Stensjö säteri i Svenarums socken

Stensjö säteri i Svenarums socken
Stensjö säteri i Svenarums socken, en natur- och kulturkrönika i 15 bilder om 1600- och 1700-talens Sverige och den märkliga historien om Ulrica Eleonora Stålhammar.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av oktober anno 2015. Bilderna är klickbara.

Historien om Stensjö Säteri i Svenarums socken under 1600- och 1700-talen handlar i mångt och mycket om dess förste ägare kapten Caspar Witte, adlad år 1649 till Caspar von Witten af Stensjö, men också om svärsonen Per född i Angved år 1612, som via trossdräng i von Wittens kompani, och adlad till Stålhammar, avancerade till överste för Smålands kavalleriregemente och nära förtrogen med kung Karl XI, men kanske mest om Pers sondotter Ulrika Eleonora Stålhammar, dotter till överstelöjtnant Johan Stålhammar, son till Per Stålhammar.

Karl XI var kung av Sverige under åren 1660–1697. Han föddes år 1655 och dog år 1697 och efterträdde sin far kung Karl X Gustav.

Karl XI var bara 4 år när hans far dog och under hans uppväxt styrdes Sverige av en förmyndarregering, där högadeln bestämde.

Magnus Gabriel De la Gardie var rikskansler och hade ansvaret för kungens uppfostran, denna förmyndarregering grundade bland annat Sveriges riksbank och år 1668 grundades universitetet i Lund.

När Karl XI själv övertog regeringen år 1672 var han 17 år och Sverige hade dragits in i krig i Europa där den viktigaste fienden var Danmark, som ville ta tillbaka landskapet Skåne.

Skåne hade blivit svenskt i freden i Roskilde år 1658 och i det blodig slaget vid Lund år 1676 slogs danskarna tillbaka och på den vägen är det än i dag, det vill säga, landskapet tillhör Sverige.

Kriget mot Danmark hade visat att den svenska krigsmakten var dåligt utrustad och Karl XI tyckte att förmyndarregeringen hade misskött statens ekonomi.

Med hjälp av lågadeln och de lägre stånden i riksdagen gjorde kungen sig enväldig år 1680 och tog ifrån högadeln dess inflytande och undersökte hur förmyndarregeringen skött pengarna.

Det betyder att han gjorde en rättslig undersökning av förmyndarnas förvaltning och detta kallas för räfst vilket ledde till att många dömdes till så höga böter att de blev helt utfattiga medan andra tvingades lämna tillbaka herrgårdar, slott och jord som de fått av staten tidigare.

Karl XI var en skicklig krigsherre och han organiserade om det militära försvaret av landet och såg till att alla fick bättre vapen.

Han anlade staden Karlskrona och här byggde han en hamn för fartygen som ingick i försvaret i södra Sverige. Staden är uppkallad efter honom.

Han införde också indelningsverket vilket innebar att några bönder fick gå ihop för att hålla en soldat med ett torp och lite jord att bruka och på så sätt kunde man ha en stående armé även i fredstid.

Tidigare hade soldaterna kallats in när det behövdes. Även officerarna fick egna, finare boställen och detta indelningsverk avskaffades först år 1902.

Efter kriget i Skåne hade Sverige fred i över 20 år och detta var resten av hans regeringstid samt den längsta fredsperioden under den svenska stormaktstiden.

Säteri eller sätesgård var ursprungligen en lantegendom ägd och bebodd av en frälseman och i kraft av adelns privilegier befriad från på jorden vilande allmänna skatter, så kallad, säterifrihet. Säteriet var ofta huvudgård i ett godskomplex av spridda frälsegårdar.

För hävdande av säterifriheten krävdes en ståndsmässig byggnad på sätesgården.

Efter adelsprivilegiernas upphävande har från 1800-talet benämningen säteri använts om äldre, stora och välbyggda lantgårdar i allmänhet.

