Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 4

Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 4
Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 4, en natur- och kulturkrönika i 20 bilder från en unik, speciell och fantastisk natur, dock en naturtyp i försvinnande, vilket ljunghedar idag är.

Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av juli månad anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Repetition, ljunghedar återfinns vanligen i västra Sverige på sandiga och grusiga marker med lågt näringsinnehåll.

I äldre tid utnyttjades ljunghedarna som betesmark och de brändes regelbundet för att ljungplantorna skulle skjuta nya unga skott och för att askan från de brända växterna skulle ge näring åt den magra marken.

Bruket att bränna ljungen och att låta djuren beta den var den förutsättning som skapade vegetationstypen.

Förr var ljungheden ett typiskt inslag i det sydvästsvenska landskapet, men idag finns inte många hävdade ljunghedar kvar.

Norr om ljungheden finns ett vackert och unikt våtmarksområde där Movadsbäcken rinner på sin färd mot öster och söder.

Här finner man de märkliga växterna dybläddra, ”Utricularia intermedia”, och vattenbläddra, ”Utricularia vulgaris” som är vattenlevande, ”köttätande”, örter utan rötter med en tunn stjälk som antingen är nedliggande eller flytande.

Blommorna sitter i en fåblommig klase i toppen av en bladlös stängel och kronan är gul, tvåläppig, med sporre och sluten mynning.

Bläddrorna är köttätande i så måtto att de fångar små vattenlevande djur i speciella blåsformade fångstorgan som sitter på de finflikiga bladen.

Blåsornas mynning är sluten och inuti dem är det undertryck och vid den slutna mynningen sitter ett antal små känsliga hår, som vid beröring får blåsan att öppnas, varvid undertrycket gör så att djuret sugs in och löses upp med enzymer och växten tillgodogör sig sedan den frigjorda näringen.

Förr trodde man att blåsorna var flytorgan som kunde luftfyllas så att bläddrorna kunde flyta upp till ytan och blomma.

”Slägtets namn härledes af utriculus vattenblåsa i anseende till de blåsor, som finnas vid dessas Växters skott och blad.”

Ur ”Stockholms flora” av J. E. Wikström år 1840.

Sedan många år tillbaka häckar här dessutom minst ett par törnskator, ”Lanius collurio”, med lyckade resultat och så även i år.

Silversandbi, ”Andrena argentata”, är en art i insektsordningen steklar som tillhör överfamiljen bin och familjen grävbin.

Arten har en kroppslängd på 9 till 11 millimeter och på mellankroppen finns en fin, silverfärgad behåring och bakkroppen är svart med ljusa tvärränder.

I Sverige har endast ljung och bockrot observerats som näringsväxter för arten, men på andra håll i Europa har silversandbiet ytterligare några arter av flockblommiga växter och sälg som pollenkällor och anses därför inte vara specialiserat på någon särskild växtfamilj.

Dess habitat är öppna och sandiga områden, både naturliga och sådana som människan skapat, till exempel sandtäkter och igenläggning och återplantering av gamla sandtäkter missgynnar därför arten.

Silversandbiet förekommer i större delen av Europa och arten var i Sverige upptagen som sårbar i 2005 års rödlistning men i 2010 års rödlista anges den som nära hotad.

Parasitbin till silversandbi är sandgökbi, ”Nomada baccata”, som är en biart som ingår i släktet gökbin, och familjen långtungebin.

Enligt den svenska rödlistan är arten starkt hotad i Sverige och arten förekommer i Götaland där dess livsmiljö är åsmoskogar.

Silverblåvinge hona, ”Polyommatus amandus”, hanen har glänsande ljust silverblå översida, och honan på bilden kan ha helt brun översida men vingarna kan vara mer eller mindre blå från vingarnas mitt mot basen.

Gulfotad slamfluga, ”Eristalis pertinax”, är en tvåvingeart som ingår i släktet slamflugor, och i familjen blomflugor.

Mindre tåtelsmygare, ”Thymelicus lineola”, är en fjärilsart i familjen tjockhuvuden där vingspannet varierar mellan 22 och 27 millimeter på olika individer, till höger ser man även stekelflugan, ”Sicus ferrugineus”.

Mindre tåtelsmygares värdväxter, med andra ord, de växter larverna äter av och lever på, är olika gräs, till exempel bergrör, ”Calamagrostis epigeios”, timotej, ”Phleum pratense”, och kvickrot, ”Elymus repens”.

Blomkrabbspindel, ”Misumena vatia”, som fångat en blomfluga av okänd art.

Denna vackra, väl kamouflerade blomkrabbspindeln sitter på blommorna och väntar på flugor och annat ätbart som råkar landa på samma blomma.

Krabbspindeln bygger inget nät utan fångar insekter genom att kasta sig på dem och injicera dem med förlamande gift.

Arten har dock en silkestråd som livlina om den skulle råka ramla av men även för att kunna byta jaktplats med och den kan faktiskt till och med ”flyga” då den skjuter ut ett moln av silke som fungerar som ett segel så spindeln kan segla iväg med i vinden.

Honorna som är de färgglada, blir större än hanarna och upp till 10 millimeter långa, medan hanarna bara blir hälften så stora.

Det häftiga med dessa spindlar är att de kan variera sin färg beroende av vilken blomma de sitter på och det tar cirka ett dygn att byta färg.

Oftast är de vita eller gula och kan ha strimmor och fläckar av rött eller lila, men de kan även vara helt enfärgade. Hanarna har dock en mer diskret färg och teckning, ofta ljusbruna.

