Svampexkursion med Södra Vätterbygdens svampklubb, del 6

Svampexkursion med Södra Vätterbygdens svampklubb, del 6
Svampexkursion med Södra Vätterbygdens svampklubb, del 6, ännu en favorit i repris, en natur- och kulturkrönika i 22 bilder, denna gång från Svenarums socken i nordöstra delen av Vaggeryds kommun med besök i Södra Torarp, Torarp, Fiskaby, Svenarum, Stensjö kvarn och Stensjö säteri.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd en solig och varm lördag i början av september anno 2016.

Dolkstekellik glasvinge, ”Synanthedon scoliaeformis”, förekommer tämligen sällsynt från Skåne till Torne lappmark och har en vingbredd på mellan 26-32 millimeter.

Larven lever i björk, och startar gången mellan bark och ved men borrar sig senare in i veden, där förpuppningen sker i stammen.

Det är det lilla hålet i den gamla krokodilbarkade vårtbjörken i Södra Torarp som bjuder denna entomologiska upplevelse.

Glasvingar ”Sesiidae” är en familj i insektsordningen fjärilar som innehåller omkring 1 200 arter.

Glasvingarna kännetecknas av sina genomskinliga vingar, där oftast endast vingribborna är färgade.

Många arter har en gulsvart, stekelliknande teckning och påminner om getingar eller bin, en form av mimikry, som skyddar dem mot predatorer som till exempel fåglar.

Glasvingar finns på alla kontinenter utom Antarktis men flest arter finns i tropikerna, men även i den holarktiska regionen har glasvingarna ganska stor spridning.

Larverna lever och borrar i levande eller döda grenar, stammar och rötter på olika buskar och träd. Några arter kan orsaka skada inom jord- och skogsbruket, bland annat på odlade fruktträd.

Den holarktiska regionen eller Holarktis är en djurgeografisk region på norra halvklotet som omfattar den palearktiska- och nearktiska regionen.

Området omfattar Europa, de icke-tropiska delarna av Asien och Afrika norr om Sahara, och Nordamerika så långt söderut som till gränsen för de tropiska delarna i mellersta Mexiko.

Utöver detta ingår också allt hav och alla ögrupper norr om Kräftans vändkrets med undantag för Hawaii och Taiwan.

Den idag mycket ovanliga och därför fridlysta mosippan, ”Pulsatilla vernalis”, finns utmed Härån i Svenarums socken och vid besöket fann vi tre bestånd, naturligtvis icke i blom då denna art vanligtvis blommar i april och maj.

Om man tittar noga på bilden ser man några beige ”maskar” av svampmyggans larver som här lever i rören på en björksopp, ”Leccinum scabrum”.

Svampmyggor, ”Mycetophilidae”, är en familj myggor som har världsvid utbredning och omfattar cirka 2 000 arter, varav närmare 600 arter i Sverige.

De saknar sugsnabel och har trådformiga eller platta antenner samt långa ben med kraftiga borst och sporrar.

Larverna är svampätare och förekommer i svampar, växtförna, murken ved eller mark.

Vissa svampmyggor har lysförmåga och en del grottlevande arter lockar därmed på detta sätt till sig bytesdjur.

Svavelgul slöjskivling, ”Hypholoma fasciculare”, är mycket vanlig i södra och mellersta Sverige, vanlig i nedre Norrland och sällsynt i övre Norrland.

Säsongen för den giftiga svampen är under april till oktober med en topp i september och den växer i klungor på stubbar och stockar av främst lövträd, ibland även av barrträd.

Nejlikbroskskivling, ”Marasmius oreades”, är en art i gruppen basidiesvampar som har en 2–6 centimeter vid, relativt köttig hatt med låg puckel mitt på.

Den 4–7 centimeter höga foten är smal och broskartad och svampen, som är en utmärkt matsvamp, har mild smak och doft som påminner om kryddnejlikor.

Arten förekommer allmänt i södra och mellersta Sverige och växer från maj till november i beteshagar och gräsmattor, ofta i så kallade häxringar.

Häxringen uppstår genom att svampens hyfer växer radiärt utåt från den plats där svampsporerna först grott och i utkanten av ringen, som blir större allteftersom hyferna växer, bildas nya fruktkroppar.

På en ekstubbe växte stora mängder av arten tuvhätta, ”Mycena inclinata”, som är en svampart som först beskrevs av Elias Fries.

Elias Fries föddes den 15 augusti år 1794 i Femsjö, och avled den 8 februari år 1878 i Uppsala där han också ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.

Han var en svensk botaniker och mykolog samt professor i Uppsala och ledamot av Svenska Akademien under åren 1847-1878 där han satt på stol nummer 14.

