Skoglund: ”Jag var ett Christian Olsson-språng från världens mäktigaste pokal”

Bild från firandet i Eksjö 2013. Foto: Privat och Henrik Skoglund

Ingen från våra kommuner har någonsin vunnit NHL-slutspelet, Stanley Cup. Kollar vi överlag på Jönköpings län så är det endast två som vunnit: Niklas Hjalmarsson och Johan Franzén. Eksjösonen Niklas Hjalmarsson har vunnit tre gånger med Chicago Blackhawks, och det är till ett av dessa tillfällen vi strax ska återkomma.

Men först lite historia kring den silvriga tingesten.

Det var när Kanadas generalguvernör, Lord Stanley of Prestons, son började spela ishockey som guvernören började intressera sig för sporten. 1892 donerade han pokalen som ett pris som skulle delas ut till Kanadas bästa amatörlag. Namnet var från början ett annat, men med tiden kom pokalen istället att kallas Stanley Cup efter donatorn. Den har delats ut till NHL-mästarna sedan säsongen 26/27.

Tog med den till strippklubb

Sägnerna och historierna kring pokalen är många. Bland annat sägs det att legendaren Mark Messier tog med den till en strippklubb efter en vinst en gång, något som ledde till att han fick ta den till en bilmekaniker för en akutreperation dagen efter.

I samband med att New York Rangers vann 1940 så hade klubben även betalat av sin skuld till hemmaarenan Madison Square Garden. Man firade genom att elda upp skuldebrevet i pokalens skål.

Den har stulits och senare återfunnits. Den har åkt jetski. Den har agerat fågelbo. Listan kan göras lång på alla galna upptåg den varit med om.

Alla vinnare får dessutom sitt namn ingraverat i pokalen. Något som såklart gör den ännu mer spännande.

I hockeyvärlden är det det ultimata priset att vinna och för de som kämpat en hel säsong för att slutligen stå där som segrare väntar också en helt egen dag med bucklan mellan säsongerna. De allra flesta brukar ta med sig den till sina hemtrakter och låta de som var med från början av karriären få njuta av segerns sötma.

Den 16 augusti 2013 skulle Niklas Hjalmarsson från Russnäs låta hela hemstaden Eksjö njuta av Stanley Cup-bucklan. Eftersom jag missade när han vann första gången 2010 samt när Johan Franzén vann med Detroit två år tidigare så var Eksjö ett givet resmål denna sommardag.

20 meter ifrån bucklan

Min förstfödde son var inte ens en månad gammal och som alla nyblivna föräldrar så är man väl inte överförtjust att stöka runt med en barnvagn i en massa trängsel. Så vi parkerade en bra bit från torget och promenerade via bakgator till festligheterna.

Precis när vi kom runt ett hörn anlände huvudpersonen med häst och vagn bakom scenen. Bak på hästdroskan (Heter det så?) låg den skimrande bucklan i en bädd av hö. Mellan tumme och pekfinger skiljde det bara 20 meter mellan oss och Lord Stanleys pokal. Platsen var utöver ett fåtal människor helt folktom. Allt folk var ju framför scenen på torget och väntade på Hjalmarsson.

Vi stannar upp lite här.

Jag har sedan barnsben varit enormt intresserad av ishockey. När jag var liten fanns det inget internet eller några NHL-matcher som visades på TV. NHL var något mystiskt och på något sätt onåbart för gemene man här hemma i Sverige. På den tiden spelade det bara 21 klubbar i ligan och om en svensk skulle få kontrakt på andra sidan Atlanten var han helt enkelt tvungen att vara cementerad i Tre Kronor.

Jag minns att SVT sände Stanley Cup-finalen 1989 mellan Calgary Flames och Montreal Canadiens och jag minns den euforiska glädjen i Lanny McDonalds ögon när han äntligen fick höja bucklan över huvudet efter att Calgary vunnit. Detta i sin sista match efter 16 säsonger i ligan utan att få vinna.

Samma sak med Ray Bourque som efter nästan 21 säsonger i Boston byttes bort till Colorado just för att man ville ge honom chansen att vinna. Något även han fick uppleva i sin sista match 2001.

Helt plötsligt låg alltså hockeyns heliga Graal några Christian Olsson-språng ifrån mig. Men vad skulle jag göra? Jag kunde ju knappast springa fram som en galning och fråga om jag fick känna på bucklan. Någonstans fick jag tanken att jag skulle föreviga bucklan på nära håll med hjälp av min kamera. Så medan jag med raska steg gick mot härligheten ”fipplade” jag med att få upp kameran, plocka bort linsskydd med mera.

Ridå ner

När jag väl höjde blicken igen var tillfället förbi. Hjalmarsson hade hoppat ur vagnen och raskt greppat tag i Lord Stanley och lika raskt börjat gå mot scenen.

Ridå.

Jag fick några hyfsade bilder på den ändå, men från långt avstånd. När jag senare haft nöjet att träffa och intervjua Niklas Hjalmarsson så vet jag att jag vid ett tillfälle med glimten i ögat drog upp det här lilla bakslaget i mitt liv. Jag tror till och med att det kan ha varit en kontring på hans egna påstående om att han började bli gammal och långsam därute på NHL-rinkarna.

”Ja, du var inte långsam 2013 i alla fall”, utbrast jag och utvecklade det hela. Något som fick honom att se väldigt bekymrad ut för ett ögonblick innan jag förklarade att jag kommit över det hela för länge sedan. Typ några bara några minuter efter.

Men någon gång ska jag se den på nära håll. Till vardags finns den på Hall of Fame i Toronto, Kanada, och där råkar jag ha bekanta. Så nu återstår egentligen bara den lilla detaljen att boka en resa till hockeyn huvudstad. En tanke jag haft i 35 år förvisso, men en vacker dag så…

Förövrigt kommer Stanley Cup-pokalen till Sverige även i sommar. Svenskarna André Burakovsky och Gabriel Landeskog vann ju med Colorado för någon vecka sedan. Så det är väl inte omöjligt att herr Skoglund kikar på en semesterresa upp till Stockholm eller ner till Malmö i augusti.