Frälse kommer av fornsvenskans ”frælse” som är en bildning till ”fræls” för ”fri”, en sammansättning av ”fri och hals”, med andra ord uttrycket ”med fri hals”, ursprungligen den enskilde bondens frihet i motsats till trälens ofrihet.

Som ett minne från det förflutna står den gamla slipstenen med sitt bryne mot den gamla björken som en påminnelse om skarpslipade vapen i gamla orostider men också om välslipade liar och andra redskap som hörde jordbruket till.

Kapten Caspar von Witten af Stensjös svärson Per Stålhammar, som före adlandet hette Hammar och ursprungligen Gudmundsson och Jönsson, föddes omkring år 1612 i Angved i Svenarum.

Han var en svensk officer som avled den 8 januari år 1701 i Hultsvik i Korsberga.

Under sin barndom var Per Stålhammar vallgosse hos sin far kronobonden Jöns Gudmundsson, som avled omkring år 1629.

Vid pass 14 år gammal, år 1626, blev Per trossdräng hos kapten Caspar Witte, vilket han fortsatte med till år 1629, då han i samband stilleståndet i Altmark kunde resa hem igen.

År 1633 blev han sventjänare, ryttare, åt samme Caspar von Witte och en lång karriär inom Smålands ryttare var nu inledd.

Namnet Per Gudmundsson ändrades till Per Jönsson Hammar och snabbt berömdes han för sin tapperhet och blev kvartermästare på regementet år 1640, år 1644 blev han korpral och år 1650 blev han kornett.

Kornett betyder egentligen ”den officer som förde kornetten, det vill säga, den som förde ”standaret”, kornetten var ursprungligen en lång, avsmalnande lansvimpel. Kornett var till år 1835 lägsta officersgrad vid kavalleriet och motsvarades vid övriga truppslag av fänrik.

I september år 1644 gifte sig Per Jönsson Hammar med Caspar von Witten af Stensjös dotter Susanna, dock avled hon redan den 7 juli år 1645, strax efter sonen Kaspers födelse.

Två år senare gifte Per Jönsson Hammar om sig med Anna Skytte och fick genom giftermålet gården Hultsvik i Korsberga socken.

Den 30 augusti år 1650 adlades Per Jönsson Hammar och fick namnet Stålhammar, samtidigt som hans militära karriär fortsatte.

År 1656 blev han löjtnant, år 1657 ryttmästare och den 2 juni år 1663 major och den 6 mars 1677 blev han slutligen överste. I augusti år 1692 fick Per Stålhammar nådigt avsked från armén.

Per Stålhammar deltog i många krig och som trossdräng följde han med Smålands ryttare i fälttåget mot polackerna i Preussen.

Från år 1633 deltog han som ryttare i trettioåriga kriget, dessutom deltog han i krig i Polen, samt 1650-talets krig mot Danmark.

Han deltog även i det skånska kriget, då som regementschef, överste, samt införde indelningsverket på sitt småländska ryttarregemente under 1680-talet.

Bilden visar ett vackert lysande höstgul lönn i närområdet till Stensjö säteri.

Grunden till nedanstående berättelse är författad av folkskolläraren Sven Thunander i Hok och handlar om Per Ståhlhammars sondotter Ulrika som förklädd till man blev soldat i Kalmar artilleriregemente, ett sant men synnerligen spektakulärt förvandlingsnummer i 1700 talets Sverige.

Här börjar den sorglustiga historien om hur Ulrica Eleonora Stålhammar, född omkring år 1688 på Stensjö Säteri i Svenarums socken, i manlig förklädnad och i stil därmed antaget mansnamn i så många år lyckades dupera sin omgivning så att ingen annan, på ett undantag när, hade den minsta aning om hennes rätta kön.

Under sitt antagna namn, Wilhelm Edstedt, var hon sedan hon begivit sig hemifrån, först betjänt och taffeltäckare hos några högreståndsfamiljer sedan tog hon värvning vid Kalmar Artilleriregemente och tjänade där kronan i tio år utan att hennes rätta identitet blev avslöjad.

