Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 6
Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds ljunghed.
Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 6
Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 6, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder från en unik, speciell och fantastisk natur, dock en naturtyp i försvinnande, vilket ljunghedar idag är.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av juli månad anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.
Ännu en repetition om ljunghedar.
Ljunghedar återfinns vanligen i västra Sverige på sandiga och grusiga marker med lågt näringsinnehåll.
I äldre tid utnyttjades ljunghedarna som betesmark och de brändes regelbundet för att ljungplantorna skulle skjuta nya unga skott och för att askan från de brända växterna skulle ge näring åt den magra marken.
Bruket att bränna ljungen och att låta djuren beta den var den förutsättning som skapade vegetationstypen.
Förr var ljungheden ett typiskt inslag i det sydvästsvenska landskapet, men idag finns inte många hävdade ljunghedar kvar.
För er som vill läsa mer om några av våra svenska ljunghedar, se nedanstående länkar,
Skanörs ljung, ett naturreservat i Skåne län.
Mästocka ljunghed, ett naturreservat i Laholms kommun, Hallands län.
Fjärås bräcka i Halland, ett naturreservat i Kungsbacka kommun, Hallands län.
Lya ljunghed, Kosteröarna, ett naturreservat i Västra Götalands län
Ramsvikslandet och Tryggö Naturreservat i Västra Götalands län.
Älgön Naturreservat, i Västra Götalands län.
Insektsfaunan men även floran är mycket rik här utmed de små grusvägarna i norra delen av ljungheden och södra delen av Spännebergen, norr om ”Movadsbäckadroget”.
Torrsommaren år 2016 kommer att gå till historien och så här såg Movadsbäcken ut i södra delen av ljungheden i närheten av General Sparres väg.
Vid en av de kvarvarande vattenpölarna i Movadsbäcken i södra delen av ljungheden i närheten av General Sparres väg satt denna forsärla, ”Motacilla cinerea”, och kanske har den häckat under ingenjörssoldaternas aluminiumbro vid skjutbanan.
Törnskatan, ”Lanius collurio”, har sin vana trogen även i år häckat framgångsrikt i norra delen av ljungheden.
Utan bin stannar världen, det är den enkla sanningen, 85 % av all pollinering skulle enligt uppgifter försvinna, upphöra.
Honungsbiet, ”Apis mellifera”, har nyttjats av människan i flera tusen år och man skattade bina på honung redan för 10 000-15 000 år sedan.
Länge tog vi människor bara honungen, men senare började man odla bina, först i ihåliga trästockar och senare i kupor av olika slag, precis som på min bild.
Människan har också mycket länge använt vaxet från bina, först inom gjuterikonsten och senare för att tillverka ljus men man använder också bivax som tätnings- och impregneringsmedel.
Biodlingen är viktig både för honungsproduktionen och för binas pollinering av fruktträd, bär, buskar och olika jordbruksgrödor och i Sverige bedrivs biodling i alla län.
Enligt en uppskattning finns det mellan 125 000 och 150 000 bisamhällen i landet, de flesta biodlare bedriver småskalig biodling men det finns ett hundratal personer som bedriver yrkesmässig biodling.
De bestämmelser som finns för biodlingen i Sverige syftar framför allt till att minska effekterna av bisjukdomar och att främja produktionen och saluföringen av honung men en viktig del av den här lagstiftningen handlar om hur man får flytta bin och bikupor utan att sprida smittor mellan och inom länder.
Bin och humlor har stor betydelse för pollinering av både odlade och vilda växter och Jordbruksverket uppskattade för några år sedan att det ekonomiska värdet av pollineringen av odlade grödor i Sverige är mellan 189-325 miljoner kronor.
Utöver det tillkommer pollination av vilda växter, till exempel blåbär, lingon och hallon.
Globalt sett är ungefär en tredjedel av den mat vi äter helt beroende av pollinerande insekter, och omkring 85 procent av pollineringen görs av honungsbin.
Genom bins och andra pollinerande djurs pollination av grödor och framför allt av vilda växter har de en oerhört viktig roll för att stödja ekosystemen och deras funktioner.
Pollination är en så kallad ekosystemstjänst och som man kan förstå av namnet ekosystemtjänst handlar det om åtgärder som har stödjande funktioner för hela ekosystem.
Andra ekosystemtjänster kan handla om produktion av syre i luften, stabilisering av klimatet och vattnets cirkulation mellan växterna, luften och havet.
Under 2000-talet har det kommit rapporter om att bin och andra pollinerande insekter minskat drastiskt i antal i världen och på många håll i världen finns det för få vilda pollinatörer och också för få honungsbin. Man talar ibland om en pollinationskris.
Det kan finnas flera orsaker till att pollinatörer försvinner och det kan till exempel bero på att man använder för mycket bekämpningsmedel i jordbruket, men också på att landskapet förändras så att det finns färre platser där pollinatörer kan leva och fortplanta sig.
De växter som finns i framför allt slättbygd kanske inte ger tillräckligt med pollen och nektar så att bisamhället ska kunna växa sig starkt.
När det gäller honungsbin kan sjukdomar försvaga bisamhället och bidra till att det dör och ytterligare en orsak till att bisamhällena försvagas skulle kunna vara den moderna biaveln, som begränsar den genetiska variationen inom bipopulationerna.
Bidödligheten i Sverige ligger i genomsnitt på cirka 12 % om man räknar på hur många bisamhällen som dör under vintern.
Vid mitt besök på ljungheden på Skillingaryds skjutfält blommade hedens karaktärsväxt nummer 1, det vill säga, den vackert rosaröda, ibland till och med vita, arten ljung, ”Calluna vulgaris”.
