Sommarminnen 2018, del 3

Sommarminnen 2018, del 3, en natur- och kulturkrönika i 27 bilder från sommaren som gick och en påminnelse om sommaren som kommer.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i juli 20-24, torrsommaren anno 2018.

Blommande strätta, ”Angelica sylvestris”, med två par och en ensam flugbagge av arten prästbagge, ”Rhagonycha fulva”.

Ladusvala är välkänd över nästan hela världen, antingen som häckfågel eller som flyttfågel och den känns lätt igen på sin roströda panna och hals och de långa stjärtspröten.

Den har anpassats mycket väl till jordbruksbygder och häckar ofta på takbjälkar inne i öppna byggnader.

Ladusvala, ”Hirundo rustica”, är en art i fågelfamiljen svalor som blir mellan 17–19 centimeter lång och är på ovansidan glänsande blåsvart och undertill rent vit med rödbrun haka och strupe, nedtill avgränsat av ett svart bröstband.

De yttre stjärtpennorna är smala och kraftigt förlängda och arten häckar i odlingsbygder i byggnader och under broar i hela Sverige utom i fjällen.

Den häckar vidare i hela Europa, utom på Island, i Nordafrika, i stora delar av Asien och i Nordamerika och övervintrar i tropiska Afrika, Syd- och Sydostasien respektive Sydamerika.

Den är en av världens mest spridda landfåglar och livnär sig av små, flygande insekter.

Brännmaneter är en benämning på maneter med ett för människan kännbart nässelgift och de är pelagiska och förekommer i alla hav.

Arten röd brännmanet, ”Cyanea capillata”, som vanligen är röd till rödbrun, finns vid svenska västkusten och i södra Östersjön.

De blå brännmaneter som man ibland ser vid västkusten är av en annan art som heter blåklintsmanet.

I arktiska hav kan brännmaneter bli 2 meter i diameter och ha 10 meter långa fångstarmar men vid svenska västkusten blir de bara mellan 25–40 centimeter tvärsöver klockan, med upp till 5 meter långa fångstarmar.

På munflikar och tentakler sitter batterier av nässelceller som fångar och med gift förlamar eller dödar bytet, framför allt små fiskar.

Gifterna i brännmaneternas nässelceller är av olika slag, bland annat nervgifter som påverkar muskelvävnad och gifter som löser upp cellväggarna och hos människor ger olika arter olika kraftig effekt, från sveda och hudrodnad till svårläkta sår och kraftig smärta.

I tropiska hav, bland annat utanför Australien och i Malackasundet finns brännmaneter tillhörande klassen kubmaneter som kan döda en människa på cirka 5 minuter, och de är genomskinliga och därför mycket svåra att se i vattnet.

Brännmaneterna vid den svenska västkusten är ettåriga och de fortplantar sig med ägg som utbildas till små larver, vilka fäster sig på ett fast underlag på havsbottnen, där omvandlas larven till en fastsittande polyp, vilken i sin tur avsnör ett antal skivor, som var och en växer ut till en manet.

Brännmaneten på bilden ser ut som ett foto från ett ultraljud på en elefant som bär på två foster, tvillingelefanter, vilket är mycket ovanligt.

Silvertärna, ”Sterna paradisaea”, är en art i fågelfamiljen tärnor som är mellan 33–35 centimeter lång och är vit med ljusgrå vingar, svart hjässa och blodröd näbb, under häckningstiden är kroppens undersida grå.

Arten silvertärna häckar vid kuster och sjöar på norra halvklotet i tempererade och arktiska, områden där födan främst utgörs av småfisk.

Den tillbringar vintern framför allt i det antarktiska packisbältet och häckar på den arktiska tundran i norr samt är den fågelart som har längst flyttväg.

Kärrsnäppa, ”Calidris alpina”, är en art i fågelfamiljen snäppor som blir mellan 16–20 centimeter lång och är gråbrunspräcklig på ovansidan samt har sommartid svart buk, vintertid gråvit buk.