Till råga på allt gifte hon sig med en Maria Lönman en omständighet som naturligtvis underlättade hennes strävan att utåt verka den som hon utgav sig för att vara, soldaten Wilhelm Edstedt.

Även om hon i sin fysiska läggning tycks ha haft en del förutsättningar för att spela en mansroll, så var hon dessutom säkerligen mycket förslagen och ägde därtill stor skådespelartalang.

Ulrica Eleonora Stålhammar som betjänten Wilhelm Edstedt, som soldaten Wilhelm Edstedt och som maken Wilhelm Edstedt i tolv tretton års tid, hur kunde detta vara möjligt?

Verkligheten överträffar dikten, säger ett slitet uttryck, men ibland verkar det dock som om detta gamla uttryck vore sant.

Ulricas historia är sannerligen ingen dikt som man i förstone kanske är benägen att tro och då alltsammans till slut blev avslöjat kan man läsa om henne i åtskilliga rättsliga instansers protokoll och domböcker, skrivna som de är på torrt och kärvt jurist språk och mycket fjärran från all dikt och poetisk flykt.

Bilden visar utsikten ner emot Stensjön från platsen där det gamla säteriet fanns.

Ulrica Eleonora Stålhammar, var sondotter till Per Stålhammar, född år 1612 på torpet Angved i Svenarums socken, adlad år 1650 och till slut överste och chef för Smålands ryttare.

Det är om honom Albert Granmo skrev en uppsats i 1980 års utgåva av boken ”Mellan Härån och Rasjön” med rubriken ”Vallpojken och torparsonen Per som blev överste Stålhammar”.

Uppsatsen är till största delen ett referat av Georg Starbäcks roman ”Öfverste Stålhammar” och boken är en mycket romantiserad skildring av händelserna och har föga med verkligheten att göra, vilket uppsatsens författare också framhåller.

Per Stålhammar, herre till Hultsvik i Korsberga socken, till Stensjö säteri och till Svenarums ladugård, dog år 1701.

Han var den förste av sin ätt, och det var med och genom honom släktens militära traditioner skapades.

Han efterlämnade fyra söner och två döttrar, ytterligare några barn hade dött i unga år. Sönerna gick i faderns fotspår och blev officerare medan döttrarna gifte sig med militärer.

Av barnbarnen nådde 32 mogen ålder och de 17 pojkarna kom alla att välja den militära banan. Av den 15 flickorna gifte sig 13 med militärer, en förblev ogift och en, Ulrica Eleonora, blev själv soldat.

Hennes far, Johan Stålhammar, alltså av andra generationen, var överstelöjtnant vid Smålands artilleri och ägde genom arv sätesgården Stensjö.

När han dog år 1711 var gården redan hårt intecknad, och läget blev inte bättre, då det visade sig att det brustit i redovisningen av rekryteringspengar.

Johan Stålhammar hade åtta barn, två söner och sex döttrar och de båda sönerna blev officerare.

På den tiden med dess ståndsgränser var det endast föräldrar med god ekonomi, som kunde räkna med att få sina döttrar bortgifta med socialt och förmögenhetsmässigt likvärdiga män. Därtill kom att manfallet bland adelsmän och officerare under den tid det nu gäller, Karl XII:s krigartid under inledningen av 1700-talet, dessutom gjorde det svårt för adelsflickor att gifta sig ståndsmässigt.

För att bli försörjda var det därför nu som en del adelsflickor blev tvungna att gifta sig med ofrälse ”under sitt eget stånd”. Ståndsgränserna började därför att i stor utsträckning upplösas, Svenarumsgrenen av ätten Stålhammar visar prov på just detta.

Adelsfröknarna på Stensjö var mycket fattiga och Ulricas fem systrar gifte sig enligt följande:

Elisa Catarina, gift med trumpetaren Olof Edman, Åkerhult, Malmbäck.