Surret från miljontals bin och doften av honung över heden är en upplevelse för ögon, öron och näsa som måste upplevas på plats, det kan jag tyvärr inte förmedla med en enkel bild med text.
Att äta eller ätas är en gammal sanning som här visar av en spenslig sandstekel, ”Ammophila sabulosa”, som paralyserat en larv av ljunghedfly, ”Anarta myrtilli” för att sedan bära hem till boet där dess larv kommer att äta denna för att sedan själv kunna bli en ny spenslig sandstekel.
Bildens art gulvingad fältmätare, ”Camptogramma bilineata”, är en fjärilsart som först beskrevs av Carl von Linné år 1758 och arten är delvis dagaktiv och flyger från maj till september.
Ljungblåvinge, ”Plebejus argus” eller hedblåvinge, ”Plebejus idas”, det verkar jag aldrig kunna lära mig, men någon av dessa två arter är det, och vackra är de också.
Ängspärlemorfjäril, ”Argynnis aglaja”, är en brun och orange fjäril som ofta påträffas på ängar och hedmarker där den suger nektar från klintar och tistlar.
Artens utbredningsområde omfattar stora delar av den palearktiska regionen och den förekommer från nordligaste Afrika och Europa genom Sibirien och Iran till Kina, Korea och Japan.
Den finns i hela Norden utom Island men den förekommer inte heller i de nordligaste landskapen i Norge, Sverige och Finland även om den tillfälligtvis har påträffats även där.
Dess flygtid är under juli-augusti och larven lever på olika violer.
Mindre tåtelsmygare, Thymelicus lineola” eller större tåtelsmygare, ”Thymelicus sylvestris”, det är frågan men någon av arterna är det, och en monke, ”Jasione montana” är platsen för nektarsöket.
Gräshopporna känns igen på korta antenner och på att honorna saknar äggläggningsrör, äggen läggs för övrigt i marken.
Hanen alstrar ljud genom att gnida benen mot vingarna, så kallad stridulation, och flertalet arter är aktiva under dagens varma timmar och de är alla växtätare.
Vi har ett 20-tal olika arter gräshoppor i Sverige och lyssna gärna på dessa och dess släktingar vårtbitare samt syrsor på följande länkar,
Ängssmygare, ”Ochlodes sylvanus”, är en fjäril som verkligen inte alls smyger fram, utan den far som ett verkligt jehu mellan sittplaster och nektarväxter.
Bilden visar en bredbrämad bastardsvärmare, ”Zygaena lonicerae”, och en art av krabbspindel som är vackert gulfärgad, som delar utrymme på en blomkorg av åkervädd, ”Knautia arvensis”.
Krabbspindlar tillhör en familj som på latin heter ”Thomisidae” och som förekommer över hela världen.
De lever vanligtvis i tempererade och tropiska regioner men några arter finns även i arktiska eller alpina områden varav 28 arter förekommer hos oss i Sverige, totalt finns det 170 släkten och över 2 000 olika arter.
Arterna heter krabbspindlar för sin krabbliknande kropp, och sin förmåga att gå i sidled, precis som en krabba.
Krabbspindelns båda främre benpar är mycket längre och kraftigare än de bakre och kroppslängden varierar mellan 1,5 och 13 millimeter.
Krabbspindlarna bygger inte nät, utan fångar byten som kommer i närheten av dem och förlamar dem genom att injicera gift och vissa byten kan vara betydligt större än krabbspindeln.
Krabbspindel söker sig till de blommor honungsbin gillar, det gäller nämligen att hitta ett bra sätt och ställe att hitta mat.
Krabbspindeln använder luktsinnet för att söka sig till de blommor våra honungsbin gillar och i ett försök gavs krabbspindel och honungsbin valmöjlighet mellan två likadana vita blommor och så gott som varje gång valde både spindeln och biet samma blomma.
Men med en genomskinlig plast över blommorna kunde det inte registreras att någon blomma prioriterades.
Spindlarnas luktsinne, och förmodligen gener, får den att välja de blommor som mest lockar bin och fjärilar som är ett byte i rätt storlek.
Det funderas även över att spindlarna reflekterar ultraviolett ljus på samma sätt som de för bin attraktiva blommorna och därmed lockar bin till blomman med spindeln eller kanske snarare dolde spindeln från att upptäckas.
En liten kul historia om bilden är att jag fotograferade den vackra pärlemorfjärilen och märkte inte förrän jag kom hem igen att en ängssmygare kom flygande förbi kameralinsen.
Bilden visar en riktig vacker juvel som heter vitfläckig guldvinge, ”Lycaena virgaureae”, och i Sverige finns fyra arter guldvingar, varav tre förekommer i södra Sveriges odlingslandskap, mindre guldvinge, vitfläckig guldvinge och violettkantad guldvinge.
Den fjärde arten, violett guldvinge, är numera mycket sällsynt och förekommer bara på ängar och i vägkanter i Jämtland och Härjedalen.
Den vitfläckiga guldvingen har bara en generation om året och de övervintrade äggen kläcks under våren och larverna äter av värdväxten ängssyra under knappt två månader innan förpuppningen.
I slutet av juni ser man de första vitfläckiga guldvingarna på vingarna och flygtiden varar under hela juli och augusti.
Denna bild på den vackra fjärilen påfågelöga, ”Aglais io”, får bli avslutning för denna gång på min serie i 6 delar under namnet ”Skillingaryds skjutfält och ljunghed”, men det finns all anledning för mig att återkomma hit till nästa sommarhalvår anno 2017.
