Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 2

Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 2
Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 2, en natur- och kulturkrönika i 21 bilder från en unik, speciell och fantastisk natur, dock en naturtyp i försvinnande, vilket ljunghedar idag är.

Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i andra halvan av juni månad anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

För att friska upp minnet från min förra krönika om ljungheden på skjutfältet, ”Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 1”, kan vi åter konstatera att ljunghedar vanligen återfinns i västra Sverige på sandiga och grusiga marker med lågt näringsinnehåll.

I äldre tid utnyttjades ljunghedarna som betesmark och de brändes regelbundet för att ljungplantorna skulle skjuta nya unga skott och för att askan från de brända växterna skulle ge näring åt den magra marken.

Bruket att bränna ljungen och att låta djuren beta den var den förutsättning som skapade denna vegetationstyp.

Förr var ljungheden ett typiskt inslag i det sydvästsvenska landskapet, men idag finns inte många hävdade ljunghedar kvar.

Bilden visar ett, för några år sedan, bränt område på ljungheden på Skillingaryds skjutfält där nu nya ljungplantor växer upp.

En hed är i ekologisk mening ett växtsamhälle där låga risartade växter eller smalbladiga gräs eller gräsliknande växter härskar, ofta med ett bottenskikt av mossor eller lavar.

Om detta kan ni läsa mer i mitt kompendium ”Natur på Skillingaryds skjutfält”, från den 20 juni 2005, http://gamla.skillingaryd.nu/kommunstat/militart/natur/DD.ljungheden%202005.pdf.

Bilden visar ett nybränt område på ljungheden från våren 2016, där de ovanjordiska delarna av ljungplantan är helt förkolnade och borta, men där det snart kommer att spira ny och friskt grön ljung.

Tundra- och fjällhedsvegetation är exempel på naturdanade hedar, medan de västeuropeiska ljunghedarna, som tidigare haft stor utbredning också på Jylland, i västra Norge och i södra och västra Götaland, har skapats genom bränning och hård betesgång särskilt under senhöst och vår, delvis till och med på vintern, eller som här på Skillingaryds skjutfält, genom avverkning, stubbrytning och bränder och via militär verksamhet med återkommande bränder som resultat av bland annat artilleriskjutningar, under drygt 120 år.

Bilden visar ett kraftigt uppslag av björk och asp efter en bränning av ljungheden vilket kan vara ett hot mot ljungheden på sikt.

Under de senaste åren har ljungheden öppnats upp med dessa stora sandblottor, allt för att gynna den mer eller mindre hotade insektsfaunan som är beroende av dessa allt mer försvinnande sandmiljöer.

Ljungheden på Skillingaryds skjutfält har en mycket unik och rik insektsfauna som måste bevaras. Många så kallade rödlistade arter finner man just här på heden.

Läs gärna Niina Sallméns artikel ”Hjälp sandlevande insekter”, Natur & trädgård nr 3/12. http://www.naturforetaget.se/wp-content/uploads/2012/12/artikel_gynna_sandinsekter_lågupplöst-pdf.pdf

Läs också gärna ”Gaddsteklar på sandmarker i Jönköpings län”, Meddelande nr 2006:39, Länsstyrelsen i Jönköpings län”, från 2006, där det bland annat finns uppgifter om och från ljungheden på Skillingaryds skjutfält, och där jag har fått bidra med omslagsbilden. http://www.lansstyrelsen.se/jonkoping/SiteCollectionDocuments/sv/publikationer/2006/2006_39.pdf

Den sällsynta viveln ”Coniocleonus hollbergi”, enligt Artdatabanken rödlistad som, VU, Sårbar.

Det är en mellan 9-13 millimeter lång vivel med långsträckt spolformig kroppsform, kort snyte och långa, kraftiga ben.

Kroppen är svart, översidan är täckt av en gråvit behåring som på framkroppen ofta har rödaktiga inslag.

Nakna partier finns på halsskölden och täckvingarna, och bildar bland annat två snedställda band över täckvingarna.

Den tidigare svenska utbredningen sträckte sig från Skåne till Värmland men fynd saknas från Dalsland och Västmanland, och dessutom från Hälsingland.