Brita Christina, gift med korpralen Hans Svahn, Horshaga Svenarum.

Maria Sofia, gift med korpralen Gunnar Cornelius, Horshaga, Svenarum.

Gustaviana Margareta, gift med korpralen Carl Sellroth.

Anna Brita, gift med sergeanten Knut Lönberg, Horshaga, Svenarum.

Vår huvudperson Ulrika Eleonora i mitten av denna barnaskara och hon hade sett sina fem systrar giftas bort med män av ofrälse börd och råka ”slätt ut”.

Systrarnas lugna men slitsamma liv på små lantgårdar med arbete i hushåll och på åker och äng var inte någonting som hon kunde tänka sig, allting annat men inte det.

Hela hennes inre revolterade mot något sådant i synnerhet som hon helst av allt ville rida, jaga och skjuta. När hon växte upp, hade hon många gånger fått höra, att det var synd att hon inte blivit född till karl i stället.

Bilden visar agrara lämningar i formen av ett odlingsröse.

Så var hon ensam kvar på Stensjö och fick uppleva att fordringsägare övertog gården ett par år efter faderns död år 1711.

På Stensjö var och fanns det alltså ingen framtid, men vad skulle hon ta sig till, ensam och fattig som hon var. Det är nu och under dessa förutsättningar som hon fattar sitt djärva beslut, hon ska ut i världen, kanske ”för att söka lyckan och äventyret” som det står i sagoböckerna. Det må bära eller brista, hon skulle ta chansen.

Den 10 mars år 1713 då hon var omkring 25 år gammal begav hon sig iväg hemifrån. Dessförinnan hade hon sytt manskläder av en gammal munderingskappa hon en gång fått av fadern och gömde denna omsorgsfullt i en säck.

Hon begav sig först till sin syster i Åkerhult i grannsocknen för att hämta sin häst och vad hon än sade till sin syster så yppade hon i alla fall inte sin plan att förkläda sig till man och rida till Stockholm.

Vad var nu orsaken eller orsakerna till allt det där? Det enda hon själv sagt därom skedde långt senare inför rätta, hon sade då ”att det skett av eget påfund och av ungdoms oförstånd”.

Andra har efteråt kommit med mer eller mindre sannolika förklaringar, men man måste ta dem för vad de är, antaganden, spekulationer och efterhandskonstruktioner.

Hade hon redan från början för avsikt att ta värvning, eventuellt skulle manskläderna tyda på något sådant. Hela Stålhammarsläkten var ju militärer och alla hennes kusiner var ju antingen militärer eller gifta med militärer, det senare gällde ju även hennes egna systrar.

Ulrica Eleonora passion för hästar, jakt vapen, allt det där som egentligen ansågs höra till männens värld kanske också bidrog till hennes beslut.

Om hon redan från början beslutat sig för att ta värvning, var det då av idealitet och offervilja, föranledda av landets militära katastrofer efter slaget vid Poltava.

Säkerligen gick det under den här tiden i landet många, både sanna och osanna, historier om Karl XII:s och hans karoliners märkliga bedrifter på slagfälten ute i Europa, historier som särskilt tilltalade äventyrslystna ungdomar och fyllde dem med beundran, så även Ulrica Eleonora Stålhammar.

Svenska Adelns ättartavlor skriver dessutom att hon begav sig hemifrån ”till undvikande av ett för henne obehagligt giftermål”.

Bilden visar vad som idag finns kvar av Stensjö säteri, nämligen lite av en husgrund.

En romantisk skildring skriven på 1800-talet av okänd om Ulricas öden, påträffad på ett gammalt säteri, finns återgiven Genealogis tidskrift år 1958 och så här poetiskt skriver författaren,

”Hon var en annan prinsessa Thorborg, och i stället för att sitta vid sländan i jungfruburen vågade hon sej ut i skog och mark med bössa på skuldran och jagade villebråd över fältet. Mången ungersven stod vida efter henne i manliga dater. Hon vill ut i världen och till Stockholm som skulle bli målet för hennes första färd. Sedan hon träffat några förberedelser, for hon till syster Catarina. Denna understödde henne med råd och något penningar till hjälp på den långa resan. Och så svingade Ulrica sig snabbt upp i sadeln och begav sig till vägs.

