Natur

Sommar vid Skillingaryds dämme, del 24

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Sommar vid Skillingaryds dämme, del 24, en naturkrönika i 19 bilder om den biologiska mångfaldens rikedom i och omkring en våtmark i södra delen av Skillingaryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i sommartid tjugofem dagar in i juli år 2017.

Rådjurskallen får symbolisera sommaren som aldrig kom, sommaren som försvann, jetströmmarans läge var ogynnsamma för oss i denna del av världen.

Detta får mig att tänka på missväxtåren 1867–1869 som framför allt drabbade norra Sverige och Finland, och som var den senaste svåra missväxten i Sverige, Finland och Europa.

Den dåliga skörden ledde till katastrofala följder och år 1867, det år då svälten var som värst, blev även känt som Storsvagåret, i Tornedalen kallades det för ”Lavåret”, då många fick leva på barkbröd och gröt gjord på lavar.

Hungersnöden var en starkt bidragande orsak till att emigrationen från Sverige till Nordamerika ökade dramatiskt under dessa år mellan 1867-1869.

Artonhundrasextiotalet var ett årtionde då missväxten drabbade Norrland upprepade gånger, år 1867 var våren extremt kall och sommaren dröjde och många vittnesmål finns om hur vintern vägrade släppa greppet.

Anteckningar ur väggalmanackor funna hos Burträskbon Zakarias Wallmark berättade följande,

Den 22 maj kl 11.30 på dagen var det 1 grad kallt med vinden från nordost. Stockbuskarna stå ännu stångraka på träsket och snödjupet är 1 1/2 aln.

Den 25 maj, kall blåst och aldrig töat, alldeles fullt snöföre, snödjup 1 1/4 aln. Den 24 maj körde vi på landfast is och ingen stickbuske var löstinad.

Den 1 juni, kört isen med gott slädföre.

Den 17 juni blev träsket rent från is och på aftonen blev det stark storm och mycket regn.

Den 19 juni, släppt ut korna, snö i skogen, icke löv, icke blåbärsblad och intet gräs.

Av de svenska väderstationer som var igång år 1867 och fortfarande var aktiva idag uppmätte samtliga sin kallaste majmånad år 1867, i vissa fall med minst 2 grader, exempelvis noterade Stockholm plus 3.3° i medeltemperatur för maj, 7 grader under dagens normalvärden och kallare än samtliga aprilmånader sedan år 1992.

Först vid midsommar 1867 kunde man så i Burträsktrakten, och liknande förhållanden rådde på många håll i Norrland.

Från de fattigaste byarna började det komma rapporter om nödlidande och svält, förråden var slut och priserna på den mat som fanns steg och en tunna med råg kostade till slut närmare 50 riksdaler, vilket motsvarade mer än en månadslön för en industriarbetare.

Förutom att den långa vintern gjorde det omöjligt att komma igång med jordbruket ledde den också till att inga lastbåtar med livsmedel kunde nå de norrländska kuststäderna. Dåtidens fartyg var inte tillräckligt kraftigt byggda för att kunna forcera ens lättare ishinder.

Den redan svåra hungersituationen blev avsevärt allvarligare när det stod klart att sommaren inte bara kommit sent utan också skulle komma att ta slut tidigt.

Den 18 juli kom frosten exempelvis till Avaträsk i södra Lappland och den 3 september nådde ”halshuggarnatten” i Västernorrland.

Sista veckan i september stod det klart att svälten skulle få grepp om en hel landsända. Rapporterna om skördar var likartade överallt, höskörden hade gått hyggligt och rågen hade vuxit någorlunda på höglänta sandjordar. I övrigt rådde missväxt i varierande grad.

År 1868 var betydligt torrare men detta ledde obönhörligen till missväxt då torkan blev för svår.

Folket svalt, djuren likaså och på grund av undernäring och sjukdomar orsakade av denna svält så var döden ett bekant inslag i många familjer.

Människor sökte sig till nya platser inom Nordens gränser men somliga valde att emigrera främst till Nordamerika, ”det förlovade landet”, men även till övriga Europa.

Regeringen beviljade hösten år 1867 lån till Norrland, Västernorrlands län fick exempelvis låna 160 000 kronor och landshövdingarna i norrlandslänen fick regeringens tillstånd att ställa sig i spetsen för var sin nödhjälpskommitté, som skulle samla in pengar på frivillig väg.

Två centrala Undsättningskommittéer inrättades också, en i Stockholm och en i Göteborg och tidningar publicerade upprop, välgörenhetskonserter hölls runt om i landet och pengarna började strömma in.

Även från utlandet kom det bidrag, faktiskt nästan lika mycket som från de svenska insamlingarna.

Bland de mer kända givarna fanns sångerskan Jenny Lind, som skänkte 500 kronor, och uppfinnaren John Ericsson i New York, som bidrog med hela 20 000 kronor.

Tiden var knapp för hjälpen att nå fram i och med att den enda möjligheten var att sända spannmålen sjövägen.

Båtarnas oförmåga att bryta igenom is innebar att Norrland isolerades i samma stund som Bottenviken frös.

Totalt kunde räddningstransporterna pågå i två månader under vilka 15 800 tunnor spannmål skeppades från Stockholm till Norrlandslänen.

Järnvägen gick inte längre norrut än till Uppsala vid den här tiden och Stambanan genom Övre Norrland var inte färdigbyggd förrän år 1894.

Undsättningskommittéerna ville undvika att ge hjälp till nödlidande som inte arbetade och man satte upp regler som föreskrev att maximalt 10 procent av hjälpen fick skänkas bort som rena allmosor, och i de fallen skulle det gälla personer som var fysiskt oförmögna att arbeta.

Resten av medlen skulle vara ersättning för utfört arbete, som vägbyggande och olika göromål som skulle gagna jordbruket.

I slutänden blev dessa nödhjälpsarbeten mest symbolfrågor för att markera att man inte ville se tiggeri och lättja utan att det krävdes arbete för att få hjälp.

Vägbyggen och liknande passade inte som vinterarbete i Norrland, och ändå sattes ersättningarna ibland så lågt att de inte gick att leva på och i slutänden handlade nödhjälpsarbetet ofta om hemslöjd, där mängder av föremål producerades för principens skull utan att någon gång komma till nytta.

Det var kommunalstyrelserna som ansvarade för att dela ut spannmålen från nödhjälpskommittén i länet, och vissa kommuner fick hård kritik för sitt agerande och i praktiken blev ibland de fattigaste utan hjälp.

Ett exempel var Grundsunda kommun i Ångermanland där ingen fick något om vederbörande inte kunde presentera fullgod borgen.

Häradshövdingen Per Grundström som skötte nödhjälpen där beskrev utdelningen i en insändare, ”En stor hop tiggare och uslingar kunde ej få något. Torpare och löst folk blev så gott som utan”.

Myndigheterna rekommenderade att de svältande, istället för att förvänta sig stora mängder mjöl, åt bröd bakat med bark och lavar.

Nödhjälpskommittén i Härnösand föreskrev att mjölet inte fick skänkas bort utan istället skulle blandas ut med 2/3 ”granlav” och bakas till bröd innan de hungrande fick något, dessutom krävde man att den som skulle få bröd måste betala med väl rensad ”granlav” motsvarande minst 2/3 av brödets vikt, men lavbrödet rapporterades orsaka bröstsmärtor och, hos barn, kräkningar.

Kommunalnämnden i Ed tvingades skriva till Härnösand för att be om tillstånd att blanda ut mjölet med något annat, eftersom de föreskrivna lavarna inte bara gjorde folk sjuka utan även var svåra att få tag på.

Pressen riktade hård kritik mot hur snett hjälpen fördelades och framför allt tidningen Fäderneslandet var skoningslös i sin kritik mot hur myndigheter och makthavare orsakade att de som verkligen behövde hjälpen ofta blev utan.

De krav på arbetsinsatser som kompromisslöst knöts till nödhjälpen beskrevs som ”kvasifilantropiska funderingar rörande arbetets nytta”.

Kritiken att svälten i Sverige var en följd av orättvis fördelning snarare än om missväxt stöds också av det faktum att år 1867 var ett rekordår för svensk spannmålsexport.

De stora gårdarna i landet skeppade spannmål, främst havre, till England, bland annat för att underhålla de hästdragna spårvagnarna i London.

Även norra delarna av Finland drabbades av missväxtår 1857, 1862, 1865 och 1866–1868, varav den sistnämnda treårsperioden var svårast liksom hos oss i Sverige.

Skörden år 1866 var dålig och sommaren år 1867 blev exceptionellt kall, sjöar rapporterades vara isbelagda i södra Finland och snöfallet fortsatte ännu i juni i norra Finland.

Nattfroster skadade skörden redan i augusti och tidigt i september och värst drabbades Kuopio, Vasa och Uleåborgs län samt de norra delarna av Åbo och Björneborgs län.

Nödåren innebar en demografisk katastrof, mortaliteten steg under perioden skarpt och var exceptionellt hög år 1868 då nöden var som störst på grund av successionen av missväxtår och under åren 1866–1868 översteg de döda antalen födda.

Nativiteten sjönk i motsvarande grad och skörden år 1868 däremot blev god och nativiteten steg kraftigt år 1869 och år 1870.

Hjälpinsatserna under åren 1866–1868 mötte svårigheter, trots att till exempel Finlands nya generalguvernör Adlerberg tog nöden i landet allvarligt.

Myntreformen år 1865 innebar finska marken bands till silvermyntfoten och lösgjordes från rubeln, vilket innebar en revalvering och en försämrad tillgång på kredit.

Finlands senat och chefen för finansexpedition, Johan Vilhelm Snellman, lyckades år 1867 dock låna av Rothschildska bankirhuset ett större belopp varmed spannmål inköptes.

Vintern kom år 1867 emellertid tidigt och förvårade transporterna då fartygen inte kunde angöra hamnar i Österbotten för isens skull.

När spannmålen slutligen nådde sina bestämningsorter i norra Finland, där den skulle försäljas, hade de nödlidande bönderna inte råd att köpa upp den, eftersom de redan var överskuldsatta på grund av tidigare missväxtår och hade svårigheter att skaffa sig ytterligare kredit.

Nödhjälpsarbeten, som bland annat finansierades med lånet från Rothschild, anordnades, men medan Snellman förespråkade handslöjd yrkade generalguvernören Adlerberg på infrastrukturprojekt.

Han drev igenom byggandet av järnvägen mellan Riihimäki och S:t Petersburg åren 1866–1867 och banan blev byggd i rask takt åren 1868–1870.

Statsmaktens hjälpåtgärder var koncentrerade på att skaffa de nödlidande antingen arbete eller kredit för att köpa utsäde, i stället för att dela ut direkt nödhjälp.

Eftersom statens förmåga var begränsad kom den privata välgörenheten att spela en stor roll i lindrandet av hungersnöden.

Olika hjälpkommittéer som organiserade insamlingar tillsattes i städerna och på landsbygden uppkom hjälpcentra vid prästgårdar.

Enskilda kvinnor, som Aurora Karamzin, och så kallades fruntimmersföreningar, som grundats sedan 1850-talet och idkade filantropi i städerna, var framstående hjälporganisatörer.

Rörhönsen, ”Gallinula chloropus”, har haft ett gott år vid Skillingaryds dämme detta kalla och regniga år 2017.

Även sädesärlorna, ”Motacilla alba”, kan se tillbaka på år 2017 som ett gott år och jag hoppas att ni ser den vackra rörhönan, ”Gallinula chloropus”, i bakgrunden.

En rastande grönbena, ”Tringa glareola”, födosöker i grönalgsbältet i vasskanten under överinseende av en sädesärla.

Bildens knipa, ”Bucephala clangula”, är en art i andfågelfamiljen ”Anatidae”, underfamiljen dykänder.

Den är 42–50 centimeter lång och hanen har vit undersida, är svart och vit på vingar och ovansida och har mörkgrönt huvud med en vit kindfläck på varje sida, honan är brungrå med brunt huvud och båda könen har toppigt huvud.

Knipa förekommer i så gott som hela Sverige, norra Europa, norra Asien och norra Nordamerika och den livnär sig av vattenlevande smådjur och häckar i trädhål, ofta i holkar, vid sjöar och vattendrag i skogsbygd.

Under parningsspelet böjer hanen hastigt huvudet bakåt mot ryggen, plaskar med fötterna och kväker, han har också ett visslande vingljud och heter på danska därför hvinand.

Äggen är vit–gröna med mörka fläckar och upp till 10 till antalet.

Den tilltänkta backsvaleboplatsen blev inte vad man tänkt nämligen full av häckande backsvalor, ”Riparia riparia”, men den däremot intressant att botanisera på och kring.

Strätta, ”Angelica sylvestris”, är en art i familjen flockblomstriga växter. Det är en flerårig, uppemot 2 meter hög ört med upprepat parflikiga eller parbladiga blad.

De övre bladen har mycket små bladskivor och stora bladslidor och de vita till rödlätta blommorna, som man kan njuta under juli–augusti, sitter i nästan platta flockar.

Arten strätta, ”Angelica sylvestris”, växer bland annat på kärr- och fuktängar och i sumpskogar i Europa och Asien och allmänt i hela Sverige.

Den har odlats som grönsaksväxt och använts på samma sätt som släktingarna fjäll- och strandkvanne.

Gullris, släktet ”Solidago”, är korgblommiga växter med cirka 100 arter fleråriga örter hemmahörande främst i Nordamerika, några arter hör hemma i Sydamerika, Asien och Nordafrika och en art i Europa.

De är högvuxna med strödda, hela blad och små, gulblommiga korgar i sammansatta, mer eller mindre plymlika blomställningar och korgarna har få strålblommor.

Flera arter odlas som prydnadsväxter och till släktet förs bland annat arterna gullris, höstgullris, kanadensiskt gullris och plymgullris.

Arten gullris, ”Solidago virgaurea”, som man ser på min bild har kraftig jordstam och en styvt upprätt, 10–80 centimeter hög stjälk.

De nedre bladen är skaftade och sågade, de övre oskaftade och nästan helbräddade och de små korgarna har guldgula blommor, och korgarna sitter i en smal, pyramidformig och allsidig blomställning.

Blomningen inträffar i juli–september och arten, som är mycket variabel och hör hemma i Europa, Asien och Nordafrika, växer främst på något torrare platser, på soliga sluttningar, i backar och i öppna skogspartier eller som här vid Skillingaryds dämme.

Arten är allmän i hela Sverige, också i fjälltrakterna och den går upp i mellanalpina bältet och är på kalfjället ofta lågvuxen med få blomkorgar, en typ som ibland beskrivits som en särskild ras.

Märklig bild på en överlevare, knäckepilens gren har brutits av, den har ingen kontakt med vattnet, heller inget rotsystem, men trots detta slår den mängder med nya skott.

Knäckepil eller skörpil, ”Salix fragilis”, är en art i familjen videväxter och är ett upp till mer än 30 meter högt träd med skrovlig, tjock bark och öppen krona.

De gula till bruna skotten är mycket sköra och knäcks lätt av och dessa kan fungera som spridningsenheter, då de faller ned i vatten som trädet ofta växer vid, de förs i väg och kan så småningom fastna i dy och slå rot, precis som på bilden.

De nedhängande, lansettlika, läderartade, 5–15 centimeter långa bladen är glänsande mörkgröna ovan och ljusgröna till blågröna under.

Blommorna, som sitter i hängen, är enkönade, och hon- och hanblommor sitter på skilda individer, så kallade tvåbyggare. Blomningen sker under senvåren efter bladsprickningen.

Arten, som hör hemma i Europa och Asien, växer på fuktiga marker, särskilt stränder men i Sverige är den inte ursprunglig men har planterats, förvildats och naturaliserats och finns nu tämligen allmänt norrut till Uppland, honträd är dock ovanliga därför gissar jag att detta är en gren från ett hanträd.

Åkertistel, ”Cirsium arvense”, är en art i familjen korgblommiga växter och är en flerårig, 60–130 centimeter hög ört med välutvecklat, djupgående rotsystem och strödda, vanligen bredflikiga, i kanten torniga blad med kal ovansida och gråvitluden undersida.

De ljust rödvioletta, väldoftande blommorna som kan ses under juni–september sitter i 10–12 millimeter vida, kvastlikt samlade, toppställda korgar med uddtorniga holkfjäll.

Arten, som är cirkumpolär, visar stor variation i fråga om bland annat bladform och tornighet samt växer, ofta beståndsbildande, på näringsrik ruderatmark, på odlad mark som mycket svårt ogräs och på stränder, havsstrandsexemplaren, som oftast är mycket tornigare, betraktas ofta som en varietet.

I Sverige är arten allmän norrut till Västerbotten och sällsynt norr därom men den når inte upp i fjälltrakterna.

Krustistel, ”Carduus crispus”, är en art i familjen korgblommiga växter och är en tvåårig, 60–180 centimeter hög ört med upptill grenig stjälk.

De avlånga, tandade till flikiga och undertill vanligen vitludna bladen har fina, hårlika tornar som löper ned längs stjälken, där de bildar starkt krusiga vingkanter.

De 1–2 centimeter breda, nästan klotrunda korgarna är rödlila och sitter ofta tre till fem tillsammans i skottspetsarna i juni–september.

Frukten har hårpensel och arten, som hör hemma i Europa och Asien och som har spritts till Amerika, är tämligen allmän i hela Sverige, växer mest på vägkanter och ruderatmarker och är starkt gynnad av kväve.

Harklöver, ”Trifolium arvense”, är en art i familjen ärtväxter och är en ettårig, späd och tätt hårig, 10–30 centimeter hög ört med utstående grenar och trefingrade blad med smala småblad.

De små, blekröda blommorna sitter i axlika, ludna blomställningar och foderflikarna är långa och tunna samt sticker ut ur axet.

Blomningen inträffar vanligtvis under juni–augusti och arten hör hemma i Europa, Asien och Nordafrika samt den har införts till Nordamerika och Australien.

Den växer på torr, sandig och kalkfattig mark samt är vinterannuell och i Sverige är arten tämligen allmän norrut till Uppland och sällsynt eller tillfällig norr därom upp till Jämtland.

Bukettapel, ”Malus sargentii”, är en art i familjen rosväxter och är en upp till 2 meter hög och oftast något bredare buske med utbredda, vanligen lätt torniga grenar.

Bladen är 5–7 centimeter långa, äggrunda och något treflikiga samt blir kraftigt gulfärgade på hösten.

Blommorna är liksom blomknopparna vita men en särskild trädgårdssort, ”Rosea”, har rosa knoppar.

Blomningen sker under senvåren och försommaren, men oftast blommar växten bara vartannat år.

Frukterna hos bukettapel är nästan klotrunda, 5–7 millimeter i diameter och mörkt röda.

Arten härstammar från Japan och infördes som prydnadsbuske till Storbritannien år 1892 och den odlas också i Sverige, ibland som häckväxt, ibland som solitärbuske och är härdig norrut till mellersta Norrland.

