Skoglund: En sorgens dag när hatarna vann

Annie Lööf. Foto: Pressbild och David Alin

Till att börja med vill jag betona att denna krönika inte är politisk från mitt håll, men det kan bli så att en viss sida av den politiska skalan pekas ut. Detta beror på att jag har ögon att se med, samt att jag i min grund är väldigt engagerad i att synliggöra och stå upp mot näthat och nog är det så att hatet mot Annie Lööf främst piskats upp från partier längst ut på den så kallade högerkanten i det politiska spektrat.

Jag har alltid gillat Annie Lööf. Främst kanske för att hon aldrig backar för en fajt och hon står stadigt i sitt förakt och motstånd mot rasism, nazism och andra hemskheter. Tänk er också att hon genomför en hel valrörelse med vetskapen att hon i somras var måltavla för en nazist som visade sig kunna mörda. Det är starkt och det är en förlust för svensk politik att hon lämnar nu.

Hon berättade på presskonferensen att en del av beslutet att avgå bottnade i det här näthatet som bedrivits mot henne.
– En lättnad över att inte ha kommit till skada, berättar hon att hon kände när valrörelsen var över.

Läs den meningen en gång till.

Det är alltså här vi befinner oss nu. En politiker ska inte känna lättnad över att vara hel efter valrörelse, det ska liksom vara en självklarhet.

Men det är inte självklart längre. Tyvärr. Jag hänger mycket på Twitter och jag vet inte om det är för att de jag följer i sin tur följer märkliga människor, men jag har märkt att klimatet gradvis har blivit värre de senaste åren mot politiker som sticker ut. Främst från högerhåll. Enligt vad jag upplever. Detta gäller inte bara Twitter ska tilläggas.

”Men det är väl inte så farligt om jag skriver att hon har svikit sitt land och bör lämna Sverige”.

Nej, det kanske man kan tycka, men nu kommer vi in på snöbollseffekten av hur hatet stegras. Om vi översätter till skolgårdsretorik: ”Vad ful du är” är inte jättemånga steg till att fler hakar på och deltar i mobben. Till slut är det någon som inte har alla spärrar på plats som fysiskt ger sig på hackkycklingen. ”De andra har ju sagt hur dum och ful hen är, då måste det vara okej för mig att slå hen”.

Är ni med på vad jag menar? Ju fler som hatar och hotar mot en enskild person via nätet, desto större är risken att det accelererar så pass att någon galning till slut anser sig att denne har rätt att ta denne person av daga. Det var ju det som hände i Almedalen i somras när Ing-Marie Wieselgren mördades. Vad som framkommit senare är att Annie Lööf var den tänkta måltavlan.

2018 i Almedalen stördes Annie Lööf av anhängare av den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen. Hon sa till dem på skarpen. Stod kvar och stod upp. Det har hon fått betala ett högt pris för. Fyra år senare var hon ett tilltänkt mordoffer i en sjuk individs hjärna. Dessemellan har det hatats friskt emot henne på diverse forum. Bara för att hon stod upp för vad vi alla normalt fungerande människor anser vara en självklarhet: Alla likas värde och nolltolerans mot rasism.

Annie Lööf är inte ensam politiker om att få utstå hat och hot och ibland undrar jag hur i hela friden folk orkar med att engagera sig politiskt, för det har ibland ett väldigt högt pris. Men jag är väldigt glad och tacksam för de politiker vi har som helt enkelt bestämt sig för att orka med.

Hatarna vann alltså. Något jag tycker är en ren och skär skam och inget som hör hemma i en sann demokrati. Annie däremot kan gå rakryggad ur detta då hon stod upp. Men en och annan bör nog titta sig själv i spegeln.

Tack för din tid Annie Lööf, det har varit ett nöje att följa din karriär som partiledare för Centern.