Han var också rector magnificus för Uppsala universitet år 1839 samt åren 1853–1854 och utöver mykologi intresserade han sig särskilt för alger, fröväxter och ormbunksväxter.

Elias Fries är framför allt känd för sitt växtsystematiska arbete rörande svampar, ”Systema mycologicum” i tre delar, under åren 1821-1832, och räknas som en av den moderna mykologins grundläggare.

I Statens porträttsamling på Gripsholms slott återfinns en bröstbild av Fries utförd av Johan Gustaf Sandberg år 1838.

Tuvhätta, ”Mycena inclinata”, har en stark lukt, beskriven som härsken, av rå fisk eller mjölaktig, och smaken är frän och obehaglig.

Arten är vanligt förekommande i södra Sverige och kan påträffas från augusti till november, ofta i stora bestånd på murken lövved oftast ek som på bilden.

Arten avslöjar sig på lukten, som man känner tydligt om man tar en hatt och krossar den mellan tummen och pekfingret.

Papegojvaxskivling, ”Hygrocybe psittacina”, är både slemmig, grön samt vacker och namnet papegojvaxskivling syftar på färgen.

Hatten och foten på unga fruktkroppar har samma gröna färg som amazonpapegojorna. Det gröna på svampen förändras dock med tiden fläckvis till olivgrönt och sedan gult, orange eller laxrosa.

Ju mera svampen utsätts för solljus och torkar, desto snabbare skiftar färgen men den översta delen av foten, som är skyddad under hatten, behåller den vackert gröna tonen längst.

Bilden visar arterna gul vaxskivling, ”Hygrocybe chlorophana”, och stor brandbläcksvamp, ”Coprinopsis jonesii”.

Vaxskivlingar eller vaxingar, är flera släkten basidiesvampar med cirka 90 arter i Norden som har fått sitt namn av att de har tjocka, vaxartade, glesa, vanligen nedlöpande skivor.

Hatten har högst varierande färg men är i väta oftast klibbig eller slemmig och sporpulvret är vitt.

Observera att gruppen vaxskivlingar innehåller både goda matsvampar men även oätliga arter.

I Sverige finns tre huvudsakliga släkten, ”Hygrophorus” på svenska skogsvaxskivlingar, ”Hygrocybe” på svenska hagvaxskivlingar och ”Camarophyllus” på svenska ängsvaxskivlingar.

De två sistnämnda är typiska för naturbetesmarker och innehåller flera utrotningshotade arter.

Typiska representanter är för släktet ”Hygrocybe” är bland annat bildens gul vaxskivling, blodvaxskivling, scharlakansvaxskivling och toppvaxskivling, för släktet ”Hygrophorus” bland annat besk vaxskivling, välluktande vaxskivling eller doftvaxskivling, björkvaxskivling, frostvaxskivling och sotvaxskivling, samt för släktet ”Camarophyllus” bland annat arten ängsvaxskivling.

Bilden visar arterna stor brandbläcksvamp, ”Coprinopsis jonesii”, och gul vaxskivling, ”Hygrocybe chlorophana”.

Stor brandbläcksvamp brukar vanligtvis växa på brandplatser, precis som namnet antyder, och klassas som mindre allmän.

Bläcksvampar, är många olika arter hattsvampar i släktena ”Coprinus”, ”Coprinellus”, ”Copriniopsis” och ”Parasola” i basidiesvampsordningen ”Agaricales”.

Gruppen bläcksvampar omfattar 106 arter i Norden, bland annat bildens stor brandbläcksvamp, fjällig bläcksvamp, grå bläcksvamp, rutbläcksvamp, glitterbläcksvamp, snövit bläcksvamp och ett flertal andra små spröda arter vars fruktkroppar bara varar en kort tid.

De är mörksporiga arter med mycket bräckliga fruktkroppar och de flesta av de större arterna har en hatt som är cylindrisk eller klocklik.

När sporerna är mogna upplöses efter hand skivorna på hattens undersida, liksom hattvävnaden själv, och det hela blir till en svart vätska, vari en del sporer följer med, medan andra sprids på vanligt sätt med vindens hjälp.

Den svarta vätskan kan användas som bläck och utnyttjades tidigare även vid retuschering av foton.

Några av de större arterna av bläcksvampar är ätliga och goda men en av dem, grå bläcksvamp, får aldrig ätas i samband med alkoholförtäring. Den innehåller nämligen ett ämne som hindrar alkoholens nedbrytande i kroppen, varför acetaldehyd samlas i blodet med åtföljande illamående, hjärtklappning och huvudvärk. Uppemot en vecka efter det att man ätit grå bläcksvamp måste alkoholförtäring, också i ringa mängd, undvikas.