Om man tittar noga så ser man att den liknar en krabba med utsträckta främre ben och platt, rund kropp och dessutom kan den gå i sidled precis som en krabba gör, därav dess namn.

Bildens art liten flugbagge, ”Rhagonycha fulva”, har svarta, sammetshåriga larver som övervintrar under stenar eller i jorden, men kommer ibland fram vid töväder och då kan man se dem i stort antal på snön, vilket har givit upphov till berättelser om maskregn.

Larverna kallas av denna anledning också för snömaskar.

Mindre bastardsvärmare, ”Zygaena viciae”, och gulgrön blombagge, ”Chrysanthia geniculata”.

I Sverige finns sju arter av bastardsvärmare fördelade på två släkten där samtliga utom fjällbastardsvärmare, ”Zygaena exulans”, är rödlistade i kategorin Nära hotad, NT.

Mindre bastardsvärmare, ”Zygaena viciae”, är landets mest utbredda bastardsvärmarart och förekommer sparsamt från Sydsverige upp till Medelpad och Ångermanland.

Huvudutbredningen sträcker sig från Sydsverige till mellersta Dalarna men arten saknas dock i stora delar av Götaland, Skåne, Halland och Småland, arten är rödlistad som Nära hotad, NT.

Mindre bastardsvärmare, ”Zygaena viciae”, förekommer på friska till torra blomrika ängsmarker, skogsbryn, skogsvägar, extensivt betade hagmarker, blomrika hyggen, mindre ängsmarker i skogs- och mellanbygder men undviker öppna slättbygder.

Värdväxterna för arten är olika ärtväxter, till exempel käringtand, ”Lotus corniculatus”, gulvial, ”Lathyrus pratense” och kråkvicker, ”Vicia cracca”.

Bildens art ockragul lövmätare, ”Idaea serpentata”, förekommer allmänt från Skåne till Torne lappmark.

Arten ockragul lövmätare, ”Idaea serpentata”, har en vingbredd på mellan 18-20 millimeter och larven lever på diverse örter och gräs medan förpuppningen sker på marken.

Tegelbock, ”Anastrangalia sanguinolenta”, är en skalbaggsart i familjen långhorningar och är mellan 9 och 13 millimeter lång.

Ängsmetallvinge, ”Adscita statices”, förekommer i öppna blomrika gräsmarker, dels varma torra blomrika sandmarker och dels friska till fuktiga blomrika gräsmarker.

Värdväxter är bergsyra, ” Rumex acetosella” och ängssyra, ”Rumex acetosa.

Ängsmetallvinge förekommer som två former, formen ”statices” och formen ”heuseri” med olika ekologi och vissa smärre morfologiska skillnader, det vill säga ”statices” är något större, har oftast 38–45 antennleder, medan ”heuseri” är något mindre och har vanligen 32–36 antennleder.

Formerna anses av de flesta forskare tillhöra samma art, dock kan framtida undersökningar visa att de utgör två arter.

Fjärilen flyger gärna i solsken en halv till en meter över marken, flykten är rak, långsam och snabbt svirrande.

Formen ”statices” förekommer de i sydöstra delarna av landet upp till Stockholm, medan formen ”heuseri” hittas över hela utbredningsområdet, från Skåne till Norrbotten.

Arten är klassad som Nära hotad, NT, och bilden visar en hane men vilken form, det passar jag på.

Bredbrämad bastardsvärmare, ”Zygaena lonicerae”, populationstätheten är låg, det vill säga att större antal individer påträffas mer sällan utom i Skåne där den kan vara talrik.

Jämfört med andra bastardsvärmare har bredbrämad bastardsvärmare en ganska snabb och rak flykt och fjärilarna besöker ofta blommor, framförallt blåvioletta korgblommiga växter såsom vädd, klint och tistel.

Bredbrämad bastardsvärmare, ”Zygaena lonicerae, förekommer i två separata områden där huvudutbredningen sträcker sig från Skåne till Dalälven.

Förekomsterna i Halland och Västsverige är glesa och i norr finns ett mindre förekomstområde i Medelpad, Ångermanland till Jämtland söder om Storsjön.

Arten har minskat mest påtagligt i Västsverige och förekommer sparsamt samt klassas som nära hotad, NT.

Bredbrämad bastardsvärmare, ”Zygaena lonicerae”, och ängsblombock, ”Stenurella melanura”.

Bredbrämad bastardsvärmare förekommer i blomrika friska till fuktiga ängsmarker men även i öppnare och torrare blomrika buskmarker som till exempel igenväxande hyggen och vägkanter med hög vegetation.

Värdväxter är olika klöverarter, främst rödklöver, ”Trifolium pratense, men även vialarter i släktet ”Lathyrus” samt arten käringtand, ”Lotus corniculatus”.

Ängsblombock är en skalbagge i familjen långhorningar och blir i Sverige 7 till 11 millimeter lång.

Arten är vanligt förekommande i norra Europa där den kan ses födosökande under juni och juli på olika blommande växter i skogsbryn och skyddade lägen.

I Sverige uppträder den adulta skalbaggen som regel först i juli månad och både honor och hanar kan para sig flera gånger och hanarna dröjer sig ofta kvar på honan för att förhindra att hon parar sig med andra hannar.

Stackmyrorna bär hem mängder med mellan 4-5 centimeter långa avbitna grässtrån till stacken, kan de mäta och räkna?