Statsministerns tal vid Estonias minnesceremoni
Nyheter Lördag den 28 september höll statsminister Ulf Kristersson tal på minnesceremoni med anledning av 30-årsdagen för Estonias förlisning.
Ulf Kristersson. Arkivbild, foto David Alin
Ers majestäter,
Anhöriga och överlevande,
Mina damer och herrar,
”Det var en gång en chock som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans.
Den hyser oss. Den gör TV-bilderna suddiga.
Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.”
Så inleder Tomas Tranströmer dikten ”Efter någons död”, som säger något om hur den omedelbara chocken efter en människas bortgång lämnar spår i de mest vardagliga saker.
Idag har det gått trettio år sedan Estonia förliste. En chock för hela vårt land. En katastrof som är ett smärtsamt trauma som lever kvar.
Det är därför vi samlas här vid Estoniamonumentet för att hedra och minnas dem som miste livet natten mellan den 27 och 28 september 1994. För att möta och visa vår omtanke om er överlevande och anhöriga.
Sorg och saknad är känslor som finns kvar hos många. Känslor som är djupt personliga och som vi människor bearbetar på olika sätt. Det är med stor ödmjukhet och med respekt inför var och ens smärta som vi samlas.
En minnesplats som den här vid Galärvarvskyrkogården kan betyda mycket, på samma vis som monumentet ”Bruten Linje” i Tallinn. För att hedra minnen, men också för att visa tacksamhet över att ha fått leva en begränsad tid tillsammans här på jorden.
1994 var också en tid när banden mellan Sverige och Estland stärktes. Många hade familj i båda länderna. Och katastrofen är nu en gemensam smärta och gemensamt minne för båda länderna.
Låt mig allra sist rikta ett varmt tack till er i anhörigorganisationerna för ert viktiga arbete för att människor ska kunna samlas och minnas – idag och alla andra dagar under året.
Tack för er värme och er generositet. Blytung sorg är lättare att bära tillsammans med andra, och tillsammans med dem som själva vet exakt hur det var och hur det är.
Låt oss alla nu tänka på de människor som aldrig kom hem igen.
Det var en gång en chock, skriver Tomas Tranströmer.
Den sätter fortfarande spår, i oss, i vårt land.
De vi förlorade finns inte längre bland oss.
Men deras minne finns kvar för alltid.