När hon kom till Äsperyds gästgivargård lämnade hon hastigt stora vägen och en slingrande gångstig förde henne djupt i skogens gömmor. Här försvann fröken Stålhammar, det var måhända någon satyr, som bortförde henne. Men en blick genom dessa buskar, där bäcken porlar, torde bättre upplysa oss. Hon är verkligen bildskön denna hjälteflicka, där hon står så ren som om hon kommit ur skaparens händer, och det rika hårsvallar över skuldror och barm. Nu böjer hon sig ner och tager en sax ur sin ränsel. Hu vilken grymhet! De sköna lockarna falla därför. Vi vilja icke se det utan draga oss tillbaka till vägen.

En stund efter denna toalett såg man en vacker ryttare komma ur skogen, med rosiga kinder, utstyrd i blå kläder, som smakfullt slöto kring hans smärta gestalt och tillhållen av ett läderbälte, därur ett par pistoler stucko fram att vittna om en tapper och försiktig resenär. Riddaren var just vår raska fröken Ulrica Eleonora Stålhammar, som bortkastat sin kvinnodräkt och ur sin kappsäck på hästryggen iklätt sig karldräkt, den som hon själv i all hemlighet förfärdigat. Så förvandlad fortsatte hon färden och anlände lyckligt till Stockholm våren år 1713. Hon antog nu namn av Wilhelm Edstedt.

Väl framme i Stockholm hade hon där inga lämpliga kontakter och var dessutom stadd vid dålig kassa. Det heter i rättegångsprotokollet, att hon ”uppehöll sig hos barmhärtigt folk till den 13 juni samma år, det vill säga, år 1713, och att det var så slätt med henne därunder att hon ofta hela två dagar i följd intet i sitt liv smakat och så när förgåtts i sitt elände. Halvt ihjälsvulten fick hon i alla fall anställning hos landshövdingskan Mannerborg strax före midsommar. Hon hade plats som taffeltäckare och passade upp på ”frun och fröken”.

Förklädnadsnumret och rollen som Wilhelm Edstedt hade genomförts skickligt och blev tydligen aldrig ifrågasatt.

Bilden visar att även här vid Stensjö säteri finner man drakar och andra hiskeliga väsen.

Sommaren följande år 1714 tog hon anställning hos gardeslöjtnanten Johan Berg, som var mycket begiven på jakt. Hon var i tjänst hos honom till februari år 1715. På rekommendation av honom följde hon med kaptenlöjtnant Pheiff ”hit neder”, det vill säga, till Kalmartrakten, där hon fick anställning hos kapten Qweckfeldts fru, som då var änka.

På särskild fråga varför hon bytt tjänst så ofta, svarade Ulrica efteråt ”att hon till en del gjort det för den skull att hon intet skulle bliva röjder, dels och därföre att hon fann sitt nöje däri”.

I Kalmar hade hon lärt känna en lärkonstapel Kröger, varvid tanken väckts, att hon skulle taga värvning till artilleriet.

Bilden visar ytterligare en vacker vy över Stensjön från Stensjö säteri.

Soldat och giftermål blev det också för Ulrica Eleonora och den 15 oktober år 1715 rullfördes hon under namnet Wilhelm Edstedt och hon blev Kalmar artilleriet trogen i nära elva år och befordrades till och med till konstapel som motsvarar korpral vid andra vapenslag.

Sitt kvarter hade hon för sig själv och ”och låg alltid i en säng allena uti en liten kammare hos lärkonstapeln Truls Törngren, den hon hos honom hyrde ifrån det hon först under artilleriet kom till dess hon blev gift”.

