Skoglund: Jobbmöten – är det en sådan bra idé?

Foto: Pixabay och David Alin

Senast för några timmar sedan hörde jag av mig till en bekant och frågade om vi skulle käka lunch.
”Kan inte. Har viktigt jobbmöte 12.30”, blev svaret.

På en annan arbetsplats jag var på för några år sedan så krävde min roll ett månatligt möte på cirka en timme med några andra. En av kollegorna ägnade hälften av den tiden att prata om sitt egna privatliv vilket fick de övriga mötesdeltagarna att förläget skruva på sig.

Jag har genom åren funderat väldigt mycket på detta. Behövs verkligen alla jobbrelaterade möten? Ibland får jag nästan känslan av att vi svenskar är lite för ängsliga för att ta egna beslut eller hitta våra vägar själva till en lösning på ett problem.

”Vi måste byta glödlampa i korridoren säger du? Då bokar jag in ett planeringsmöte för detta nästa fredag”.

Sen är självklart inte alla möten av ondo så klart. I exempelvis skolans och sjukvårdens värld så är det mer eller mindre livsviktigt att möten hålls. På intet sätt livsviktigt, men viktigt även i min egna bransch att hålla möten för att bolla journalistiska uppslag eller problem.

Så möten behövs. Men jag undrar om det inte blir för mycket mellan varven. Jag hör många vänner och bekanta som ondgör sig över detta. Att det tar tid från det egentliga arbetet och att möten även kan vara en källa till irritation.

Oftast avslutas också ett möte med att man bokar in ett nytt möte då församlingen inte lyckats komma fram till något vettigt. Så där håller det sedan på i en oändlig loop. Dag efter dag. Timme efter timme. År efter år.

På en annan arbetsplats jag var på kunde jag utan problem, och nu överdriver jag inte, boka in mig på så många möten så att jag skulle kunna slippa jobba en hel vecka. Om jag hade velat. Nu gjorde jag inte det, men ni förstår poängen.

Någonstans känner jag att vissa arbetsgivare i sin iver att erbjuda möten och utbildningar i drivor till sina anställda faktiskt öppnar upp möjligheten för att folk ska kunna fuska med det där. Ni vet hur det är, det finns alltid arbetsskygga människor. För dessa är det ju bara att boka upp så mycket möten som möjligt för att slippa göra det de egentligen är anställda för.

”Jasså, ska ni ha möte tandborstar? Då kanske jag också ska komma och visa upp min senaste prototyp av en vinkelslip för att möjligtvis ge er idéer”.

Vi ska icke heller förglömma att för mycket itutad information kan göra oss mer eller mindre paralyserade i våra arbetsuppgifter.

”Hmm. Vad var det nu Åke sa på det där mötet 26 april? Var det inte någon förändring av något slag?”

Jag är rätt övertygad om att alla dessa möten stressar upp de flesta arbetstagare. De kanske inte vet det själva, utan ligger och kastar sig av och an och undrar varför de inte kan sova. Jag tror att det beror på att pappershögen de skulle betat av under dagen blev liggande till morgondagen då det istället blev ett oändligt antal jobbmöten där inget alls av värde producerades.

Självklart är jag inte dummare än att jag förstår att alla dessa möten är till för att arbetsgivarna ska kunna peka och utbrista: ”Titta här vad vi involverar vår personal i alla viktiga frågor”.

Men, värt att tänka efter: Behöver verkligen personalen vara så involverad i viktiga beslut. Är det inte därför det finns chefer?

Avslutningsvis: En tankenöt, totalt hur många timmar har under denna dag lagts på möten runtom på de svenska arbetsplatserna? Jag vet inte svaret, men om någon har kunskap och lust att räkna på det så ser jag tacksamt fram mot svaret.