Natur

Sommarminnen 2018, del 5

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg visar sommarminnen från Vesslunda naturreservat i Halland.

Sommarminnen 2018, del 5, en natur- och kulturkrönika i 28 bilder från sommaren som gick och en påminnelse om sommaren som kommer.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i september 8, torrsommaren anno 2018.

Det är dagar när västvinden når kulingstyrka och ibland till och med stormstyrka, då kommer atlantfåglarna, såsom havssulorna, närmare land och kan observeras med blotta ögat, det är härliga upplevelser.

En drottning av antingen tyskgeting, ”Vespula germanica”, eller vanlig geting, ”Vespula vulgaris” ligger döende i tångruskorna på stranden.

Dessa två är Sveriges men även Centraleuropas vanligaste getingarter.

Drillsnäppan, ”Actitis hypoleucos”, födosöker blad stenarna i Vesslunda naturreservatet.

Något är fel med ejderådan i Vesslundareservatet, hon är för orädd och tvättar sig hela tiden med näbben, kanske olja i fjäderdräkten.

Gullriset, ”Solidago virgaurea”, blommar i sanddynerna i Vesslunda naturreservat.

Strandveronika blommar i Vesslunda naturreservat och har repat sig något efter den värsta torkan.

Strandveronika, ”Veronica longifolia”, blommar sparsamt Vesslunda naturreservat i Halland.

Släktet ”Veronica” är uppkallat efter den heliga Veronica.

Veronika är ett helgon inom kristendomen och skall ha torkat av Jesu ansikte från blod då han bar korset till Golgata, medan hon gjorde detta, avbildades hans ansikte på svetteduken.

Det är idag osäkert vad denna kvinna hette innan hon fick namnet Veronika, men det mest troliga är Berenike eller Berenice som alternativ stavning, vilket betyder ”den segerbringande” och antas härstamma från grekiskans ”pherein” för ”bringa” och ”nikê” för ”seger”.

Veronika vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan, med minnesdag den 12 juli.

Veronika och svetteduken är ett vanligt motiv inom konsten och det finns flera avbildningar av motivet.

Veronika och svetteduken skildras i Mel Gibsons film The Passion of the Christ.

Sedan år 2009 firas i Ryssland fotografernas dag den 12 juli, som är Sankta Veronikas helgondag då hennes svetteduk kan sägas vara det första fotografiet, emellertid firar ryska kyrkan hennes dag den 4 oktober.

Apropå foto, det är också George Eastmans födelsedag år 1854, grundaren av företaget Eastman Kodak.

Alticka, ”Inonotus radiatus”, på en drivvedsstam av klibbal på stranden av Vesslunda naturreservat.

Enskilda hattar är hos altickan ofta knöllika och i genomskärning nästan trekantiga, 3-7 centimeter breda och upp till ett par centimeter tjocka.

Altickan växer dock ofta taktegellagda, och kan ibland bilda flera meter långa rader längs angripna stammar och grenar på stående träd men på liggande ved, som på bilden, är svampen vanligen helt resupinat eller kuddlik, ofta med distinkt knöliga partier.

Ovansidan är något zonerad, gulbrun till rödbrun eller på äldre exemplar dystert mörkbrun och färska fruktkroppar har ibland brunaktiga vätskedroppar på den rundade kanten.

Porerna är nedlöpande, kantiga och 2-5 per millimeter, gulbruna, silverskimrande, med tiden mörkare.

Altickans kött är gulbrunt till rödbrunt, svagt zonerat, upp till 1 centimeter tjockt, länge något ljusare än det nästan jämntjocka rörlagret.

Trots det svenska namnet växer altickan också på en rad andra lövträd, och är exempelvis mycket vanlig på hassel.

Den angriper död ved, men finns ändå mest på stående träd och är normalt lätt att känna igen i fält, men kan också mikroskopiskt lätt bestämmas på de i toppen krökta borst, setae, som finns i hymeniet.

På bok växer den närstående boktickan, ”Inonotus nodulosus”, som för det mesta saknar tydlig hattbildning och har raka borst.

På gamla altickor fruktifierar gärna den ljusare svampen strävticka, ”Antrodiella hoehnelii”, som kan vara både hattbildande och resupinat.

Vedmussling, ”Gloeophyllum sepiarium”, växer här på drivved av barrved i sanddynerna i Vesslunda naturreservat.

Narrkantarell, ”Hygrophoropsis aurantiaca” i Vesslunda, Halland.