Året efter att hon tagit värvning, år 1716, gifte hon sej med pigan Maria Lönman och vigseln hade i vederbörlig ordning föregåtts av både förlovning och lysning och förrättades av pastor Gabriel Catonius i Kalmar slottsförsamling. Bruden hade då inte minsta aning om att hon gifte sig med en kvinna.

Aningslösheten fortsatte nästan i ett helt år, i varje fall om man får tro de båda kvinnornas ord vid rättegången som följde när hela historien avslöjades många år senare.

Bilden visar en vackert blommande rödklöver, ”Trifolium pratense”, trots att det snart är november.

Under sina år som knekten Wilhelm Edstedt hade Ulrica inte helt brutit kontakten med sin släkt. Redan under sin tid i Stockholm hade hon sänt brev till sin syster Catarina och berättat att hon förklätt sig till man och antagit mansnamn. På något sätt lyckades hennes syster långt om länge spåra henne till Kalmar och fann då till sin förskräckelse att hon gift sig.

Ett brev, adresserat till Wilhelm Edstedt, nådde Ulrica, som i rätten senare uppgav, att systerns allvarsord kommit henne att inse hur felaktigt hon handlat mot Gud, sig själv och den stackars vilseförda hustrun.

Vid mönstring år 1724 fick hon dock tillstånd att hålla karl i sitt ställe och den 26 augusti år 1726 beviljades hon avsked fortfarande i sin väl förborgade manliga förklädnad.

Bilden visar stora odlingsrösen nedom Stensjö säteri mot Stensjön, tyvärr med mycket kvarlämnad taggtråd. Vänligen ta bort denna!

När hon fått avsked tog hon ganska omgående kontakt med sin släkt och hon vände sig nu till den genom Snoilskys dikt bekanta ”Frun på Salshult” fru Sofia Drake, född Stålhammar, som nu uppbar rollen som överhuvud för den genom krigen illa åtgångna Stålhammarsätten.

Ännu i mansdräkt och som Wilhelm Edstedt kom Ulrica till Salshult och avlade fullständig bekännelse för fru Sofia, som lovade att hjälpa henne, och det gjorde hon verkligen.

Avsikten var alltså nu att Ulrica Eleonora åter skulle bli Ulrica Eleonora men både hon och fru Sofia förstod att ett andra förvandlingsnummer knappast kunde genomföras utan att första bedrägeriet sonats, alltså det att inför både militära och kyrkliga myndigheter utge sig som man.

Eftersom ryktet om hennes sällsamma levnad hade spritt sig, skulle säkert åklagarmakten, förr eller senare, på ett eller annat sätt låta höra av sig.

Bilden visar odlingsröset ner mot Stensjön från ett annat håll.

Fru Sofia skyndade långsamt och lät Ulrica behålla sin förklädnad och sitt mansnamn fram till midsommartid år 1728. Hos sin syster Catarina i Malmbäcks socken, inte långt från sitt första förvandlingsnummer, bytte Ulrica åter skepnad.

Men innan myndigheterna kopplades in, lät fru Sofia henne resa till Helsingör och enligt regeln bättre förekomma än förekommas kontaktades Kungl. Maj:t via lämpliga mellanhänder.

Själv skrev Ulrica ett brev från Danmark, i vilket hon i korthet berättade om sitt öde och bad om lejdbrev för att få komma tillbaka till Sverige och bli rannsakad. Fri lejd beviljades, och redan i oktober år 1728 återvände hon.

Genom brev från Kungl. Göta hovrätt till rådstugurätten i Kalmar anbefalldes denna att till rannsakning instämma ”kvinnfolken Ulrica E. Stålhammar och Maria Lönman, vilken förra av ungdoms oförstånd och sinnet flyktighets skull förbytt sitt stånd och klätt sig i mansdräkt samt begivit sig i tjänst hos private personer samt vid Artilleristaten och änteligen låtit sig sammanvigas med den senare Maria Lönman”.

