Svenskt mästerskap för nordsvenska hästar avgjordes

Kenth Jansson berättar vad som är på gång under lördagens SM-tävling strax söder om stallet vid travbanan i Vaggeryd. 

– I dag har vi maratonkörning för både nordsvenskar och fjordhästar. Sportkörning genomförs i tre olika delar, dressyr, maraton och precision. I dag ska maratonkörning göras. 

Hindren finns uppbyggda ute i terrängen och är markerade både med nummer och bokstav. Som kusk kan man välja olika grenar i maratonkörningen gällande hindren, en del är lite svårare och en del är lite lättare. Bokstavsföljden i varje respektive hinder ska följas. 

Kenth Jansson berättar om sportkörningen för nordsvenska hästar

– Det är egentligen olika svårighetsgrader. Antingen kör man alla sex hindren eller så kör man fem och då är man nybörjare. I dag har vi 15 ekipage som startar och i vagnen sitter alltid två personer. En kusk och en groom. En groom är den personen som vägleder kusken, man kan säga att man är som en kartläsare i rally, berättar Kenth och då visste vi direkt vad det var han menade. 

– Varje ekipage har en idealtid att följa och man ska hålla sig inom denna ram. Det är ett stort arbete för både kusk och groom att hålla stabilitet i vagnen då det finns gula bollar i hindren, som inte får köras ned. Vi har både SM och NM här och nordsvenska föreningen har ganska nyligen kommit igång med mästerskapet och det är femte gången vi är med här tillsammans med övriga brukshästar.

Nordsvenska föreningen i länet är ganska stor med sina 120 medlemmar och i grunden är det en avelsförening, föreningen ingår i svenska Hästavelsförbundet.

Vad gör Kenth Jansson här i dag?
– Jag är själv ingen sportkörare egentligen utan min roll här i dag är funktionär. Men jag sprider också kunskapen om nordsvenska hästen som är snarlik fjordhästen.

Den nordsvenska brukshästen – ett kulturarv

På Nordsvenskens hemsida finns att läsa;
”Den nordsvenska brukshästen är en del av vårt kulturarv. Den har sina rötter i den lokala lanthästen som har funnits överallt i Sverige sedan tidernas begynnelse. 

Våra tidigare förfäder under bronsåldern använde hästen mest till att rida, men också för att dra lass. Detta berättar de för oss i hällristningar från den tiden. Det tog tid innan en vettig sele utvecklades. Först på 700-talet fick man något mer än en rem om halsen. Då kunde hästen dra större lass. Allt eftersom handeln ökade skulle alltmer gods fraktas omkring och det var hästen som drog alla varor på vintervägar. Foror gick med marknadsplatserna i norr och syd, och över till Norge. Bergsbruket sysselsatte också mängder med hästar. Det forslades kol ur skogen, malm hit och färdiga varor dit och alla förnödenheter till verksamheten vid bruken. Det är svårt att föreställa sig hur många hästar det var i rörelse, som man skulle möta längs vägarna. 

Industrialiseringen under 1800-talet medförde större krav på produktivitet i lantbruket. Större maskiner krävde större dragdjur och man såg sig om i Europa efter tyngre hästar. Allehanda raser från kontinenten och England importerades och korsades med de inhemska stona. Resultaten av dessa försök var av skiftande kvalitet men i landets södra delar fungerade ardennerhästen väl och etablerade sig som dragare på de stora åkrarna. 

I Bergslagen och norrut var behoven annorlunda. Folk insåg att den inhemska hästens kvaliteter höll på att gå dem ur händerna. Hästen var lättkörd och sund, hade en rask trav och ett gott terrängsinne, egenskaper som var värdefulla för en småbrukare med blandad verksamhet. I slutet av 1800-talet började man i Dalarna att mer målmedvetet avla på de lokala hästarna som fanns kvar. Hingstar hämtades från norska sidan, liksom man gjort i alla tider, för att dryga ut den spillra av stammen som fanns kvar i Sverige. Södra Dalarnas Hästvänner följdes av fler sammanslutningar i samma anda och lokala stamböcker upprättades. År 1900 började man använda namnet Nordsvensk för denna häst. Hingstuppfödningsanstalten Wången inledde sin verksamhet strax därefter. Ett samlat grepp togs 1924 då Föreningen Nordsvenska Hästen bildades. 

Skogsbruket tog fart vid denna tid, och den nordsvenska hästen var dragkraften framför andra i skogen. Behovet av hästar var ofattbart stort. Skogsbolagen drev egen uppfödning för att försäkra sig om tillväxten. Korsnäs AB hade hästuppfödning och kuskutbildning i Gimo ända fram till mitten av 1960-talet, då motordrivna maskiner alltmer hade tagit över. I dag är hästen återigen högt värderad för sina egenskaper. I småskaligt och stadsnära skogsbruk gör nordsvenska hästen nytta på ett sätt inga maskiner kan, likaså i park- och grönyteskötsel. De sociala värden av att låta folk i tätorterna komma i närheten en arbetande häst kan knappast överskattas”. 

Under samma sida har Kjell Olsson antecknat ned; 

”Den gamla svenska lanthästen blev under 1800-talet genom inkorsningar starkt påverkad av flertal från kontinenten importerade, först lättare hästar av diverse raser, senare en rad tyngre hästraser. 

Med den gamla omfattningen som den planlösa korsningsaveln fick, skulle den gamla svenska lanthästen snart vara borta och glömd, om inte den pågående förströelsearbetet blivit stoppad i elfte timmen. 

Den som stoppade detta på 1890-talet var distriktsveterinären Wilhelm Hallander Hedemora i Dalarna, denna man satte med utgångspunkt från sitt distrikt igång ett energiskt arbete med att dämpa upp korsningsvågen, ta tillvara de oblandade resterna av inhemskt hästmaterial och gå in på renavel på basis av detta material. 

Hallander var inte den ende veterinären i landet som sett förfallet inom den svenska lanthästen. Den svenska veterinärkåren i sin helhet grep kraftigt in i arbetet med att rädda den svenska lanthästen. 

Den rörelse som Hallander satt igång spred sig och man gick i den nordligaste länen för en rekonstruktion av vår gamla svenska lanthäst. Genom renavel på spillror som i avlägset belägna bygder räddats undan förödelsen. 

Bristen på svenska lanthästhingstar var dock stor, så därför vände man sig till Norge med renavel med den norska lanthästen samma som den Gudbrandsdalska hästen (1947 namnändrad till Dölahästen) bedrivits sedan 1870-talet. 

Med importerade norska Dölehingstar till de svenska lanthäststorna, därmed byggdes konsekvent och målmedvetet vår nygamla häst upp. 

Den fick i statliga premieringsreglementet av år 1900 första gången den officiella rasbeteckningen Nordsvenska hästen. 

Veterinär Hallander var vid sin bortgång professor i husdjursskötsel på veterinärinrättningen i Skara och en tacksamhetstanke skänks för att han räddade spillrorna av lanthästen och att vi har vår mycket användbara nordsvenska häst kvar i dag”.