Skillingaryds skjutfält svampsäsongen 2016

Skillingaryds skjutfält svampsäsongen 2016
Skillingaryds skjutfält svampsäsongen 2016, en natur- och kulturkrönika i 28 bilder om ömsom vin, ömsom vatten, ömsom torka, ömsom väta.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, svampsäsongen juni till oktober år 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Det är på dessa tallmoar och i dess närhet som jag så ofta rör mig när jag nu för tiden har mina möten med naturen på hemmaplan.

Denna sommar har varit mycket torr med vissa kortare perioder av regnskurar vilket har inneburit att svampsäsongen har blivit därefter, med andra ord, ömsom vin, ömsom vatten, ömsom torka, ömsom väta.

Efter en rekordblomning av lingonen blev det nästan inget, bara fläckvis där väta fanns att tillgå, torkan tog resten.

Blåbären innebar däremot en hyfsad till riklig säsong till allas glädje och moarna var rikligt besökta av plockare.

Så här torrlagd var Movadsbäcken vid Hässlehultsbacken utmed General Sparres väg någon kilometer öster om Östra lägret på Skillingaryds skjutfält i juli månad.

Det var inte konstigt att svamparna uteblev i torkan under denna tid.

Den idag ovanliga arten mattlummer, ”Lycopodium clavatum”, finns fortfarande att beskåda på Skillingaryds skjutfält, dock inte allmänt som förr, så plocka den inte vilket man fordom gjorde, då under det folkliga namnet ”Lustig fräs”.

Blåsopp, ”Gyroporus cyanescens”, är en av skjutfältets många rariteter och växer i närheten av Östersjöns eller Hässlehultshöjdens utlopp.

Det är en mycket vacker svamp, ätlig men alldeles för ovanlig för att plockas. Låt den stå!

När man tummar eller bryter av en bit av svampen sker ett makalöst märkligt färgomslag från ljust beige till kraftfullt blåklintsblått på bara några sekunder, mitt framför ögonen på betraktaren.

Sammetsfotad pluggskivling, ”Tapinella atrotomentosa”, hittas ofta på eller strax intill barrträd.

Svampen är inte ätlig, men kan däremot användas till färgning av till exempel ylle- eller silkegarn, som då får en vackert lilablå färg.

Karl-Johan, Stensopp eller Grankalle, ”Boletus edulis”, förekommer talrikt särskilt efter varma somrar och är en god matsvamp, som med fördel kan torkas på grund sin starka smak och arom.

Mandelkremla, ”Russula integra”, trivs på kalkrik mark och växer tillsammans med gran samt är en god matsvamp.

Tegelkremla, ”Russula decolorans”, är en god och vanligt förekommande matsvamp som karaktäriseras av sin tegelröda hattfärg och det grånande köttet.

Mjölskivling, ”Clitopilus prunulus”, är en matnyttig och allmänt förekommande svamp i hösttider.

Den växer i öppen lövskog och blandskog men också i parker på gräsmattor.

Pepparsopp, ”Chalciporus piperatus”, har en stark pepparaktig smak och brukar därför anses som oätlig.

Sommartrattskivling, ”Clitocybe gibba”, har vitt kött och dess smak är mild och doften är något mandelaktig.

Rödbrun stensopp eller Tallkalle, ”Boletus pinophilus”, är en sopp med rödbrun, nästan kopparröd färg och kraftig fot.

Den växer oftast under tall men kan också påträffas under bok eller andra lövträd.

Rodnande flugsvamp, ”Amanita rubescens”, är en utmärkt matsvamp i flera svampböcker, men då den kan förväxlas med andra ”Amanita”-arter avråds ovana plockare från att plocka den.

Svampen har även orsakat lättare förgiftningar, särskilt i rått tillstånd.