Rannsakningen tog sin början i februari år 1729 och Ulrica bekräftade att hon var dotter till överstelöjtnanten Johan Stålhammar och dennes hustru, fru Anna Brita Lood i Småland, Svenarums socken, Västra härad i Jönköpings län.

Hur länge hon varit hos sina föräldrar kunde hon inte minnas endast att hon med sina systrar varit närvarande vid faderns begravning.

Ej heller visste hon hur gammal hon var, då hon klädde sig i mansdräkt, ”eftersom hon denna stund icke vet sin ålder”. Hennes dåliga minne därvidlag står i bjärt kontrast till hennes osedvanliga minnesgodhet under den fortsatta rannsakningen, exempelvis bland annat angående data för de anställningar hon haft hos privatpersoner.

Bilden visar kanske svamparten Stor flåhätta, ”Mycena viscosa”, rätta mig om jag har fel.

Om sitt beslut att ikläda sig i mansdräkt förklarade hon att detta skett av eget påfund och ungdoms oförstånd.

Ej heller ville hon förneka, att hon ”till allt mansväsende såsom skjuta och rida mera fallen var än till några fruntimmersslöjder, så att var och en som henne den tiden känt däröver sig förundrat”.

Rådstugurätten drog sig inte för att ställa närgångna frågor, enligt offentliga protokoll, ”Huru hon kunnat förrätta sina naturbehov samt skylt sina kvinnliga svagheter?” På dessa frågor svarade hon att ”hon hade alltid sökt ensligt tillfälle och aktat sig så mycket som möjligt”.

Maria Lönman berättade, att Ulrica ”någon tid efter vigseln sagt rent ut att hon var kvinnfolk och född av de föräldrar som förutnämnt är”, vid det beskedet började Maria gråta och beklaga både sig och Ulrica, varpå denna skulle sagt till henne, ”Ja nu står det i dina händer, Du kan göra med mig vad Du vill”. Maria hade då sagt, ”Fast du har illa gjort mot både mot dig själv och mig, förlåter jag dig gärna, om Gud allena han förlåta dig”.

Bilden visar en stor spärrkronig gran, ”Picea abies”, som står mellan Stensjö säteri och Stensjön.

Rådstugurätten lämnade ingenting åt slumpen och två barnmorskor inkallades ”före middagen och förrättade visitation uppå Ulrica och gjorde den berättelsen, att hon i alla mål befanns vara som ett kvinnfolk på hela dess kropp”.

Rätten fann målet unikt, vilket inte förvånar. Man tyckte, att Ulricas gärningar var i hög grad klandervärda och att de förtjänade allvarlig näpst, särskilt som hon gruveligen missbrukat de heligasakramenten, det vill säga, vigseln och som vittne vid ett barndop.

Men, hur man än letade i Svea Rikes Lag kunde man inte hitta någon paragraf, som var tillämplig, efter vilken hon skulle kunna dömas. Inte hade lagstiftaren kunnat tänka sej eller förutse ett så säreget fall som det nu aktuella.

Rådstugurätten kunde inte klara upp det här utan överlämnade med varm hand målet till Göta Hovrätt i Jönköping.

Men inte heller Hovrätten i sin tur kunde finna något lagrum enligt vilket Ulrica borde straffas, eftersom ”dylika fall sig icke före detta tilldragit och ingen beskriven lag finnes, huru sådana mål bör bestraffas, så kan Kungliga Hovrätten därvidlag ej annorlunda utlåta än genom underdånigt betänkande av Kungl. Maj:t ”.

Bilden visar utsikten upp emot Stensjö säteri från sydväst.

Enligt svensk lag kunde Ulrica Eleonora alltså inte straffas men ändock hade hovrätten inga svårigheter att i Mose lag i Gamla Testamentet finna tillämpliga straff.

Ety i 5:e Mosebok, 22 kapitlet, hette det, ”Een Qvinna skall icke bära manstyg, och en man skall icke draga qwinnokläder uppå, ty then som thet gör är Herran om Gudh en styggelse”.