Näbben är ganska lång och något böjd och stora flockar från arktiska tundran rastar vid sandiga och dyiga havsstränder i Skandinavien under flyttning till och från vinterkvarteren i västra och södra Europa och vid Afrikas kuster.

Kärrsnäppa livnär sig av insekter, maskar och små kräftdjur.

Arten kärrsnäppa häckar i Sverige dels på strandängar och lokalt i inlandet i södra Sverige, vilket gäller underarten sydlig kärrsnäppa, ”Calidris alpina schinzii”, som för övrigt är mycket ovanlig och rödlistad, dels på fjällhedar i norra Sverige, vilket gäller underarten, ”Calidris alpina alpina”.

Denna underart häckar även vid kuster i övriga nordvästra Europa samt i nordligaste Asien och Nordamerika.

Spovsnäppa, ”Calidris ferruginea”, är en art i fågelfamiljen snäppor som är mellan 18–19 centimeter lång och har böjd, ganska lång näbb.

Sommartid är spovsnäppan rödbrun, övriga tider brungråstreckad med vit undersida och arten häckar på tundran i norra Asien och passerar årligen Sverige under flyttning till och från vinterkvarter i Afrika.

Plötsligt springer en liten gullig och näpen fasankyckling förbi mig, bara någon halvmeter från mina fötter.

Skotsk höglandsboskap eller Highland cattle är en härdig nötkreatur-ras som har sitt ursprung i Skottlands högländer.

Det engelska rasnamnet ”Highland cattle” betyder ”Höglandsboskap” och rasen kallas på svenska även för skotsk höglandsboskap.

Rasen räknas till de lätta köttraserna och hålls ofta som betesdjur på naturbetesmarker och de är bra betesdjur på fuktiga marker och har ett trevligt temperament.

Bland rasens främsta kännetecken är dess långa päls och tjurarnas långa horn men kor har också horn men kortare än tjurarna.

Djuren är ofta rödbruna till guldbruna i färgen, men det förekommer även djur med ljus eller svart päls.

Pälsen består av två skikt, ett yttre med lång päls som står emot väta bra och ett tätt undre skikt som håller djuret varmt och kons päls används ofta i garnindustrin på grund av sin förmåga att stänga ute kyla.

Rasen har lätt att föröka sig och korna har goda moderegenskaper samt lätta kalvningar samt ger mjölk med en speciell smak, som är lite sötaktig.

Höglandsboskap har funnits mycket länge i Skottland och har anpassats till utevistelse i ett kargt klimat, men är i övrigt relativt opåverkad av avelsurval.

Insektspår i poppelbark, kanske någon art barkborre.

Barkborrar, ”Scolytinae”, är en underfamilj i skalbaggsfamiljen vivlar med cirka 6 000 olika arter, varav cirka 90 arter finns i Sverige.

De är mörka med cylindrisk kroppsform, och huvudet är mer eller mindre dolt av halsskölden och de flesta är mellan 2-6 millimeter långa och har urholkade täckvingar baktill.

Nästan alla arter utvecklas på träd i barken, mellan barken och veden eller inuti veden.

Honan gnager, ibland med hanens hjälp, en parningskammare i barken och därefter en modergång, i vilken äggen läggs och efter kläckningen gnager larverna egna gångar ut från modergången, varvid ett karakteristiskt, arttypiskt gångsystem uppstår.

Vanligtvis angrips endast nyligen döda eller försvagade träd, och vissa barkborrar kan förorsaka betydande skada.

Till skadegörarna räknas främst större märgborre, granbarkborre och skarptandad barkborre och andra arter förorsakar skada genom att sprida svampar i virket, till exempel almsplintborrar som sprider almsjuka och mindre märgborre samt vedborrar som båda sprider blånadssvamp.

Strandveronika, ”Veronica longifolia”, är en ganska högväxt, flerårig ört med blå blommor i en spetsig axlik samling i toppen av stjälken.

