bland annat gullviva, skallra, väddar, åkervädd och ängsö. De är superbra för pollinering, så de ska man vara extra rädd om. Sedan har vi blåklocka, mandelblom och slåttergubbe. De här arterna är värdefulla just för att djuren går och betar ner det höga gräset så att arterna som är låga på backen har chans att konkurrera och i och med med att djuren håller nere dessa så kan vi ha många arter på samma yta. Det roliga med slåttergubben är att den kan ha två sidoblommor och då finns det en historia från förr om att ”när bonden, alltså den stora blomman har fått sin piga och sin dräng, då är det dags att slå sin äng”. Många är också förtjusta i sina granar och det är okej att ha någon som skydd för sina djur. Annars brukar man säga att ”en gran på en äng är som en lus i en säng”. Knutet till allt det här så får vi en ekosystemstjänst, sådant som människan har nytta av i naturen.

– I Sverige finns ungefär 3 000 arter av pollinerande insekter: fjärilar, bin, humlor, skalbaggar och myror. Men de allra viktigaste är våra vilda bin, de är de bästa pollinerarna. De finns i ungefär 300 arter, varav 40 av dessa är humlor, och en av de 300 arterna är honungsbiet, som gör att vi får honung i samhället.

– En av de mer solitära arterna är guldsandbi, som är en av de mer hotade arterna. Ungefär en tredjedel av alla guldsandbin som finns är ganska rejält hotade. Många av dem behöver sandiga miljöer, för det är där de lägger sina pollen och ägg. Den här arten behöver väddarna och för att den ska klara sig med sin population så behöver den minst 200 väddplantor på ett område för att det ska fungera.

– När det gäller biologisk mångfald så finns det mycket vi vet och mycket som vi inte vet, så vi behöver vara rädda om det vi har och behöver göra så mycket vi kan för att ha de här stabila ekosystemen. Som exempel på att man inte vet allting så brukar jag nämna komockorna som ni ser ligger över allt här. Det är många hål i dem och många djur som lever av dem och för att de ska brytas ner krävs ju dyngbaggar. När man började med bostadskvotsel i Australien så kom man dit med alla boskap, men man hade inte koll på att det är olika baggar som bryter ner olika typer av bajs. Så när man till Australien så var de ju vana vid att äta kängurubajs, vilket gjorde att alla komockor låg kvar på marken och det var flugsvärmar överallt. Till slut förstod man problematiken och då fick australiensarna importera dyngbaggar för att få bukt med problemet, berättar Johanna Petersson och visar upp två bilder. Den ena föreställer ett fullsmockat frukostbord, den andra ett så gott som tomt frukostbord.

– Jättemycket av den maten vi äter i dag kräver pollinerare, men de är verkligen på nedgång och för att vi ska hålla de vid liv så behöver vi öppna betesmarker med djur som betar. Ett annat exempel som är bra att använda för att nå fram till människor är jordgubbar. Jordgubben är något som hör sommaren till, speciellt nu när det snart är midsommar, och då vill man gärna ha stora jordgubbar. Forskning har gjort undersökningar för att se hur jordgubbar blir om man plockar bort pollinerarna. Jordgubbsblomman har massvis med pistiller och varje pistill måste pollineras för att jordgubben ska bli hel och stor och rund, säger Johanna Petersson.

Forskarna konstaterade att insektspollinering är helt enkelt nödvändigt för att en jordgubbsskörd ska bli kvalitativ och jämn. Ju fler fröämnen som är pollinerade, desto större jordgubbar.

– Då kan ni tänka er hur viktigt det är för producenter av jordgubbar att det finns pollinerare som hjälper dem att producera, men det gäller inte bara jordgubbar utan alla typer av frukt, säger Johanna Petersson.

Kristin Norkvist, handläggare på landenheten på länsstyrelsen i Jönköpings län, tar vid.

– För några år sedan kom en ganska uppmärksammad dokumentär. Den handlade om att på vissa ställen i Kina måste man nu pollinera sina fruktträd för hand för att man har använt för mycket pesticider (bekämpningsmedel). Man har förändrat landskapet så pass mycket så att det finns inga vilda pollinerare kvar och den situationen vill vi ju inte hamna i. Det är extremt, men det är sådana saker som kan hända om man använder för mycket pesticider, om man isolerar områdena och inte sköter märken på ett bra sätt helt enkelt.

Läs mer från naturbeteseventen i Nordskog här: