Skoglund: Skärp er, sluta misshandla vårt språk

Jag är den första att erkänna att jag långt ifrån är felfri själv och om någon skulle få för sig att nagelfara alla tusentals artiklar jag skrivit under åren som ligger ute på nätet så skulle ni hitta många fel. Tyvärr. Ett resultat av det högt uppskruvade tempo vi nätjournalister lever under. Det kan glömmas någon bokstav, det kan ha missats några kommatecken genom åren.

Det är inte bara jag. Dagligen läser jag artiklar på andra medier som innehåller stavfel. Inte okej. Men tyvärr ett resultat av ovan och därmed ändå förståeligt.

Det jag däremot inte kan förstå och som jag dessutom har väldigt svårt att acceptera är när man av ren slöhet skickar iväg totalt obegripliga meningar. Ytterst sällan det händer hos seriösa nyhetsmedier, men däremot från privatpersoner i olika forum på exempelvis Facebook.

Att vara journalist handlar väldigt mycket om att bevaka sin omvärld. Så blir det mycket läsning på sociala medier med mera. Jag blir rent ut sagt bedrövad när långt över hälften av alla inlägg jag läser är så slappt skrivna så man baxnar.

”Någon som sk ut i jönnet ikv?”, ”Airpods upph v lekpl. DM:a om ni saknar.”

Hur svårt kan det vara att lägga två sekunder extra för att få med alla bokstäver?

Det finns människor med läs- och skrivsvårigheter. Det är helt naturligt att det blir fel då, det har jag all respekt i världen för. Så känn er inte påhoppade. Det som irriterar mig är de som av ren nonchalans skriver på ett slarvigt sätt.

Varför ens uppröras över detta tänker ni säkert. Jo, det ska jag berätta för er. Gränser flyttas hela tiden, normaliseringsgraden för vad som är okej eller ej är rörlig. Ju mer det slarvas med språket i skriven form, desto mer kommer nästa generation bli lidande.

Häromdagen läste jag i Sydsvenskan att flera universitetslärare på skånska topputbildningar vittnar om att studenterna har svårt för att läsa böcker.
– När jag lägger ut informationstexter på lärplattformen undviker jag att skriva för långt. Annars har flera svårt att förstå och en del orkar inte läsa, berättade en lärare för tidningen.

Man blir mörkrädd. Faktiskt. Vi lever i allt högre tempo där nyheter och information passerar våra hjärnor lika snabbt som en formel 1-bil. Jag sitter inte inne med någon lösning på det problemet, men jag tycker att alla vi som har möjlighet kan dra sitt strå till stacken och inte nonchalera språket, i vilket sammanhang man än författar sin text. Det får aldrig, aldrig bli normaliserat att kommunicera med halvfärdiga meningar och förvänta sig att motparten ska förstå vad man menar. Då gör vi kommande generationer en otjänst.

***

Ett närbesläktat ofog är detta med autokorrigering av exempelvis sms. Kollar inte folk vad det står innan man trycker iväg det hela? Jag har en person i min närhet som är ”expert” på det där.

Jag: När hämtar du kakorna?
Hon: Efter jobbet. Kanske timmerbil.

???

Jag: Hur ser kurvan ut?
Hon: Bra. Den ligger strax över giraffen.

???

Bara för att retas så har jag medvetet börjat svara totalt osammanhängande.

Hon: Vilken tid ska jag hämta dem?
Jag: Ta visdomstanden.
Hon: ???
Jag: Ta vid Ninja.
Hon: ???
Jag: Nio.

Eller

Hon: Vad ska handlas?
Jag: Radisson, Chile, kastanj och kopplingsvajer.
Hon: ???
Jag: Rädisor, chili, kattmat och kolasås.

***

Alla de slarviga texter jag ser på sociala medier författas av människor av varierande kön och ålder. En sak som dock slagit mig är att när jag skriver med mina jämnåriga vänner eller bekanta i rent privata sammanhang så är det genomgående så att nästan hundra procent uttrycker sig nästintill perfekt. Hade vi bättre lågstadielärare rent generellt i mitten av 80-talet i Sverige?

Det kan vara folk av varierande ursprung, samhällsklass och med olika bagage i livet. Spelar ingen roll. Alla uttrycker sig jättebra i skrift. Inte bara i privata sammanhang utan också när man ser saker de postat i olika grupper eller på sina privata sidor.