Arten förefaller ha minskat starkt, särskilt i de norra delarna av utbredningsområdet, och sentida fynd är endast kända från Skåne, Blekinge, Småland, Öland och Gotland.

Den sällsynta viveln ”Coniocleonus hollbergi”, är känd från alla våra grannländer inklusive Baltikum, medan världsutbredningen sträcker sig från Europa till Sibirien.

Arten lever på bergssyra, ”Rumex acetosella”, på torra, öppna marker med sparsam vegetation, gärna, som på ljungheden på Skillingaryds skjutfält, på sandiga ljunghedar men också på sandmark med borsttåtelvegetation samt i den östskånska sandstäppen.

På Öland är arten också funnen på alvarmark.

Larverna lever i jorden kring värdväxtens rötter och de fullbildade skalbaggarna påträffas under sensommaren till hösten, och återigen efter övervintring under våren och försommaren då fortplantningen sker.

De är marklevande och nattaktiva, och påträffas på dagen under ljung eller andra växter, nedgrävda i sanden eller under stenar.

Nödvändiga åtgärder för artens fortlevande är bete, bränning eller annan störning på de sandiga hedar och sandfält där arten förkommer.

Brun sandjägare, ”Cicindela hybrida”, är en skalbagge i familjen jordlöpare, på latin ”Carabidae”, som har en världsvid utbredning och omfattar drygt 1 500 arter, varav fyra finns i Sverige.

De flesta är 1–2 centimeter långa, är bjärt färgade och har bruna eller gröna täckvingar med gulvita fläckar samt metallglänsande kropp.

De springer och flyger snabbt i solsken på jakt efter insekter och lever på öppna, sandiga marker, många arter även vid stränder.

Larverna lever i mark eller ved i lodräta gångar, i vilkas mynning de sitter och blixtsnabbt griper insekter som kommer inom räckhåll.

Spenslig sandstekel eller bara sandstekel, ”Ammophila sabulosa”, är en art av bi som först beskrevs av Carl von Linné år 1758 och som ingår i släktet ”Ammophila” och familjen grävsteklar.

Arten är relativt vanlig utmed de sandiga vägarna i anslutning till ljungheden på Skillingaryds skjutfält och inte sällan ser man den med byte i form av stora fjärilslaver.

Backgräshoppa, ”Chorthippus brunneus”, är en av Sveriges talrikaste och mest spridda arter.

Utbredningsområdets storlek och förekomstarean överskrider gränsvärdena för rödlistning och det finns inga tecken på betydande populationsförändringar.

De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig, LC.

Den biologiska mångfalden är mycket rik utmed dessa mindre grusvägar på Skillingaryds skjutfält.

Både floran och faunan med framför allt fjärilar och skalbaggar uppvisar många rödlistade och sålunda hotade arter.

Inom området Skillingaryds skjutfält finns fortfarande rikligt med de miljöer som under de senaste årtiondena allt mer håller på att försvinna i vårt svenska landskap i övrigt.

Bildens trädpiplärka, ”Anthus trivialis”, är ibland mycket svår att skilja från den nära släktingen ängspiplärka, ”Anthus pratensis”, och oftast är det sången och biotopen som är avgörande för artbestämningen.

Bildens trädpiplärka varnar oavbrutet för min närvaro med ett upprepat ”sytt”, ”sytt”, ”sytt”.

Medan trädpiplärkan vill ha träd i sin närhet, där den kan landa efter sin först stigande och sedan dalande sångflykt, håller ängspiplärkan oftast till på öppen mark.

Men trots sina sångvanor är trädpiplärkorna marklevande och på marken läggs äggen, ofta två kullar med ägg i varierande färger.

Detta fenomen anses vara ett skydd mot göken som inte lyckats hitta någon bra anpassning till trädpiplärkans ägg.

Trädpiplärkan är en flyttfågel och övervintrar i tropiska Afrika respektive Indien och återkommer till oss under april månad.

Vitmåra, ”Galium boreale”, är en ört med styvt upprätt stjälk som kan bli upp till fem decimeter hög.

Arten blommar från juni till september och blomställningen är grenig, mångblommig och ganska tät. Kronan är vit och så kallat fatlik samt relativt vanlig på Skillingaryds skjutfält.