Bläcksvampar växer på välgödslad mark, murken ved, spillning, soptippar och gräsmattor med mera.

Bilden visar arterna sötriska, ”Lactarius subdulcis” och toppvaxskivling, ”Hygrocybe conica” och växtplatsen var Södra Torarp.

Läs gärna mina krönikor från området utmed Härån i Svenarums socken,

http://gamla2015.skillingaryd.nu/nyheter/alnabergets-gravar-och-grytor, http://gamla2015.skillingaryd.nu/nyheter/castor-vid-baverbacken, http://gamla2015.skillingaryd.nu/nyheter/castor-vid-baverbacken, https://skillingaryd.nu/blog/2016/05/15/mosippan-i-torarp-soder-om-svenarum/, http://gamla.skillingaryd.nu/Natur/10/100525.mosippor.html, https://skillingaryd.nu/blog/2015/12/05/stensjo-sateri-i-svenarums-socken/, https://skillingaryd.nu/blog/2015/11/28/stensjokvarn/, http://gamla.skillingaryd.nu/Natur/2008/varprimorer080428.html,

På bilden ser man den gamla fina hällkistan invid Härån norr om Fiskaby, söder om Svenarum.

En hällkista är en forntida gravkammare bestående av vanligtvis flata stenhällar, rektangulärt placerade och med takhällar.

Konstruktionen täcktes av ett lågt stenröse eller jordhög och i Sverige användes hällkistor från sen bondestenålder in i järnåldern.

Under senneolitisk tid förekom mycket stora exemplar, från 3–4 meter upp till 10 meter långa och de som användes under brons- och järnåldern var vanligtvis av mansstorlek.

Ibland förekommer en uppdelning i två eller tre rum med tydligt markerat förrum men här vid Fiskaby är det endast ett rum.

Avbalkningen i en hällkista kan bestå av två motsatta stenar, tillhuggna så att de bildar ett så kallat gavelhål, vilket är särskilt vanligt i Västergötland.

De flesta hällkistorna har påträffats i Götalands inland, med en koncentration till södra Småland, men kistor förekommer upp till Dalsland och Uppland.

Hällkistan, den sista typen av megalitgrav, var i likhet med dösen och gånggriften främst avsedd för flera personer.

I några kistor har man funnit ben från flera tiotal individer, i en som är från Karleby Utbogård i Västergötland från cirka 60 personer.

Nils Johnsson från Hok berättar om Svenarumsbygdens historia och guidar i hembygdsparkens gamla fina byggnader samtidigt som en god middag intas i ett strålande varmt och soligt sommarväder vid hembygdsgården i Svenarum.

Bröderna Ingemar och Harald Gustafsson guidar här vid sitt hem vid Stensjökvarn som är känt sedan år 1390 och platsen kom senare att ingå i den sätesgård som på 1600- och 1700-talet ägdes av adelssläkterna von Witten och Per Stålhammar.

Johan Witte, var president i Holland och gift med Dorothea Mach och deras son Casper Witte blev adlad von Witten av Stensjö, till Stensjö och Svenarum i Småland.

Casper Witte var född i Holland och kom till Sverige samt blev slutligen kapten och adlad år 1649.

Han dog den 11 april år 1659 utan söner och slöt således själv sin adelsätt på svärdssidan.

Han är begraven på Svenarums kyrkogård där både hans och fruns gravsten finns med både namn och vapen uthuggna.

En sorgefana, också den med namn och vapen ska finnas uppsatta i kyrkans kor.

Deras dotter Catharina gifte sig med överstelöjtnanten Eric Axelsson som sedermera blev adlad, Hillebard till Thorarp, Catharineholm och Dänningerum.

Dotter Susanna gifte sig år 1644 med översten Peder Jönsson Hammar, adlad Stålhammar, till Hultsvik, Stensjö och Svenarum. Hon dog efter barnsäng den 7 juli år 1645 och ligger begraven under föräldrarnas gravsten på Svenarums kyrkogård.

Stensjökvarn är dessutom känd som kvarnplats från år 1697 och platsen har en väl samlad gårdsanläggning som inrymmer två väl underhållna bostadshus från omkring år 1820.

I gårdsanläggningen finns dessutom gårdssmedja, dammanläggning, sågverk med vattenhjulsdrift, turbinhus och generator för elproduktion samt jordkällare med mera.

Stensjö Kvarnagård erhöll för övrigt Vaggeryd kommuns byggnadsvårdspris år 2009.