Den som så gör bör ”utrotas och dö”, enligt hovrättens mening, men fortsätter Hovrätten, ”med hänsyn till att brottet begåtts av ungdomligt oförstånd och att Ulrica Eleonora enligt de henne meddelade avskedspass och attestata, var gudfruktig, trogen, flitig samt varit ärligen och väl under den tid hon tjänat under Hans Kungl. Maj:t:s artilleri, borde hon med något arbiträrt, godtyckligt, straff förses för den därigenom givna förargelsen sona”.

Vida allvarligare såg hovätten på det större brottet, ”att hon tvärt emot själva äktenskapsståndet och dess ändamål, instiftelsen och Christlovl. ceremonier låtit sig med Maria Lönman sammanviga, för den skull anser K.H: n detta brott dödenvärt”.

Men även här fann höglovliga hovrätten förmildrande omständigheter. Ulrica Eleonora hade föregivit ”att hon endast för den till Maria Lönman fattade kärleken och vänskapen, på det att hon så mycket förtroligare måtte sammanleva, sig sådant oråd företagit”.

”Ej heller hade Maria Lönman hållit sig för bedragen av bemälta Ulrica Eleonora , utan tvärtom önskat med henne uti så nära kärlek förbliva”.

Rannsakningen gav heller icke anledning till den tanken att ”emellan dem förekommit någons peciessodomiane”, det vill säga, något slags homosexualitet.

Dessutom hade de båda ”enligt deras själasörjares vittnesbörd och alla andra inkallade vittnens utsago fört en gudfruktig och ärlig vandel. Följaktligen hemställer hovrätten att hon med livet måtte benådas och annat emot dödstraffet svarande straff av en månads fängelse på vatten och bröd och sedan så uppenbar kyrkoplikt samt förbjudas den ort, varest gärningen gjord är”.

Beträffande Maria Lönman ansåg hovrätten ”att hon med sitt stillatigande uti den förras brott gjort sig delaktig, alltså borde hon med 14 dagars fängelse sitt brott umgälla”.

Denna Kungl. Hovrättens betänkande eller rekommendation underställdes nu Kungl. Maj:t för prövning. Innan domen slutgiltigt avkunnades inkom Ulrica Eleonora med benådningsbrev, riktat till konung Fredrik I.

Förutom vad som tidigare anförts till hennes försvar, framhåller hon, att hon ”med största underdånighet och frimodighet uti 10 års tid tjänat Sveriges krona vid Kalmar artilleri samt haft den höga nåden att stå skiltvakt vid Eders Majestäts logomente uti Kalmar år 1716 från den 13 november till den 17 dito”.

Konung Fredrik lät sig saken föredragas och förklarade i brev tillhovrätten år 1729 att Ulrica Eleonora Stålhammar skall i 14 dagar hållas i fängelse, dock ej vid vatten och bröd, sedan åter upptagas i församlingsgemenskap samt vidare avhålla sig från de orter, där hon varit känd som man. Maria Lönman skulle för övrigt hållas i fängelse i 8 dagar.

Efter avtjänat straff fick Ulrica en tillflykt på Björnskog säteri i Hultsjö socken, i nuvarande Sävsjö kommun, som då ägdes av Elisabeth Ramsvärd, änka efter en släkting till Stålhammar.

Redan efter tre år, den 16 februari år 1732, avlider dock Ulrica Eleonora Stålhammar, endast 44 år gammal, och är begravd på Hultsjö kyrkogård.

Maria Lönman kom i tjänst hos Fru Sofia på Salshult och avled där år 1761, cirka 29 år efter Ulrica Eleonora Stålhammars död.

Bilden visar en märklig klippformation inte långt från Stensjö säteri som i mina ögon påminner om en jättelik strandad kaskelot, ”Physeter macrocephalus”.

Kanske är det till och med valen Monstro från min barndoms Disneyfilm om Pinocchio och hans far Gepetto.