Vitmårans blad sitter, som min bild visar, fyra i krans och är mörkgröna, brett lansettlika med största bredden närmast basen, de är trenerviga och saknar uddspets.

Den torkade och pulveriserade roten av vitmåra färgar rött.

Grönvit nattviol, ”Platanthera chlorantha”, är en ganska storväxt orkidé som kan bli över en halv meter hög.

Den har två, stora, brett ovala blad som sitter långt ner på stjälken, samt ett par små smala stjälkblad.

Grönvit nattviol är mindre vanlig, men förekommer från Skåne till Uppland, längre norrut är den dock sällsynt och i de nordligaste landskapen saknas den helt.

Grönvit nattviol blommar i juni-juli med grönaktigt vita, svagt doftande blommor som sitter samlade i mångblommiga ax och arten förkommer mindre allmänt på Skillingaryds skjutfält.

Arten är mycket lik sin nära släkting nattviol, ”Platanthera bifolia”, men den senare är mindre, och har smalare blad och starkare blomdoft. Jag har dock inte funnit denna art på skjutfältet ännu.

De båda arterna skiljs säkrast på pollenfackens läge som hos nattviol är tätt parallella medan de hos bildens art grönvit nattviol är vinklade med ett tydligt avstånd mellan sig.  Hybrider mellan de två arterna förekommer.

Blåvingar tillhör ett släkte i fjärilsfamiljen juvelvingar, på latin ”Lycainidae”, som kännetecknas av att hanarna har mer eller mindre blå, ofta glänsande vingovansidor.

Honornas vingovansidor är vanligen brunaktiga emedan vingarnas undersidor hos båda könen är grå med svarta prickar omgivna av vita ringar.

I Sverige förekommer cirka 20 arter, vilka mäter mellan 21–33 millimeter mellan vingspetsarna och de är dagaktiva.

Larverna är korta och tjocka, något gråsugge- eller snigellika, och lever ofta av olika arter ärtväxter.

Några arters larver är associerade med myror, speciellt av släktet rödmyror, på latin ”Myrmica”.

Larverna lever under de första larvstadierna av näringsväxten men börjar senare utsöndra ett sekret från ett par körtlar, vilket attraherar myror.

Myrorna slickar i sig sekretet och bär larven till boet och där övergår blåvingelarven till att leva av myrlarverna.

Den hos oss ovanliga alkonblåvingen, ”Maculinea alcon”, är ett exempel på detta utnyttjande av myror.

Arten alkonblåvinge förekommer från europeiska fastlandet österut bort till Sibirien och Mongoliet men hos oss i Norden finns den enbart i Sverige och Danmark.

Den använder som värdväxt vanligen någon art i släktet ”Gentiana”, exempelvis klockgentiana, ”Gentiana pneumonanthe”, och många gånger har jag under åren letat efter de små vita äggen på traktens stora klockgentianabestånd, som bland annat finns vid Långasjön utanför Åker samt Rolstorpasjön i Häråns vattensystem i östra delen i Vaggeryds kommun, men tyvärr utan resultat.

Ibland används namnet blåvingar även som benämning på familjen juvelvingar.

Bilden visar arten hedblåvinge, ”Plebejus idas”.

Juvelvingar, blåvingefjärilar, familjen ”Lycaenidae”, har en världsvid utbredning och omfattar cirka 3 000 arter, varav 32 av dessa finns i Sverige.

Familjen innefattar bildens blåvingar men också guldvingar samt snabbvingar och arterna är ganska små, bakvingarna har ofta ett eller två små utskott och hanarna har reducerade framben.

Bilden visar arten hedblåvinge, ”Plebejus idas”.

Bildens nässelfjäril, ”Aglais urticae”, är en art i familjen praktfjärilar, och är mycket allmän i hela Sverige.

Den övervintrar som fullbildad och visar sig tidigt om våren, då den parar sig och lägger ägg på brännässlor, som är larvernas värdväxt.

Fjärilarna kläcks och flyger i juli-oktober innan de uppsöker vinterkvarteren.

Larven är brunsvart med ljusa längsgående linjer och gula, svartspetsade tornar.