Strandveronika förekommer sparsamt till allmänt i hela landet, men med stora utbredningsluckor och den växer på fuktig näringsrik mark, på stränder och i ängar, vanligen vid kusten.

Så här ”ledsna” såg de ut i Vesslunda naturreservat torkans sommar år 2018.

Småskrake, ”Mergus serrator”, är en art i andfågelfamiljen ”Anatidae”, underfamiljen dykänder och den är mellan 52–58 centimeter lång.

Hanen är grå, vit och svart med brunfläckigt bröst och mörkt grönglänsande huvud, honan grå med ljusbrunt huvud, båda könen har nacktofs.

Småskrakens latinska namn, ”Mergus serrator”, betyder ungefär, ”Dykare med tänder som en såg”.

Arten häckar vid kuster och inlandsvatten i fjäll- och tajgabältet på norra halvklotet, i Sverige mest i Norrland men lokalt söderut till Skåne.

Småskraken har en lång historia i Sverige och gissningsvis var arten mer allmänt spridd i södra Sverige så sent som under tidigt 1900-tal.

Därefter har beståndet minskat under resten av 1900-talet men vad minskningen beror på är inte klarlagt och kring mitten av 1970-talet beräknades beståndet till 18 000 par för att senare under 1990-talet sjunkit till cirka 14 000 par.

Småskraken kräver klart vatten för sin trivsel och uppehåller sig helst vid steniga stränder och under fisket simmar de ofta flera stycken tillsammans i långa rader utanför stränderna och spanar efter byten genom att hålla ögonen nedsänkta under vattenytan, så fort de ser en liten fisk så dyker de direkt.

Småskraken placerar alltid boet på marken och det är i regel synnerligen väl dolt mellan stenblock eller i tät vegetation.

I yttre skärgården ligger bona ofta under täta mattor av krypande enbuskar, helst vill de ha någon form av tak över boet.

Äggläggningen sker tämligen sent, i slutet av maj eller början av juni och de sex till elva gråaktigt gulvita äggen ruvas i omkring fyra veckor, dunet i boet är gråaktigt.

På liknande sätt som ejdrar så lockar småskrakehonorna ofta till sig ungar från varandra, så man kan se en hona åtföljas av mycket stort antal ungar och detta står kanske i samband med skrakarnas speciella fiskemetod.

När de upptäckt ett fiskstim ordnar de sig nämligen i rad, sida vid sida, och hela kedjan rycker sedan fram mot stranden så fiskarna blir lättare att fånga, dessa ”notvarp” blir ju naturligtvis effektivare ju fler fåglar som ingår i kedjan.

I september till oktober lämnar småskrakarna sina häckplatser och många övervintrar vid Öland och Sveriges södra kuster men många fortsätter ner till Europas västra kuster.

I södra Östersjön kan det under vintern samlas upp mot 50 000 småskrakar som kommit ner från både Sverige, Finland och norra Ryssland.

Vesslunda naturreservat invid Suseåns mynning.

Vesslunda naturreservat invid Suseåns mynning.

En skädda med sand på borde väl bli en sandskädda.

Sandskädda, ”Pleuronectes limanda”, är en art i familjen flundrefiskar som finns i nordöstra Atlanten och i Vita havet, allmänt i södra Östersjön, Öresund, Skagerrak och Kattegatt.

Längden kan uppgå till 40 centimeter och sidolinjen är kraftigt böjd strax bakom huvudet.

Ögonsidan, höger sida, har kamfjäll, blindsidan rundfjäll och är brunaktig, ibland med röda prickar.

Arten sandskädda fiskas som matfisk.

Ytterligare en röd brännmanet, ”Cyanea capillata”, denna gång vid Vesslunda naturreservat.

Gulkämpar, ”Plantago maritima”, strandglim, ”Silene uniflora”, trift, ”Armeria maritima” och vresros, ”Rosa rugosa”.

Sandstarr, ”Carex arenaria”.

Skymning över Vesslunda naturreservat med Suseåns mynning, torkans sommar, anno 2018.