”Gulsporre, ”Linaria vulgaris”, är en art i familjen grobladsväxter och är en flerårig, 15–50 centimeter hög ört med upprätt, vanligen ogrenad stjälk, som bär talrika, upp till 6 centimeter långa, smalt lansettlika, oskaftade, glatta och blågröna blad.

Stjälken bär i toppen en tätblommig klase med drygt 20 millimeter långa, läppformiga, gula blommor med 10–12 millimeter lång sporre.

Arten, som hör hemma i Europa och västra Asien och som införts till Nordamerika, växer på torra sandmarker, vägkanter och sandstränder och blommar under juli–september.

I Sverige är den tämligen allmän i hela landet utom i lappmarkerna, där den är sällsynt.

Dekokt på gulsporre användes förr inom folkmedicinen som laxerande och urindrivande medel.

Druvfläder är en buske och är en art som ingår i samma familj som fläder, olvon, kaprifol och linnéa.

En druvfläderbuske kan bli upp till 4 meter hög och bladen är parbladiga med smalare småblad än hos fläder.

Blommorna är gulgröna och sitter tillsammans i en äggrund blomställning men doftar inte.

Frukterna är runda, korallröda och stora som ärtor, dessa doftar starkt samt är giftiga.

Druvfläder odlas ofta som prydnadsbuske och i Sverige är druvfläderbuskar som växer i naturen från början förvildade och är en ganska vanlig buske i södra Sverige samt norrut till Ångermanland.

Rosendunört, ”Epilobium hirsutum”, är en art i familjen dunörtsväxter och en flerårig, uppemot 1,5 meter hög ört med långa, underjordiska utlöpare och långhårig stjälk.

Bladen är halvt stjälkomfattande och vasst sågade och de 2–3 centimeter vida blommorna som kan beskådas under juli–september är rosenröda.

Arten hör hemma i Europa, Asien och Nordafrika på fuktiga platser och ruderatplatser, i Sverige är arten allmän i Skåne och mindre allmän eller sällsynt norr därom upp till Hälsingland.

Mjölke, mjölkört eller rallarros, ”Epilobium angustifolium”, är en art i familjen dunörtsväxter och är en nästan kal, flerårig, 50–150 centimeter hög ört med talrika lansettlika blad.

De vanligtvis violettröda blommorna sitter i en stor mångblommig klase och ses under juli–augusti.

Frukten är en kapsel innehållande talrika små frön med långa vita hår som sprids med vinden och vattnet.

Arten, som är cirkumpolär, är allmän i hela Sverige och växer på stenig, röjd mark och i den subalpina björkskogen och den gynnas av hög nitrathalt i jorden.

Arten har åtskilliga lokala benämningar och har använts bland annat som grönsak där de späda skotten kan anrättas som sparris.

Rötterna torkades och maldes till nödbröd och bladen har använts som substitut för teblad, fröhåren samlades förr in som stoppningsmaterial.

Vresros, ”Rosa rugosa”, är en art i familjen rosväxter och är en uppemot 2 meter hög buske som har upprätta stammar med tättsittande, raka, omväxlande långa och korta, håriga taggar.

Det parbladiga bladet har breda, tjocka, på undersidan håriga småblad och blommorna som ses under juni–september är 5–10 centimeter vida, enkla och röda, rosa eller vita.

Nyponen är röda, runda och 2–3 centimeter i diameter och är mycket C-vitaminrika samt kan syltas eller läggas in.

Arten, som härstammar från Ostasien, odlas ofta som häck- och prydnadsros, också i Sverige, där den är härdig norrut till mellersta Norrland.

Den förvildas ofta och påträffas också på havsstränder på såväl väst- som östkusten där den ofta koloniserar de yttre skärens hällsprickor där den är ett stort problem.

I odling förekommer flera sorter där vissa har fyllda blommor, och andra har krypande, marktäckande växtsätt.

Dela