Skoglund: Folk blir galna av pandemin

Foto: Pixabay och David Alin.

Nej. Jag tar tillbaka den sista meningen i ingressen direkt. Vissa människors dumhet och påflugenhet kan verkligen vara enerverande, men inte ens det kan ”toppa” det Corona gjorde mot mig.

Jag blev sjuk i Corona för en dryg månad sedan och i mitten av december så blev jag allvarligt sjuk och hämtades av ambulans för vidare transport in till sjukhuset. Fem dagar med syrgas och medicinering följde efter detta.

Som lök på laxen drabbades jag efter hemkomst av postcovid. I början kunde jag få syner som att mina barn, som båda är under tio år, var två och en halv meter långa. Eller att huset vi bor i hade krympt.

Jag lider fortfarande av sviter. Svårt med koncentration och fokus. Ibland får jag kraftig huvudvärk. Balanssinnet är inte vad det har varit. Jag är konstant trött och har väldigt svårt med avståndsbedömning. Det är minst sagt en komedi här hemma när jag får andas in och verkligen anstränga mig till max för att ens kunna ställa in en tallrik i köksskåpet.

Den bit ni hittills har läst av denna text har tagit en timme att skriva.

Men egentligen skriver jag inte detta för att beklaga mig över mitt hälsoläge. Jag tyckte dock att det kunde vara bra att påminna er alla om att ha respekt för Corona. Det är ingen lek och det helvete jag har gått igenom, och fortfarande går igenom, önskar jag ingen.

Det jag ville skriva om är vad sjukdomen verkar göra med folk rent allmänt.

Jag har tack vare/på grund av mitt yrke en stor följarskara på Twitter och när jag kom in till sjukhuset så kan jag väl inte riktigt påstå att jag var vid mina sinnes fulla bruk. Förmodligen chockad också. Herregud, jag ringde 1177 i tron att jag skulle få tid på vårdcentralen dagen efter. Strax därefter låg jag i en ambulans.

Hursomhelst så la jag ut en bild på mig själv med syrgasmask på Twitter och skrev något i stil med ”Också en jäkla fredag”. Givetvis fick jag en massa krya på dig-hälsningar och liknande. Men så var det även de som utan någon som helst kommentar endast yttrade: ”Vaccinerad?”

I sak har jag ingenting emot frågan. Men jag väljer ju själv om jag vill svara. Har verkligen människor jag inte känner att göra med om jag är vaccinerad eller ej? Nu kan man ju förvisso argumentera för att ”De har väl inte att göra med om du ligger på sjukhus heller”.

God poäng. Men precis som jag skrev ovan så var den ett resultat av chock och allmän ”dimma” hos mig.

Jag svarade alltså inte på vaccinationsfrågorna då jag anser att det är min privatsak. Det var då det ballade ur på riktigt. Folk började dra sina egna slutsatser under min tweet och skapade sina egna sanningar med högtravande moralism som följd. Folk skickade privata meddelanden och berättade vilken idiot jag var som inte var vaccinerad.

Alltså, de visste ju inte. Utan gissade bara för att få chansen att bli av med lite hat.

Bedrövligt.

Det som stör mig mest är de som lismande hört av sig tidigare i privata meddelanden för att prata hockey och fråga om saker som jag som journalist måhända kan ha större koll på. För att sedan leka vaccinkrigare på min bekostnad.

Här ligger alltså en allvarligt sjuk människa och den första tanken folk får är att ta heder och ära av den personen.

Återigen: Bedrövligt.

Och tonen på sociala medier är verkligen brutal när det gäller vaccin. Det är svart eller vitt. Inget där emellan.

Jag tycker att vaccin är bra grejer. Så ingen missförstår att jag skulle vara motståndare till det. Enligt mig så är en hög vaccinationsgrad enda sättet att komma ur den här pandemin.

Men samtidigt kan jag förstå folk som inte vill, eller för den delen vågar, ta det. Många är skeptiska då det faktiskt inte helt i grunden testad produkt som vi får i våra armar. Vi minns alla vad som hände med vaccinet mot svininfluensan. Det var lite samma scenario då.

Jag kan förstå att folk är trötta nu på alla restriktioner. Jag själv skulle aldrig ge mig ut och resa nu. Men jag kan knappast klanka ner på om folk gör det. Vi behöver alla saker att se fram mot.

Varför ska jag moralisera över sånt för att få några gillamarkeringar på sociala medier?

Är inte det viktigaste att faktiskt se till att man själv tar ansvar? Varför lägga energi på vad andra människor gör eller inte gör?

Jag begriper det helt enkelt inte.