Björksopp, Strävsopp, ”Leccinum scabrum”, bör liksom andra strävsoppar upphettas ordentligt, för en otillräckligt tillagad svamp kan ge upphov till förgiftningar

Smörsopp, ”Suillus luteus”, är en uppskattad matsvamp men då den inte har någon distinkt smak, är den god att blanda med annan svamp i pytter, köttfärssåser och grytor.

Falsk kantarell, Narrkantarell, ”Hygrophoropsis aurantiaca”, är ingen matsvamp men dess giftighet är osäker, och med anledning av dess släktskap med den giftiga pluggskivlingen avråds folk från att äta den.

Storkremla, ”Russula paludosa”, är en god matsvamp som växer på fuktiga och magra marker i barrskogar.

Blodkremla, ”Russula sanguinaria”, har en brännande skarp smak och är dessutom något bitter, ingen matsvamp.

Det finns ungefär 50 ätliga arter kremlor i Sverige.

Svampen skall ha hatt och fot och skivor under hatten och den får inte ha ring på foten och får inte heller ha en slida eller strumpa eller fjäll längst ned på foten.

Tryck med fingret på skivorna, om det blir en brun fläck och skivorna blir kvar i intryckt läge är det antagligen en oätlig pluggskivling. Kasta i så fall svampen.

Prova att med tumme och fingernagel repa en tåga från fotbasen mot hatten. Om du lyckas, kasta svampen.

Försök att med tumme och pekfinger ta bort en bit svamp från foten. Lyckas du med detta så har du en kremla eller riska.

Bryt av en bit av hatten och om det inte kommer saft i såret, vattenklar, vit, gul eller rödaktig, är det en kremla.

Sätt tungspetsen mot skivorna och håll den kvar cirka 15 sekunder och om det inte bränner i munnen, bryt av en bit av hatten och tugga på den.

Om det ändå inte bränner då heller har du hittat en ätlig kremla.

Det finns bland kremlor inga riktigt farliga svampar, men däremot många svagt giftiga, som kan ge illamående.

Rabarbersvamp, Rödgul slemskivling, ”Chroogomphus rutilus”, är ätlig men inte speciellt god.

Svampköttet blir rödlila vid tillagning och svampen kan också användas till att färga garn med.

Gul kantarell, ”Cantharellus cibarius”, delikatess, skogens guld och vår favorit av svampar.

Såpmusseron, ”Tricholoma saponaceum”, växer under hösten i all sorts skogsmark, allmänt i hela Sverige.

Lukten är såpartad eller påminner om sur disktrasa och såpmusseronen är svagt giftig.

Svedkremla, ”Russula adusta”, finns bland tall och har milda skivor samt en karaktäristisk lukt av gammal källare.

Även om svedkremlan inte är giftig brukar man ändå inte äta den på grund av smaken.

Kantkremla, ”Russula vesca”, växer i barr- och lövskog och i parker över hela Norden och är mycket läcker samt är Östergötlands landskapssvamp.

Brunsopp, ”Boletus badius”, är en matsvamp som växer främst i tallskogar, fruktköttet är vitt, men blir kraftigt blått efter snitt men den blå färgen försvinner vid tillagning.

Stubbmusseron, ”Tricholomopsis decora”, är uppenbarligen inte giftig men är ändå ingen matsvamp.

Borstticka, ”Trametes hirsuta”, växer på stammar och stubbar av lövträd samt orsakar vitröta och är ingen matsvamp.

Lakritsriska, ”Lactarius helvus”, avger en kryddig lukt av lakrits men är ingen matsvamp.

Röd flugsvamp, ”Amanita muscaria”, visar på min bild en växtkraft som imponerar.

Molekylära studier visar att den röda flugsvampen uppstod i bortre Sibirien för mellan 8 och 12 miljoner år sedan, varifrån den sedan spred sig till resten av Asien, Europa och Nordamerika.

Idag har människan, avsiktligt och oavsiktligt, spridit den på många andra håll i världen och den återfinns i till exempel Australien, där den bildar symbios med eukalyptus.