Bildens skogsnätfjäril tillhör nätfjärilarna, på latin ”Melitaeinae”, som är en underfamilj i familjen praktfjärilar och dess larver är kolonilevande.

I Sverige förekommer sju olika arter bland annat bildens skogsnätfjäril som för övrigt är den enda av dessa arter som är vanlig.

Övriga svenska nätfjärilar är ängsnätfjäril, ”Melitaea cinxia”, veronikanätfjäril, ”Melitaea britomartis”, sotnätfjäril, ”Melitaea diamina”, väddnätfjäril, ”Euphydryas aurinia”, lappnätfjäril, ”Euphydryas iduna”, samt asknätfjäril, ”Euphydryas maturna”

Nätfjärilar har gulröda vingar med svart nätteckning och påminner om pärlemorfjärilar men saknar silver- eller pärlemorglänsande fläckar på bakvingarnas undersida.

Antingen är bildens art en ängsvitvinge, ”Leptidea reali”, eller en skogsvitvinge, ”Leptidea sinapis”, jag väljer att passa då bilden inte tillåter en närmare artbestämning vilket Niclas Backström förklarar nedan.

Filosofie doktor Niclas Backström vid Uppsala universitet, Institutionen för ekologi och genetik, driver ett projekt om dessa två arter och skriver följande, citat:

För att få en fullständig bild av hur arter bildas och hålls åtskilda är det dock viktigt att de regioner av arvsmassan som ligger till grund för de karaktärer som gör att arter divergerar kan identifieras.

Det är arvsmassan som ärvs från generation till generation och det är förändringar där som möjliggör utveckling av nya arter över tiden.

Vi vet bara väldigt lite om vilka gener som kan ligga till grund för artbildning och nästan allt vi vet har vi fått reda på genom att studera arter som har varit skilda åt under lång tid och som enkelt kan hållas i fångenskap och korsas i laboratorier.

För att förstå hur artbildning sker under naturliga förutsättningar är det därför viktigt att vi studerar arter som nyligen skilts åt och som vi kan studera under naturliga betingelser.

Detta har tidigare varit i stort sett omöjligt på grund av att DNA tekniken varit allt för dyr men tack vare nya innovationer kan vi numera ganska enkelt och förhållandevis billigt ta fram och läsa av hela arvsmassans sekvens för i stort sett vilket djur eller vilken växt som helst.

I det här projektet skall vi studera vilka regioner i arvsmassan som bidragit till att artbildning har skett mellan olika fjärilsarter i Europa, skogsvitvinge och ängsvitvinge.

Vi har valt de här arterna för att de är närbesläktade och för att de ser i stort sett identiska ut för oss samt för att de har unik variation i antalet kromosomer.

Genom att sekvensera hela arvsmassan i de här arterna, samt en nära släkting från Sydeuropa, kan vi få ett mått på hur mycket genetisk variation olika delar av arvsmassan har och vilka delar av arvsmassan som påverkat arternas separation.

Det är betydelsefullt för att det kan ge oss värdefull kunskap om hur arter uppkommer men också om hur förändringar i antalet kromosomer kan påverka vad som sker med arvsmassan över tid även i andra arter, till exempel människor eller hundar.

Mindre guldvinge, ”Lycaena phlaeas”, är en fjärilsart i familjen juvelvingar, där hanen och honan är mycket lika varandra.

På ovansidan är framvingarna orangeröda med mörkbruna kanter och fläckar emedan bakvingarna är mörkbruna med ett orangerött något tandat band i bakkanten.

Undersidan liknar ovansidan men är blekare i färgerna, gul eller gulorange på framvingen och blekt brunbeige på bakvingen.

Utseendet på denna fjäril varierar vad gäller färgnyanser och mönster beroende på var den hör hemma i sitt stora geografiska utbredningsområde.

Larven är grön med rödrosa ränder och blir upp till 15 millimeter lång, och värdväxt för mindre guldvinge är olika arter i skräppsläktet, bland annat bergsyra och ängssyra.

Flygtiden är antingen en generation mellan juli och september för de arktiska och alpina populationerna, två generationer, juni-juli respektive augusti-september, för de nordliga populationerna eller tre generationer mellan april och september för de längre söderut