Brun kamskivling, ”Amanita fulva”, i Vesslunda, Halland.

Röd flugsvamp, ”Amanita muscaria”, i Vesslunda, Halland.

Rodnande flugsvamp, ”Amanita rubescens”, i Vesslunda, Halland.

Brunsopp, ”Imleria badia” i Vesslunda, Halland, observera det nya släktnamnet.

Karl-Johan eller Stensopp, ”Boletus edulis”, i Vesslunda, Halland.

Den förekommer talrikt särskilt efter varma somrar och är en god matsvamp, som med fördel kan torkas på grund sin starka smak och arom.

Karl-Johan eller Stensopp, ”Boletus edulis”, i Vesslunda, Halland.

Det är en ätlig svamp som förekommer i både löv- och barrskog och formellt är det en sopp.

Karl-Johan eller Stensopp, ”Boletus edulis”, i Vesslunda, Halland.

Den bildar mykorrhiza och är därmed beroende av värdträd.

I det gamla bondesamhället plockade man svamp men man åt den inte, utan användes bland annat som fnöske när man eldade.

Det var bara överklassen som tog intryck av den franska matkulturen där svamp ingick och Kung Karl XIV Johan tog med sig sina franska vanor hit och introducerade den ädlaste matsvampen i Europa och nu tillhör den våra käraste matsvampar.

Strecknagelskivling, ”Megacollybia platyphylla”, i Vesslunda, Halland.

Kantkremlan, ”Russula vesca”, är lik mandelkremlan, men är vitsporig och fotograferad i Vesslunda, Halland.

Skäggriska, ”Lactarius torminosus”, i Vesslunda, Halland.

Skäggriskan har en rosafärgad, zonerad och skäggig hattkant, den blöder en vit, skarpsmakande mjölksaft vid brytning.

Svampen är ätlig efter avkokning men koka i rikligt med vatten i cirka 10 minuter varefter kokvattnet slås bort, sedan är den klar att anrättas, fotograferad i Vesslunda, Halland.

Fläckriska, ”Lactarius controversus”, i Långasand, Halland.

Svartkremla, ”Russula nigricans”, i Långasand, Halland.

Bilden visar fyra fantastiska naturvårdare, värda all vår respekt.

Herr Naturvårdare med sitt liksidigt triangulära huvud, ett djur som utstrålar kraft och styrka, men att tjurar blir aggressiva av rött är fel.

Det är naturligtvis viftandet med skynket som drar åt sig tjurarnas uppmärksamhet och att rött eller någon annan färg skulle göra dem aggressivare är osant.

”Du kan vifta med ett par skitiga kalsonger också, det spelar ingen roll”, som professor Sverre Sjölander formulerar det.

Att den så kallade muletan, det röda skynke lagd runt en kort trästav som en tjurfäktare använder vid tjurfäktningens avslutande del, tercio de muerte, skall vara röd är också mer tradition än något annat.

Den används förresten enbart i tjurfäktandets sista fas, inför tjurens avlivande, i den första används en capa som kan vara lila eller orange, med gul baksida.

Människor har tre sorters tappar som uppfattar det röda, gröna respektive blåa i färgerna, och utifrån dessa grundfärger bygger upp en bild i allehanda kulörer.

Principen är för övrigt densamma som i TV-apparater och datorgrafik, fast med den inte oviktiga skillnaden att när datorns grafikprocessor levererar uteslutande röda, gröna och blåa bilder att läggas ihop till en slutprodukt så är skillnaderna mer flytande, eller ”analog” om man så vill, hos oss levande organismer.

Tapparna som svarar för det röda seendet är inte komplett oförmögna att registrera skillnad på olika gröna färger, och så vidare.

Nötkreatur har bara två sorters tappar, de som är känsliga för blått och grönt och detta kallas även ”kort och medellångt färgseende” efter våglängderna, blått ljus har kortare våglängd än grönt, som har kortare våglängd än rött.

Det gör att de kan skilja på färre färger, särskilt när rött är involverat, men tvärtemot vad man kan tro så är de inte helt oförmögna att skilja på i synnerhet de rena färgerna.

Detta gäller även katter och hundar för de har också kort och medellångt färgseende.

Färgblindhet finns även bland oss människor och innebär som regel försämrad känslighet för vissa våglängder, inte fullständig okänslighet.

Total färgblindhet, där man endast ser i svartvitt, är mycket sällsynt bland oss.

Kanske heter kalven Ferdinand.

Dela