Linnéa, ”Linnaea borealis”, i blom vid granstubben vid Stensjö kvarn, en växt som är Smålands landskapsblomma.

Linnéan är ett vintergrönt nedliggande ris som kan bilda meterlånga revor och den har små och runda blad som sitter motsatta.

Linnéan blommar vanligtvis i juni-juli, i fjälltrakterna dock inte förrän i augusti men här i Stensjö kvarn blommar den fortfarande fast vi hunnit till mitten av september.

Linnéans blomstänglar är upprätta och tvådelade upptill med en hängande blomma på varje gren.

Blommorna hos Linnéan är väldoftande, framförallt på kvällen, och blomkronan är klockformad med vitrosa utsida och gul- eller rödmönstrad insida.

De klibbhåriga frukterna fastnar lätt på djur och i kläder, och de kan på så sätt spridas långa sträckor.

På ängen bredvid blommar den senblommande varianten av den ovanliga fältgentianan, ”Gentianella campestris”.

Sammetssopp, ”Boletus subtomentosus”, är en svampart i ordningen soppar som växer i både lövskogar och barrskogar och där fruktkroppen uppträder från sommaren till hösten.

Hatten är välvd, utom hos unga exemplar som har en mer halvklotlik hatt, precis som bilden visar.

Ovansidan är gulbrun till olivgrönaktig, men det förekommer också exemplar med mörkare brunaktig hatt och hatthuden är fint sammetsluden.

Undersidan är hos unga exemplar gulaktig, hos äldre mer gröngulaktig och rörmynningarna är kantiga och svampen har brunaktiga sporer. Om man rör vid rörlagret uppträder svaga blågröna fläckar.

Sammetssoppens fot är ofta nätådrig, särskilt till den övre delen, samt något krökt och den blir 5-10 centimeter hög och dess diameter är 1-2 centimeter.

Fotens färg är gulbrun till rödbrun och svampens smak och doft är båda milda, med andra ord en god och ätlig matsvamp.

Från vänster till höger på min bild ser man gallsopp, tegelröd björksopp och rimskivling, två matsvampar och en oätlig.

Gallsopp, ”Tylopilus felleus”, är en art i basidisvampordningen ”Boletales” och den har en 8–15 centimeter bred, på ytan torr hatt.

Som ung är hatten välvd, finluden och gulgrå, som äldre planare, glattare och gulbrun till olivbrun.

Rören på hattens undersida är först vita, sedan skära eller rosa och den 8–12 centimeter höga och 2–5 centimeter tjocka foten har fast konsistens och är upptill vitaktig, nedtill mer brun.

Fotens kraftiga, grovmaskiga och upphöjda ådernät är vitt längst upp men i övrigt mörkt och det vita köttet, som får lätt rosa ton vid snitt eller skada, har en starkt bitter smak, som påminner om galla vilket gör gallsoppen oätlig.

Arten växer i tallskog och påträffas under juli-oktober och den är tämligen allmän i södra och mellersta Sverige men norrut är den sällsynt.

Tegelröd björksopp, ”Leccinum versipelle”, är en svampart i släktet strävsoppar och arten är vanligt förekommande i större delen av Sverige och trivs, som namnet antyder, i närheten av björk.

Precis som björksoppen har den längs den i övrigt vita till ljusa foten små ”fjäll” som är mörka längst ut.

Hatten är på ovansidan tegelfärgad och svampköttet är vitt men grånar vid snitt eller tryck.

Arten är ofta angripen av larver som ibland gräver ganska omfattande gångsystem i dess fot och hatt, men unga, oangripna exemplar är fina matsvampar, vilket även de lindrigt angripna kan bli efter att de dåliga delarna skurits bort.

Liksom andra strävsoppar bör den tegelröda björksoppen upphettas tillräckligt, annars är den giftig.

Rimskivlingen är nog fortfarande mer känd under sitt gamla namn rynkad tofsskivling, på latin, ”Cortinarius caperatus”.

Den nya benämningen är vald eftersom hattknoppen på rimskivling ofta har en rimfrostaktig beläggning och att den faktiskt inte är en tofsskivling.

I mitten av 1900-talet tillhörde rynkad tofsskivling en av de mest populära och mest plockade svamparna men sedan har nog kännedomen och omtycktheten minskat en aning.

Kanske beror det på att en tumregel slagit igenom som säger att man bör undvika att plocka bruna svampar med bruna skivor.

Rimskivling är dock ett av de ytterst få undantagen för den har brunbeige färg på både hatt, fot och skivor.

Rimskivlingen är Västerbottens landskapssvamp.