Tjänstepersonerna: ”Återskapa mer mark”

I samband med samtalet om skapandet av ny våtmark lyfte även lantbruksrådgivaren Johanna Petersson och handläggare Kristin Norkvist en annan aktuell fråga: återskapande av ängs- och betesmark.

– Jag brukar prata om grön infrastruktur i landskapet och det kan man ju tänka och jämföra med den vanliga infrastrukturen som vi har: Vi behöver vägar för att komma någonstans, vi behöver affärer nära för att kunna köpa mat och vi behöver ha nära till sjukhus. Allt ska fungera i ett nätverk och det behöver ju naturen också för att kunna hitta varandra, para sig i nya populationer, utbyta gener och att det ska bli mutationer så att det håller framöver också. Det behövs ett utbyte av gener och då ska man komma ihåg att det har hänt mycket på de senaste hundra åren, inleder Johanna Petersson och håller upp en karta.

– Landskapet hängde ihop på ett helt annat sätt då. Vi hade stora områden med äng, man kunde ha liksom fyra femtedelar som var äng av en gård, sedan gick ju djuren i skogen och då band vi ihop landskapet med att djuren gick där också. I dag så har vi skogsproduktion och stängsel och vi har ju djuren där ängarna var, då blir det mer som isolerade öar och då har arterna svårare för att hitta varandra och sprida. Så när det väl kommer ett sådant år som 2018 till exempel och det är väldigt tott någonstans då kan det slå ut en hel population.

– Hur kan vi då göra för att komma tillbaka lite grann till hur landskapet sett ut innan? Vi kommer ju aldrig tillbaka till landskapet som det såg ut för hundra år sedan såklart. Vi brukar inte landskapet på samma sätt, och det kommer vi inte göra heller, men däremot så kan man ju tänka på olika typer av satsningar och när man restaurerar för att binda ihop landskapet så att det hänger ihop. Det gäller både lantbrukare men även vi som bor kanske i städer eller villaområden eller samhällen att man kan göra mycket åtgärder runt det man har i trädgård. Man kan tänka skötsel kring vägar till exempel, andra aktiviteter i landskapet som golfbanor till exempel de kan också göra sitt, så att vi binder liksom ihop tillsammans, men lantbrukare är jätteviktiga för även om man pratar mycket liksom produktion av livsmedel så är ju lantbrukaren också en landskapsvårdare som är jätteviktig och det behöver vi lyfta så att folk förstår mycket mer vilka nyttor man gör för utan att vi får de ekosystemen som djuren medför så kollapsar det ju, så det är jätteviktigt, säger Johanna Petersson och tittar på kartan över Hildings gård i Nordskog.

– Här finns det riktigt höga värden biologisk mångfald och den gröna ringen runt omkring är en buffertzon, där arterna kan sprida sig. Ju fler röda prickar med grönt område omkring vi har som ligger nära varandra, ju mer kluster bildar vi, och när det blir väldigt många sådana, då får vi så kallade värdetrakter. Här nere där vi är just nu (Petersson pekar ut platsen på kartan) kan man se en hot spot men lite ensam, så man skulle behöva att grannarna också tog sitt ansvar och restaurerade så att det kunde växa lite. När man sedan tittar i större skala så är det här en värdetrakt, så det innebär att de insatserna som ni gör här har jättestor nytta, i och med att vi har extra värden just här som ni förstärker.

– Johan, du fick precis ett nytt smeknamn: Hot spot-Johan, infliker Coops Västs vd Ronnie Wångblad.

Kristin Norkvist tar vid och visar upp två flygfoton. Det ena är en ekonomisk karta över hur gården såg ut på 1950-talet, det andra är ett nytaget foto över gården.

– Det här är ett jättebra underlag när man ska planera en restaurering eller vad det nu är man vill göra. På det nytagna flygfotot ser man de gula fälten. Det är gamla åkrar mellan dem ser man att det är lite ljust, där har det nog varit betesmark tidigare för där har det inte funnits så mycket träd, medan här uppe i den norra delen, där ser man att det är lite mörkare. Vilket innebär att där har det varit mer skog och trädbevuxet tidigare, säger Kristin Norkvist och fortsätter:

– Sedan kan man överföra det mot hur det ser ut i dag. På det här flygfotot ser man hur man hur betesmarken har öppnats upp och att det är lite mera lövträd. Om man jämför med det på 50-talskartan så ser man ju att det var mycket mer öppet för 75 år sedan än vad det är i dag, men det kan ju fortfarande finnas potential här att restaurera fram, om man nu skulle vilja, men det beror ju såklart lite på markens förutsättningar: om det har varit mycket gran länge och sådär, men det kan finnas gläntor med lite växter och insekter kvar. Man ser ju en typ av enebuskar i närheten. Enbuskar i skogen är ett jättebra tecken på att det har varit öppet en gång i tiden.

Men det är inte bara enbuskar som är superviktiga för den biologiska mångfalden. Även ekar.

– De är superviktiga för den biologiska mångfalden. De är också beroende av den här konnektiviteten eller den gröna infrastrukturen som Johanna visade tidigare, att det finns gamla träd nära varandra så att de har möjlighet att förflytta sig emellan träden. Två arter som är väldigt beroende av gamla solbelysta ekar är ekoxe och läderbagge.

– Läderbaggen är väldigt stationär. Det får inte vara långt emellan träden för att de ska klara av att sprida sig emellan träd och det de behöver då är de här riktigt gamla grova ekarna med hål där det ska finnas det som brukar kallas för mulm: en blandning av murken ved, djur, växter, och svamprester. Hittar man en sådan ek så betyder det att det kan vara en riktig hot spot för en massa olika arter: svampar, insekter, lavar, mossor, fåglar, fladdermöss och mycket mer.

– Ibland kan du när du kör eller promenerar ser stora ekar som är invuxna och trängda i skogen. Då tappar de väldigt mycket av den biologiska mångfalden, eftersom att det kommer ingen sol, vilket för att det blir för mörkt och kallt för de här arterna. Till slut så klarar inte eken av det heller, utan den dör långsamt också. Det man behöver göra då om man har möjlighet är att hugga fritt kring den, så att solen kan komma ner igen och att man öppnar upp mot andra ekar så att skalbaggen kan hitta dit och flyga.

En annan indikator på att ett område har en fin biologisk mångfald är fladdermusarten barbastell, som länsstyrelsen i Jönköpings län arbetar mycket med.

– Den finns inte på så många ställen i Sverige, men just här i de här trakterna så trivs den väldigt bra och den vill ha bland annat gamla ekar. När barken är lite lös på trädet då tycker den om att krypa in där under och övernatta. Den vill gärna ha lövträd med lite korridorer och tunnlar emellan, vatten där det finns mycket insekter och ängar med blommor så att det blir mycket insekter som den kan äta, säger Kristin Norkvist.

– Just här (i Jönköpings län) så har vi jobbat mycket med den här arten och med att restaurera betesmarker, stängsla in och se till att det blir en bättre livsmiljö för fladdermusen, som också är en paraplyart för ett fint landskap, säger Kristin Norkvist.

Läs mer från naturbeteseventen i Nordskog här: